Studentstadens baksida

Maktlösa kvinnor som tvingas prostituera sig på grund av fattigdom, kvinnor utan tillgång till preventivmedel, kvinnor som dör efter illegala aborter eller i könssjukdomar, kvinnor som utsätts för sadistiska torskar, skam och förnedring. Allt detta var verklighet i min hemstad Uppsala för ca 100 år sedan, på samma sätt som det är verklighet för mängder av kvinnor i världen idag (läs t.ex. 80 grader från varmvattnet av Karin Alfredsson). Ola Larsmos roman "Jag vill inte tjäna" utspelar sig i Uppsala på 1880-talet och handlar om en ung läkare som har till uppgift att inspektera de "offentliga kvinnorna" så att de inte sprider könssjukdomar bland stadens studenter och borgare. Läkaren fäster sig särskilt vid en ung kvinna, Sara Kristina, och hon blir bokens andra huvudperson. Vi får följa hennes väg från det fattiga hemmet ute på Uppsalaslätten in till bordellen på Svartbäcksgatan 69. Jag gillar att Larsmo ger läsaren både läkarens och den prostituerade kvinnans perspektiv och att han blottlägger dubbelmoralen utan att bli moraliserande. En mycket välskriven, medryckande och angelägen roman. Läs! Betyg: EEEE+

Det är synd om människorna i Sandviken

"Bergets döttrar" av Anna Jörgensdotter handlar om syskonen Steen: Edwin, Emilia, Sofia, Karin och Otto. När boken börjar 1938 är syskonen på väg att lämna barndomshemmet i den lilla byn utanför Sandviken. Edwin startar skidbacken Kungsberget, Emilia cyklar runt och drömmer sig bort, Sofia väntar på att grannpojken Milton ska fria, Karin gifter sig med Miltons bror Max och Otto vill gå till sjöss. Vi får träffa dem igen krigsåret 1944 och återigen 1958, då teven gjort sitt intåg i folkhemmet och fotbolls-VM ska spelas i Sverige. Ingen av dem har då kommit längre bort än in till Sandviken; en ort som beskrivs med stor kärlek och detaljrikedom. "Bergets döttrar" är en bok som påminner mig om Elsie Johanssons Nancy-trilogi och Kerstin Ekmans Vargskinnet-trilogi. Jörgensdotter skildrar på ett gripande och mycket trovärdigt sätt "vanliga" 1900-talsmänniskors öden: olycklig kärlek, unga som dör, föräldrar som inte älskar sina barn, kärlekslösa äktenskap, människor som inte når fram till varandra och som inte kan kommunicera. Det är sorgligt men inte avskräckande eller deprimerande - bara mycket, mycket läsvärt! Det enda som stör mig är några anakronismer/anglicismer, som att en svensk bondbrud 1939 leds in i kyrkan av sin far och att en bruksarbetare 1958 pratar om var han ska spendera semestern. Men det är av mindre betydelse då helheten är så bra! Betyg: EEEE

P.S. Jag har skrivit kort om Elsie Johanssons och Kerstin Ekmans trilogier på min gamla hemsida, klicka på Boktips i menyn till vänster.

Om fattiga och rika i Indien

I Bookerprisvinnaren "The White Tiger" ("Den vita tigern") av Aravind Adiga försöker Balram Halwai i ett långt brev till Kinas premiärminister förklara hur entreprenörskap fungerar. Balram är nämligen en riktig entreprenör som lämnat fattigdomen i en liten nordindisk by och gjort succé som egenföretagare i Bangalore. Däremellan arbetade han som chaufför åt en rik man i Delhi och det är om den tiden den största delen av boken handlar. Med mycket humor och vass ironi berättar Adiga om de himmelsskriande skillnaderna mellan fattiga och rika i Indien, om de förnedrande relationerna mellan herrskap och tjänstefolk, om den kanske bara skenbara demokratin och om hur genomkorrumperat samhället är. Det är lysande skrivet, underhållande och tänkvärt. Jag gillar att Adiga inte målar sina personer i svart och vitt utan skriver så att läsarens sympatier för de olika personerna skiftar genom hela boken. Om jag har någon liten invändning är det att historien är väldigt manscentrerad, för kvinnor förekommer bara i små roller. Jag har lyssnat på boken inläst på engelska med underbar indisk accent. Betyg: EEEE

