Austens oavslutade

Det är inte var dag man hittar en oläst Jane Austen-roman! Efter att ha läst Reginald Hills "A cure for all diseases" var jag förstås tvungen att läsa "Sanditon", Austens oavslutade romanfragment, som jag inte ens kände till tidigare. Austen hann bara skriva elva kapitel, ca 60 sidor, innan hon dog 1817. Men i de elva kapitlen presenterade hon alla de viktiga personerna och den lilla badorten Sanditon. I den version jag hittade på biblioteket (från 1975) har en Marie Dobbs avslutat historien under pseudonymen "en annan dam" (eftersom Jane Austen kallade sig "A lady" när hon gav ut sina första romaner). Tyvärr blir det ju inte samma sak som att läsa Austens fullbordade romaner, men det var inte på långa vägar lika plågsamt som när jag försökte läsa en fortsättning på "Stolthet och fördom". Marie Dobbs lyckas hålla Austens stil ganska väl, dock utan att nå upp till Austens nivå vad gäller humor och ironi, och hennes sätt att slutföra historien känns trovärdig och austensk (vilket antagligen beror på att slutet är kalkerat på"Northanger Abbey"). Huvudpersonen Charlotte Heywood bjuds till lilla Sanditon av sina nya vänner mr och mrs Parker. Där börjar hon umgås i en liten krets av fastboende och sommargäster som roar sig med promenader, havsbad (meddelst badvagn!), utflykter och assembléer. En del romantiska förvecklingar inträffar givetvis också... Betyg: EEE+

P.S. Bilden ovan är inte av den utgåva jag läst. Jag har läst en svensk översättning tryckt 1997 med ett omslag som ser ut som om det var till en Maeve Binchy-bok (en kvinna i 1920-talshatt och illröda läppar inklippt i ett foto av en engelsk badort).

En Austen-historia med mord

Vilken kul idé! I "A cure for all diseases" har Reginald Hill tagit Jane Austens oavslutade roman "Sanditon", flyttat den till nutidens Yorkshire och lagt till några mord och en fet polis på konvalescenthem. Eftersom jag inte hade läst "Sanditon" (Nu har jag gjort det!) tog det ett tag, trots förordet, innan jag fattade att Hill snott hela persongalleriet och början på historien rakt av. Huvudperson, vid sidan av Andy Dalziel och hans alltmer självgående underlydande Peter Pascoe, är den 22-åriga psykologistudenten Charlotte Heywood. Hon blir av en slump bekant med paret Parker och av dem medbjuden till deras hem i kuststaden Sandytown. I den lilla staden härskar den stenrika änkan lady Denham tämligen oinskränkt. Runt henne kretsar ett antal yngre släktingar, som förstås hoppas att en dag få ärva, samt ett antal andra personer som alla har ett horn i sidan till den buffliga ladyn. Som upplagt för ett mord! (Fast det skulle ju aldrig Austen ha skrivit förstås...) Betyg: EEEE

Arkeolog löser deckargåta i Norfolk

Elly Griffiths har i sin debutdeckare "Flickan under jorden" ("The Crossing Places") gett mig en ny favoritdeckarhjältinna: Ruth Galloway, 39-årig, ensamstående arkeolog i Norfolk. När en man på hundpromenad hittar mänskliga ben ber polisen Ruth om hjälp med att avgöra om de kan tillhöra en flicka som försvann tio år tidigare eller om de är av mer arkeologiskt intresse. Temat påminner således om det i "Red bones". Historien är inte jätteoriginell och jag förstod lite för tidigt vem som var mördaren, men jag gillade ändå den här boken och läser gärna mer om lektor Galloway. Översättningen är OK. Betyg: EEE+

P.S. Nu måste jag snart åka till Norfolk för att med egna ögon få se detta låglänta landskap som verkar ha inspirerat så många deckarförfattare från Dorothy Sayers ("De nio målarna") och framåt!

