Inspirerad av den nya filmen (som jag inte sett) tog jag och läste om klassikern "Wuthering Heights" ("Svindlande höjder") av Emily Brontë. Jag läste den för första gången för länge sedan (kanske i 20-årsåldern?) och minns att jag blev besviken, eftersom jag inte tyckte lika mycket om den som om "Jane Eyre" eller Jane Austens böcker. Nu när jag läste om den var jag mer beredd på vad som väntade och kunde uppskatta den våldsamma och passionerade historien om kärleken mellan Heathcliff och Catherine lite mer. Det är dock verkligen ingen feel good-historia: alla personerna (de är inte så många) är mer eller mindre osympatiska och deras osunda relationer utspelas i en klaustrofobisk miljö som inskränks till två hus ute på de vilda hedarna i Nordengland. Det som slår mig är också hur unga huvudpersonerna är och att det här kanske i första hand är en bok för deppiga och vilt romantiska tonåringar? Själv föredrar jag fortfarande Jane Austens förnuftiga hjältinnor som blir kära i den som är kär i dem och som dessutom har ett fint gods eller åtminstone ett pastorat!
Betyg: EEE+
Håller på att läsa den för första gången nu är ganska så överraskad över den. Den är så pass annorlunda mot vad jag väntade mig då alla pratade om den.
SvaraRaderaNej, visst är den inte som man tror!
SvaraRaderaNej, nej! Wuthering Heights är bättre än alla Jane Austens böcker. Det är mer passion, olycklig kärlek, svarthåriga charmörer/galningar, blåsiga ogästvänliga hedar....ja vad mer kan man begära :-) Jane Austen är också väldigt bra men inte lika bra.
SvaraRaderaDet här är uppenbarligen en bok som man antingen älskar eller inte alls förstår sig på och jag hör helt klart till den senare kategorin. Men skildringen av hedarna är fin!
SvaraRadera