Om levande och döda på Guadeloupe

"Färden genom mangroven" av Maryse Condé utspelar sig på Guadeloupe och börjar med att en gammal kvinna hittar en man död i skogen. Han är en främling i byn: en vit man som köpt ett hus, säger sig vilja skriva en bok och som gjort två av byns flickor med barn. Han är en man som alla hatar eller älskar och under en enda natt, då likvakan äger rum, får byborna i tur och ordning berätta om sina liv och om den döde. När jag först började läsa blev jag jätteförtjust, för språket i boken är fantastiskt vackert (och bra översatt av Helena Böhme). Jag gillar också att få läsa om denna för mig okända västindiska ö, dess natur, dess folk och kultur. Men tyvärr blir jag inte riktigt så uppslukad av boken som jag hade hoppats. Kanske är det för att det blir lite för fragmenterat med så många olika berättarröster, samtidigt som mysteriet med den döde mannen inte är tillräckligt intressant för att hålla spänningen uppe? Betyg: EEE

Aldrig besviken på Slaughter

Trots att jag läst alla hennes böcker på ganska kort tid (Jag läste den första i februari.) har jag hittills inte tröttnat på Karin Slaughter. Nu har jag läst "Triptych" som är den första delen om Atlanta-agenten Will Trent. (Den andra delen heter "Fractured".) "Triptych" handlar om hur Atlantapolisen tillsammans med Georgia Bureau of Investigation (där Trent jobbar) utreder en serie överfall och mord som alla har en bestialisk detalj gemensam. Parallellt får man följa John, en man som nyligen blivit villkorligt frigiven från fängelset, där han tillbringat över tjugo år. Han upptäcker att någon verkar ha stulit hans identitet medan han satt i fängelse. Slaughter är väldigt skicklig på att hålla spänningen uppe genom att låta läsaren gradvis få mer information så att man kan lägga ihop pusselbitarna. Betyg: EEEE

Jag ger upp om Raskolnikov

Mycket ambitiöst började jag lyssna på de 22 CD-skivorna som megaklassikern "Brott och straff" av Fjodor Dostojevskij är inlästa på (av Per Myrberg). Under de två första skivorna tyckte jag det var bra och intressant, men en bit in på den tredje skivan, innan Raskolnikov ens kommit sig för med att mörda pantlånerskan, tröttnar jag på hans rantande och ältande och självömkande. Efter en koll med en kompis som läst hela fick jag bekräftat att boken fortsätter i samma stil och bestämde mig för att lägga ned detta klassikerprojekt. Min kompis teori är att "Brott och straff" hör till de böcker man bör läsa i tonåren för att riktigt uppskatta. (Det gäller t.ex. "On the road" och kanske "Sagan om ringen" också? Fast den senare kom jag inte igenom ens då.) Jag läste i alla fall både "Bröderna Karamazov" och "Idioten" som ung och uppskattade dem, så jag har kanske fyllt min Dostojevskijkvot? Betyg: E

Olyckliga kvinnoöden i "Drömmar om röda gemak"