Road och oroad av "Manuskriptet"

När jag började läsa "Manuskriptet" av norske Henrik H. Langeland blev jag först oroad av upplägget: medelålders manlig litteraturprofessor blir förälskad i 25-årig kvinnlig student. Romantisering av gubbsjuka är inte mitt favoritämne. Men, men, jag bedrog mig! Berättelsen om den naive och försiktige Francis Meyer och hans starka förälskelse i den undflyende Nadia är inte någon hyllning av gubbsjukan. Däremot är det en fin och mycket underhållande skildring. Vid sidan av förälskelsen handlar boken om ett återfunnet 1600-talsmanuskript av prästpoeten Petter Dass och om Meyers jakt på kärleksbrev mellan Dass och den samtida poeten Dorothe Engelbretsdatter. Beskrivningen av vardag och intriger på litteraturvetenskapliga institutionen i Oslo är också rolig att läsa. Langeland bygger på ett bra sätt upp en stämning där man hela tiden är osäker på hur det ska gå för Meyer: kommer han att triumfera eller krossas? Tyvärr tycker jag inte alls om slutet, då Langeland bara släpper hela sitt upplägg och inte gör något vettigt av det. Fram till dess är boken klart roande, om än tämligen osannolik och ibland lite för övertydlig. Betyg: EEE

Drygt dravel om Drood

Äntligen är den slut: "Drood" av Dan Simmons! Jag har kämpat mig igenom över 750 sidor märklig blandning av skräckroman och biografi(er). Berättare i romanen är författaren Wilkie Collins, känd för de tidiga deckarna/spänningsromanerna "The Woman in White" och "The Moonstone". Collins framställs som en osympatisk person, som inte blir bättre av att han utvecklar ett gravt opium-/morfinmissbruk. Föremål för hans berättelse är den mer kända och framgångsrika författaren Charles Dickens och boken utspelar sig under dennes sista fem år i livet (1865-1870). Jag tycker att det var intressant att läsa om Collins och Dickens liv och karriärer, men för det ändamålet hade det antagligen varit bättre att läsa riktiga biografier. Den som är sugen på en rejäl skräckroman blir antagligen också besviken på "Drood" för skräckinslagen är få och glest utspridda. Och boken är alldeles för lång! Nej, nu ska jag återgå till att läsa äkta viktorianska romaner i stället, t.ex. blev jag sugen på Dickens "Bleak House". Betyg: EE

P.S. Bör kanske tillägga att jag inte är någon skräckfantast och således ingen kännare av den genren. Andra, t.ex. Helena på Bokhora, har tyckt att "Drood" är en bra skräckroman.

Om uppläsarens betydelse för ljudboksupplevelsen

I DN idag (lördag 16 maj 2009) skriver Ingegärd Waarenperä en intressant krönika om vilken stor betydelse uppläsaren har för ljudboken. Hon skriver bl.a. följande om Stina Ekblads inläsning av "Edith" som jag nyligen lyssnat på: "Det finns de som snarare låter sig själva färgas in av boken, som följer dess andning, känner dess puls. När Stina Ekblad läser Ernst Brunners "Edith" fungerar hon med sin totala identifikation som en brännugn, i vilken författaren och föremålet för hans berättelse smälter ihop: man tycker sig höra Edith Södergran själv." Det tycker jag verkligen stämmer!

Lyrik av Nina Burton

Jag är lite för otålig och snabbläsande för att vara en bra lyrikläsare, men ibland försöker jag mig på det trots allt. Nu har jag läst "Ett svar i 24 skärvor" av Nina Burton, eftersom jag tyckte så mycket om hennes faktabok "Den nya kvinnostaden". Jag tycker att det är med poesi som med bildkonst: man behöver inte förstå allt för att kunna njuta av skönheten. Jag känner att man skulle kunna ägna mycket tid och tankemöda åt att analysera de 24 dikterna och man kan också ägna sig åt att hitta samband och syftningar (se recensionen i SvD). Jag nöjer mig med att njuta av det vackra språket. Bäst tycker jag om dikterna "Orden" och "Stranden" och den enda som jag egentligen inte tycker om är den sista, "Vattnet". Betyg: EEEE

Dickens oavslutade

Jag har läst Charles Dickens sista, oavslutade roman "Mysteriet Edwin Drood" ("The mystery of Edwin Drood") mest som en förberedelse inför den nyskrivna "Drood" av Dan Simmons, som ligger och väntar på nattduksbordet. "Mysteriet Edwin Drood" är en slags tidig deckare och frågan hur Dickens hade tänkt sig upplösningen av mysteriet har tydligen ägnats mycket tid och tanke. Själv slås jag av hur modern boken känns för att vara skriven 1870. Den utspelar sig bland en liten krets människor i den lilla staden Cloisterham och den mystiska stämningen byggs långsamt upp innan själva mysteriet inträffar. Som vanligt skildrar Dickens vissa odrägliga personer som rena karikatyrer, vilket kan vara lite underhållande, men till slut känns rätt tröttsamt. Annars gillar jag personskildringen. Betyg: EEE

Lågmält och realistiskt om guvernant i 1800-talets England

Anne Brontë har hamnat i skuggan av sina mer berömda systrar Charlotte ("Jane Eyre") och Emily ("Svindlande höjder"/"Wuthering heights"). Jag har tidigare läst "Främlingen på Wildfell Hall" ("The tenant of Wildfell Hall") när den kom i svensk översättning för några år sedan. Nu har även Anne Brontës debutroman "Agnes Grey" kommit på svenska, men jag läste den på engelska. Jämfört med sina systrar är Anne Brontës stil mycket mer lågmäld och socialrealistisk. "Agnes Grey" handlar om en ung kvinna, som inte är föräldralös eller råkar ut för några särskilt mystiska eller dramatiska händelser. Hon berättar rakt på sak om hur det är att arbeta som guvernant i högfärdiga, ointresserade överklassfamiljer. (Har man jobbat som aupair kan man känna igen sig!) I andra halvan av boken dyker en godhjärtad och klok pastorsadjunkt upp och boken blir då även en gullig kärleksroman med mycket funderande kring vad hans blickar, tonfall och ordval egentligen betyder och vilken promenadväg man ska välja för att ha störst chans att stöta ihop med honom. Betyg: EEEE

Om att döda djur

Hanna Hellquist sällar sig till författarskaran som skriver om sina excentriska pappor. Om man läser Hellquists krönikor i DN känner man redan till hennes djurtokiga pappa och trygga mamma med den allergiska pojkvännen Göran. I "Karlstad Zoologiska" berättar Hellquist i mycket korta kapitel om sin uppväxt. Hennes stil är lättsam och anekdotisk, men ibland bränner det till, som när hon lakoniskt skriver att hon aldrig känt sig trygg med sin pappa. I övrigt blir jag (som var en sådan som var tvungen att rädda alla daggmaskar på skolvägen när det regnat) lätt illa berörd av alla djur som dör. De trampas ihjäl, kläms ihjäl, torkar ihjäl, drunknar, skjuts, äts upp av ormar och blir påkörda. Hellquist skriver bra och jag gillar egentligen hennes stil, men det känns som om hon haft lite svårt att bestämma sig för vilken slags bok hon vill skriva. Det viktiga försvinner lätt bland alla lustiga djuranekdoter. Betyg: EEE

Åsa Larsson i fortsatt god form

Jag gillar Åsa Larssons välskrivna deckare och "Till dess din vrede upphör" håller samma goda klass som de tidigare. Jag är egentligen inte så förtjust i deckare där de döda själva får berätta, men det stör mig inte alltför mycket i denna bok. Mordet är riktigt otäckt: två ungdomar som dyker i en istäckt sjö dödas genom att den enda vaken täcks över medan mördaren står och väntar tills offren drunknat. Historien i övrigt är inte jätteoriginell. Det jag gillar Larsson mest för är det njutbara språket och de fina, psykologiskt trovärdiga människoskildringarna. Betyg: EEEE

Både vackert och lärorikt om Edith Södergran

Jag har lyssnat på "Edith" av Ernst Brunner som ljudbok i fin uppläsning av Stina Ekblad. Brunner har doktorerat på Edith Södergran (1892-1923), vilket förklarar hans stora kunskaper om henne och hennes liv. "Edith" är en roman, men jag antar att den skildrar yttre fakta i hennes liv någotsånär korrekt. Boken handlar egentligen inte särskilt mycket om Södergrans banbrytande modernistiska poesi, så vill man veta mer om den får man läsa någon annan bok. i "Edith" låter Brunner Södergran själv berätta om sitt liv och den tid och de platser hon levde på: Sankt Petersburg, den lilla orten Raivola på karelska näset och sanatorierna i Schweiz. Det som förundrar mig mest är att Södergran lyckades skriva så mycket under sitt korta liv, särskilt som hon var sjuk i tuberkulos sedan tonåren. Boken är skriven på ett mycket vackert språk som passar bra för lyssning. Betyg: EEEE