Jag fortsätter att älska den kinesiska klassikerserien "Drömmar om röda gemak" av Cao Xueqin. Jag har nu med stort nöje läst tredje delen, "Kopparåldern". Någon har påstått att det skulle vara mer "action" i denna del än i de två första delarna, men det är det lilla det! Det är snarare något meditativt eller hypnotiskt över läsningen som gör den så fascinerande. I boken fortsätter berättelsen om livet hemma hos den aristokratiska familjen Jia och då framför allt om kvinnorna och tjänsteflickorna. Skildringen blir dock allt mindre idyllisk: familjen börjar få ont om pengar, kvinnorna grälar och intrigerar, flickorna blir sjuka eller olyckligt bortgifta och den trivsamma poesiklubben är det ingen som bryr sig om längre. De 800 sidorna är oupphörligt och oförklarligt fängslande och inte ett dugg tråkiga. Översättningen av Pär Bergman är som tidigare jättebra och rolig. Jag gillar att han använder ett vardagligt språk och en massa festliga, lite gammalmodiga slanguttryck som "på stubben" och "pyttsan". (DN:s recensent tycker tvärtom i just denna fråga, men är i övrigt positiv.) Betyg: EEEE+

P.S. Första delen heter "Guldåldern" och andra delen heter "Silveråldern".

P.S.2 I Sydsvenskans recension jämförs "Kopparåldern" med "Buddenbrooks" av Thomas Mann. Det är ingen dum jämförelse.

P.S. 3 Atlantis förlag meddelar att de planerar att ge ut fjärde delen, "Järnåldern", i maj 2010.

Den allra första Dalziel & Pascoe-boken

Om den andra Dalziel & Pascoedeckaren hade ett visst läsvärde, är den allra första, "A Clubbable Woman", från 1970 mer av kuriosaintresse för den som vill veta hur det började. Den utspelar sig bland människor som alla är med i en rugbyklubb, och eftersom jag inte är intresserad av eller kan något om den sporten var det ingen bra början. Själva deckarhistorien är lite fiffig, men tyvärr rätt tråkigt berättad. Dalziel är som vanligt fet och bufflig och Pascoe blir förtjust i alla tjejer han träffar (han har inte fått ihop det med blivande frun Ellie än). Betyg: EE

Misslyckat av Mankell

Jag undrar varför Henning Mankell skrivit "Kinesen" som en deckare när han är så uppenbart ointresserad av deckarintrigen? Det börjar hyggligt med ett blodigt massmord på nitton personer i en liten by i Hälsingland och en medelålders kvinnlig domare som letar ledtrådar i Hudiksvall. Sedan släpper Mankell deckarstoryn och berättar om kinesiska slavarbetare i USA på 1800-talet, om den ekonomiska och politiska eliten i nutidens Kina och om dess samarbete med länderna i sydöstra Afrika (vari ingår ett försvarstal för Mugabe). Man får till slut veta vem som är mördaren, men deckarhistorien knyts ihop på ett väldigt oinspirerat och slarvigt sätt. Boken är ganska spännande ett tag, men blir sedan rätt seg och då har jag svårt att ha överseende med all osannolikhet. Betyg: EE

En tidig Dalziel och Pascoe

Det är inte en så dum idé av förlaget att ge ut gamla Dalziel och Pascoe-deckare igen! "An advancement of learning" skrevs 1971 och är den andra boken i Reginald Hills långa, långa deckarserie. Den bufflige Andy Dalziel och hans ordentlige underlydande Peter Pascoe är sig lika. Deckarhistorien utspelar sig på ett college, där ett skelett hittas i jorden när en skulptur ska flyttas. Till de äldre lärarnas förskräckelse ägnar sig studenterna åt stormöten, marxism, droger och lite spiritism under den karismatiske studentkårsordförandens ledning. Dalziel, som bara har folkskoleutbildning, ägnar sig åt akademikerförakt och Pascoe ägnar sig åt att återuppta kontakten med den gamla flamman Ellie (blivande frun!) som är lärare på colleget. Trots stormötena och en del tidstypisk sexism (alla kvinnors bröst kommenteras), känns boken förvånansvärt tidlös/modern och mycket mindre daterad än t.ex. Sjöwall/Wahlöös deckare från samma tid. Kul också att få läsa om studentkårsordföranden Franny Roote, som dyker upp igen i nyskrivna "A cure for all diseases". Betyg: EEE

Vackert men högtravande om hämnd

Jag älskar romaner med riktigt vackert språk, men har svårt för när det blir för högtravande. Alessandro Bariccos kortroman "Utan blod" handlar om hur en liten flicka blir vittne till hur hennes far och bror dödas i efterdyningarna till ett krig och om hur hon som gammal konfronterar en av mördarna. Språket är precist och mycket njutbart, men jag grips inte av berättelsen. Jag tycker att den känns för konstruerad och ödesmättad. Betyg: EEE

P.S. Läs hellre "Innan männen" av Nina Bouraoui. Också en kortroman med fantastiskt språk, men berörande och inte alls konstlad.