Esperanto och kometskräck i Wien 1910

Först tyckte jag att det var en väldigt gubbig roman (kvinnorna är få och har små roller), men sen blev jag ändå rätt charmad av Henrik B. Nilssons debutroman "Den falske vännen". Särskilt den första tredjedelen tycker jag jättemycket om. Jag gillar språket, de fina och underfundiga formuleringarna, skildringarna av Wien under kometens år 1910 och av huvudpersonen: den pensionerade förlagsredaktören Hermann Freytag. Han är en riktig loser: gammal, ensam, övergiven av sin hustru, fattig, bakåtsträvande och med en medelmåttig karriär bakom sig. Hans enda framgång är att han har varit den store författaren Boris Barsch redaktör och att det bara är han, Freytag, som duger som redaktör nu när Barsch lämnat ifrån sig ännu ett nästan oläsligt manuskript. Samtidigt börjar Freytag studera esperanto för den förtjusande lärarinnan Rosita och blir bekant med en av de andra eleverna: en elegant italienare som visar ett förvånansvärt stort intresse för Barsch outgivna manuskript. Det är en skickligt hopkommen berättelse som Nilsson skrivit, men den är lite för långdragen och lite för komplicerad. Det är många, långa beskrivningar av Wien och andra platser, av måltider och sammankomster, samt diskussioner om litteraturen, redaktörens roll, modernismens framväxt m.m. Dessutom berättas en parallellhistoria om intrigerna vid påvevalet 1903 baklänges. Jag tyckte att det blev lite segt i mitten. En bra redaktör hade kanske kunnat skära ner texten lite... Betyg: EEE

Rejält besviken på "Igelkottens elegans"

Jag hade sett fram emot att läsa "Igelkottens elegans" av Muriel Barbery och blev glad när förlaget Sekwa erbjöd sig att skicka den till mig. Tyvärr blev jag väldigt besviken när jag började läsa. Boken handlar om två personer som bor i samma hus i ett tjusigt Pariskvarter: den 12-åriga Paloma och den medelålders portvaktstanten Renée. Paloma är överintelligent och brådmogen och tänker ta livet av sig på sin 13-årsdag. Renée är självlärd inom filosofi, konst, litteratur m.m. och gör allt för att dölja sin bildning för omgivningen. Båda är totalt osannolika personligheter. Jag har nu läst 128 sidor och de två huvudpersonerna har ännu inte mötts och eftersom jag nu tänker sluta läsa vet jag inte vad som händer när de väl gör. Jag hoppas något händer för hittills har det mest varit djupa tankar (författaren är filosofilärare och det märks) och överklassförakt. Jag är ingen överklasskramare men den här boken får mig att tänka "Ja, men de är ju människor de också!!". Alla de rika och tjusiga invånarna i husets paradvåningar framställs som karikatyrer och schabloner. Enligt Tidningen Vi skildras människorna i huset med "en underbar humor", men den går mig spårlöst förbi. Betyg: E

"Lilla huset på prärien" för vuxna

"Swede" av Pauline Wolff är något så originellt som en svensk Vilda Västernroman. Huvudpersonen Swede heter egentligen Jan Anderson och är svenskättling. Han tjänar bra med pengar som prisjägare, dvs. han letar upp och dödar efterlysta brottslingar. På kuppen blir han hjälte bland vanligt folk. Han är i sin tur jagad av de tre hämndlystna systrarna Steen och de drar sig inte för någonting. Historien berättas ur många olika perspektiv och den hoppar en del i kronologin, men det är aldrig svårt att hänga med. Språket är speciellt, men jag gillar det. Jag gillar över huvud taget den här boken väldigt mycket! Jag läste om Laura Ingalls Wilders "Lilla huset..."-serie i höstas och slås av hur mycket från dem som finns med även i Wolffs roman: svenskbygderna i stora skogen (Visste ni att Laura Ingalls Wilder föddes i en trakt som låg mellan städerna Stockholm och Lund i Wisconsin!), prärien, indianterritoriet, nybyggarstäderna, jordlotterna, hela tidsepoken (1870-1880-tal). Jag tycker till och med att jag känner igen vissa meningar... Wolffs roman är dock mycket råare och blodigare än Ingalls Wilders böcker, som skrevs för att läsas av barn. Betyg: EEEE+

Jag har bättre saker att göra...

...än att läsa "Talking God" av Tony Hillerman. Jag gillade "Coyote Waits" men den här är för tråkig. Kanske för att den handlar för lite om Navajo-kulturen. Den är tillkrånglad och konstig och inte tillräckligt spännande. Den är inte omöjlig att läsa, men jag har så mycket annat spännande oläst på mitt nattduksbord, så nu lägger jag den här ifrån mig. Betyg: EE