En amerikansk kvinnas liv

"American wife" ("Presidentens hustru") är Curtis Sittenfelds tredje bok efter succédebuten "Prep" och uppföljaren "The man of my dreams". "American wife" bygger löst på förra presidenthustrun Laura Bushs liv, men Sittenfeld har bytt ut namn och platser. Huvudpersonen heter således Alice Lindgren och kommer från Wisconsin. I boken berättar hon om sitt liv: om medelklassuppväxten i en liten stad, om livet som ensamstående lågstadiebibliotekarie och om hur hon träffar den charmige slarvern Charlie Blackwell och gifter sig med honom. Han tillhör en av Wisconsins rikaste och mest inflytelserika familjer och Alices liv förändras drastiskt. Ännu mer förändras det när maken först blir guvernör och sedan USA:s president. Boken är ganska tjock (550 sidor) men mycket lättläst. Ett tag tycker jag att den är lite för lättsmält, men sedan ändrar jag mig, eftersom den väcker så mycket tankar hos mig. En av de saker som gjorde "Prep" så bra var att huvudpersonen inte var oblandat sympatisk. Alice Lindgren/Blackwell däremot framställs som osannolikt klok, lugn och liberal(!). Men det är ändå väldigt intressant att få följa hennes liv och tankar från ungdomen, genom äktenskapets upp- och nedgångar till den overkliga tillvaron som presidentfru. Som tidigare skriver Sittenfeld väldigt bra och hon är suverän på att beskriva relationer mellan människor på ett övertygande sätt. Betyg: EEEE

Ännu mer Slaughter

OK, det har blivit väldigt mycket Karin Slaughter på senaste tiden, men hon håller för det! "Skin privilege" (också publicerad med titeln "Beyond reach") är sjätte delen i Grant County-serien. Boken utspelar sig till största delen i den lilla staden Reece, där Lena Adams växte upp. Dit blir polischefen Jeffrey Tolliver kallad på grund av att Lena blir misstänkt för ett mord. Jeffreys fru, rätts- och barnläkaren Sara Linton, följer förstås också med. Den här är lika bra som de tidigare böckerna i serien! Betyg: EEEE

P.S. Missa inte Karin Slaughters brev till läsarna på http://karinslaughter.com/letter. Obs! Läses efter att man läst boken!

Efter Grant County-serien har Slaughter börjat på en ny serie som utspelar sig i Atlanta och har agenten Will Trent som huvudperson. Av en slump råkade jag börja med andra delen, som heter "Fractured". (Den första delen heter "Triptych".) Den börjar med att rika hemmafrun Abigail Campano kommer hem till den vräkiga villan i stadens finaste kvarter och hittar sin dotter död i en blodpöl. Atlantas poliskår strular genast till utredningen och Georgia Bureau of Investigation kallas in. Will Trent tvingas samarbeta med polisen Faith Mitchell. Det är det klassiska upplägget med två poliser som inte gillar varandra, men Karin Slaughter skriver så bra att jag köper allt! "Fractured" är en klassisk amerikansk polisdeckare i storstadsmiljö, med intressanta huvudpersoner och spännande intrig. Betyg: EEEE

700 sidor ren njutning

"Hustrur och döttrar" ("Wives and daughters") blev Elizabeth Gaskells sista roman. Den handlar om Molly Gibson, en ung flicka på 1820-talet i en engelsk småstad. Historien tar fart när Mollys älskade far gifter om sig och Molly får en styvmor och en styvsyster. I likhet med Jane Austen visste Gaskell att det räcker med "tre eller fyra familjer i en småstad på landet" för att få till en fullödig berättelse. Tänk att en bok skriven på 1860-talet kan kännas så modern! Visserligen har reglerna för social samvaro ändrats en del, men människors psykologi är sig lik. Gaskell beskriver noggrant människors karaktärsdrag (Där samma människa får ha både goda och dåliga drag.), deras relationer och hur de interagerar med varandra. Allt beskrivs med underbart lätt hand och en lagom dos humor och ironi. Gaskell är också intresserad av det engelska klassamhället och beskriver skrankorna som skiljer klasserna åt och hur de kan överträdas. Att boken känns så modern beror nog också till en del på Gun-Britt Sundströms jättefina översättning! Betyg: EEEEE

P.S. Se också BBC:s teveserie som bygger på boken - den är också jättebra!

Drömlik actiondeckare med doft av Paris

Först blir jag irriterad på Anne Rambachs andra deckare "Doft av ondska" för att den är så orealistisk. Sedan börjar jag se den som en dröm eller saga och då blir det lite bättre. Vissa har haft invändningar mot att mordoffret är en verklig person (Angelina Jolie) men det tycker jag måste ingå i den konstnärliga friheten. Det yttras inte ett ont ord om Jolie i boken, utan hon tillägnas en närmast devot hyllning. (Är det bara jag, eller låter Rambach en viss ironi anas i denna hyllning?) I vart fall, Angelina Jolie blir skjuten på Rodinmuseet i Paris i samband med att parfymen "Enfer" (helvete) ska lanseras och journalisten Diane Harpmann nästlar sig in på kosmetikföretaget Aube för att ta reda på vem mördaren är. Deckarhistorien är egentligen en ganska klassisk whodunnit-historia och Rambach, som verkar inspirerad av Stieg Larssons Millenium-trilogi (som hon också nämner i boken), skapar en slags drömlik sagoactionthriller i hans anda. Hon får kanske inte upp spänningen riktigt på hans nivå, men miljöskildringarna från Paris kompenserar! Betyg: EEE+

P.S. Första delen om Diane Harpmann heter "Bombyx".

Besviken på Beckett

Jag älskade engelske Simon Becketts två första deckare om rättsantropologen David Hunter, "Dödens kemi" och "Skrivet i eld". Mina höga förväntningar på tredje delen "Whispers of the dead", infriades tyvärr inte. Boken utspelar sig helt i Tennessee, dit David Hunter begett sig för att fräscha upp sina kunskaper på "the Body Farm", en testanläggning där man studerar mänskliga kroppars förruttnelse. Anläggningens chef blir inkallad som expert i ett spektakulärt mordfall och tar med sig Hunter. Beckett har fortfarande ett bra språk, men det blir för många poetiska beskrivningar av soluppgångar över Smoky Mountains, historien är inte tillräckligt originell och vältrandet i döda kroppar går till överdrift. Jag blir också väldigt trött på Hunters ältande och självömkande. Jag var redan tidigare skeptisk till "kursiva offer", men efter kampanjen på bokhora.se har jag även blivit överkänslig mot "kursiva mördare", här till på köpet skrivet i andra person singular. (Resten av boken är berättad i jag-form med Hunter som berättare.) OK, bortsett från dessa invändningar är "Whispers of the dead" en typisk psykopatdeckare i amerikansk stil (trots att den alltså är skriven av en engelsman) som ger en stunds spänning och underhållning. Betyg: EEE

Klassiker för barn och vuxna

Man behöver inte vara barn för att njuta av A.A. Milnes klassiker "Winnie the Pooh"/"Nalle Puh". Jag menar nu de ursprungliga, riktiga böckerna - inte några debila Disneybilderböcker (eller filmer)! Jag har lyssnat på den första boken på engelska i inlevelsefull uppläsning av Bernard Cribbins (som för övrigt spelade Gertrude Stein i "Picassos äventyr"). I likhet med Tove Jansson kunde Milne den svåra konsten att skriva böcker som är lika roande och berörande för barn som för vuxna. Betyg: EEEEE

Den amerikanska mardrömmen och den nordiska sommardrömmen

I min bokcirkel har vi över sommaren läst två böcker: "Revolutionary Road" av Richard Yates och "Sommarboken" av Tove Jansson.