En kvinna i vitt

Jag gillade "The Moonstone" av Wilkie Collins så nu har jag läst en annan känd bok av samma författare: "The Woman in White". Det är inte en deckare, men helt klart en spänningsroman. Historien berättas, i likhet med "The Moonstone", av olika berättare, men huvudberättare är den unge teckningsläraren Walter Hartright. En sen kväll på Hampstead Heath träffar han en mystisk kvinna, helt klädd i vitt, som han hjälper på hennes flykt från ett sinnesjukhus. Hon nämner att hon en gång levt i Cumberland, närmare bestämt i Limmeridge. Precis det ställe som Hartright ska resa till dagen därpå för att börja undervisa två unga damer i teckning! Vilken underlig slump! Det visar sig dessutom att en av de unga damerna är förvånansvärt lik den vitklädda kvinnan. Efter det blir historien bara mer och mer mystisk och spännande. Det är lite romantik, några ondskefulla adelsmän, ett testamente, en hypokondrisk farbror, lite ond bråd död, ganska mycket humor och stor underhållning! Jag älskar den här sortens historier, speciellt när de är så välskrivna, roliga och spännande som den här! Min enda invändning är att det blir lite för mycket av allt till slut, men det är kanske synd att klaga? Betyg: EEEE

2 x påskekrim

Under påsken har jag läst två böcker om brott: en gammal Maria Lang-deckare och en ny bok om ett verkligt mord.

"Kung Liljekonvalj av Dungen" av Maria Lang från 1957 har alltid stått i min mammas deckarhylla och jag måste ha läst den förut, men intrigen hade helt fallit mig ur minnet. Det är en härlig, klassisk pusseldeckare som utspelar sig i den lilla bergslagsstaden Skoga (verklighetens Nora). Christer Wijk kommer hem för att gå på ett försommarbröllop, som inte blir av eftersom bruden försvinner på ett mystiskt sätt. Jag blev förvånad över att jag tyckte boken var så bra - den är välskriven, miljö- och tidsskildringarna är underbara, intrigen är spännande (men har inget att göra med giftigt vatten från en liljekonvaljvas, som det står på Wikipedia) och faktiskt riktigt psykologiskt trovärdig! Betyg: EEEE

I "Medan de sov. En undersökning om mordet på en familj." utforskar den amerikanska författaren Kathryn Harrison ett verkligt mord som begicks 1984. Då mördade den 18-årige Billy Gilley sin mamma, pappa och ena lillasyster. Den andra systern, Jody, överlevde och Harrison har sökt upp och intervjuat både henne och brodern, som fortfarande sitter i fängelse. Harrison gör en noggrann genomgång av bakgrunden till morden, men framför allt handlar boken om hur Jody hanterat händelsen och gått vidare i livet. Harrison är närgången och detaljerad utan att bli snaskig och hon är personlig utan att det känns tillgjort. Det är väldigt skickligt gjort! Jag är dock inte helt nöjd med översättningen, så jag rekommenderar läsning på engelska ("While They Slept"). Betyg: EEEE

En by full av hemligheter

Femte delen i Jacqueline Winspears charmiga deckarserie om privatdetektiven Maisie Dobbs heter "An incomplete revenge" och utspelar sig till största delen i en liten by i Kent. Maisie Dobbs får i uppdrag att utreda en serie mindre bränder och andra småbrott, som byborna varit förunderligt ovilliga att polisanmäla. De skyller allt ofog på romerna och Londonborna som kommer till trakten i september varje år för att skörda humle. Maisies utredning leder tillbaka till första världskriget, då en hel familj i byn dödades i en zeppelinarräd. Tempot är som vanligt ganska långsamt, Maisie Dobbs är lika klok och sympatisk som alltid och jag har på det hela taget mycket trevligt i hennes sällskap. Det känns dock som om "An incomplete revenge" är lite av en "mellanbok" som inte engagerar och berör mig lika mycket som några av de tidigare gjort. Förhoppningsvis kommer Winspear igen med nya friska tag i nästa bok, "Among the mad". Betyg: EEE+

Reportage från diktaturer

Jag har äntligen kunnat vara med på ett möte i bokcirkeln efter nästan ett års uppehåll! Denna gång diskuterade vi "Hälsningar från ondskans axelmakter" av Caroline Salzinger. Salzinger är reporter och har bl.a. jobbat på Ekot. I den här boken har hon samlat reportage från de sex länder som USA (under Bush-tiden) pekade ut som "ondskans axelmakter": Nordkorea, Iran, Irak, Syrien, Libyen och Kuba. Reportagebitarna binds ihop av mer personliga berättelser om livet som utrikeskorrespondent. Det är givetvis jätteintressant att läsa om dessa länder, men jag är ändå inte helförtjust i boken. Språket är inte tillräckligt bra för att det ska vara en njutbar litterär upplevelse. Dessutom känns det inte som om Salzinger berättar så mycket som känns nytt (kanske för att jag hört hennes reportage på radion?). Betyg: EEE