Frank och April Wheeler förefaller vara det idealiska 50-talsparet: han jobbar på kontor på Manhattan, hon är hemmafru i förortsvillan och tar hand om de två barnen. Men Frank vantrivs på sitt jobb och April vill inte alls vara hemmafru. De börjar planera för att flytta till Paris, där April ska försörja familjen och Frank i lugn och ro ska fundera ut vad han egentligen vill göra. "Revolutionary Road" av Richard Yates var lite bortglömd tills filmen med Kate Winslet och Leonardo DiCaprio kom, men nu har den återfått sin välförtjänta klassikerstatus. Den är fantastiskt välskriven och skickligt konstruerad. Jag tyckte den var lite som en teaterpjäs: genom små skiftningar, ofta i dialogen, märker man att handlingen långsamt ändrar riktning. Handlingen påminner också om "Ett dockhem". Det som drar ned betyget för mig är att boken har en temposvacka i mitten, att historien inte berättas mer ur Aprils perspektiv och att den slutar som den gör. I bokcirkeln blev betyget 3,8. Mitt betyg: EEEE

OBS! Om du läser den svenska utgåvan - hoppa över förordet! Alla i bokcirkeln ångrade att de läst det innan de läste boken!! Jag läste dock på engelska och i den pocketutgåvan fanns inget förord.

"Sommarboken" av Tove Jansson blev mitt honorar när jag fick två dikter publicerade på tidningen Vi:s barnsida som 12-åring. Jag har älskat den sedan dess. Den handlar om den lilla flickan Sophia och hennes gamla farmor, som tillbringar somrarna tillsammans på en skärgårdsö. I korta kapitel, som är som noveller, beskriver Jansson med sin oefterhärmliga blandning av melankoli och underfundig humor livet på ön och samspelet mellan barnet och den gamla kvinnan. En tjej i bokcirkeln tyckte att den vore nyttig läsning för alla curlingföräldrar för den handlar mycket om hur man ger barn frihet att växa samtidigt som man ger dem trygghet och kärlek. Bokcirkelns betyg blev 3,75. Mitt betyg: EEEEE

Mästarinnan är tillbaka

Äntligen! Patricia Cornwell är tillbaka på banan med "Scarpetta" (på engelska) och är åter härligt läsvärd. Cornwell har flyttat rättsläkaren Kay Scarpetta och hela gänget runt henne (den överintelligenta systerdottern Lucy, den buffliga polisen Marino och profileraren Benton) till New York där de alla blir inblandade i samma mordfall. Cornwell har tonat ned Lucy och Marino (som blev mer och mer bisarra i de tidigare böckerna) och öser på med det vanliga: psykopater och superavancerad kriminalteknik. Härligt! Betyg: EEEE

Slaughter håller stilen

Jag har råkat läsa fjärde och femte delen i Karin Slaughters Grant County-serie i fel ordning. "Faithless" är tydligen den femte delen och "Indelible", som jag läst nu, är den fjärde. I "Indelible" berättas två historier: en i nutid där ett blodigt gisslandrama äger rum på polisstationen i Heartsdale och en femton år tillbaka i tiden, då rättsläkaren Sara Linton och polischefen Jeffrey Tolliver är nykära och tillsammans åker till Jeffreys hemstad i Alabama. Där blir Jeffreys bästa vän misstänkt för mord och Sara och Jeffrey blir kvar lite längre än de tänkt sig. Karin Slaughter håller stilen och den här boken är lika bra som de andra i serien. Betyg: EEEE