2 x Meyer

Jag har gillat allt jag läst av sydafrikanska deckarförfattaren Deon Meyer, utom "Jägarens hjärta", så det kändes som ett säkert kort att välja två av hans senaste böcker till sommarens deckarläsning.
I "Spåren" får läsaren följa tre historier som till slut knyts ihop. Den första handlar om hemmafrun Milla Strachan som tröttnar på att passa upp på man och tonårsson, lämnar familjen och får jobb som utredare på en topphemlig underrättelsetjänst. I den andra får livvakten Lemmer (från "Den sista safarin") i uppdrag att skydda en hemlig och förmodligen olaglig transport av en noshörning från Zimbabwe till Sydafrika. I den tredje får den pensionerade polisen Mat Joubert (som också varit med i tidigare böcker) sitt första uppdrag som privatdetektiv: att leta rätt på en försvunnen äkta man. Som vanligt är det välkonstruerat och fartfyllt med fina miljöskildringar.
Betyg: EEEE

I "7 dagar" är det polisen Bennie Griessel (från "Devils Peak" och "Tretton timmar") som är huvudperson. Han kämpar för att hålla sig nykter och hoppas att bekantskapen med en känd sångerska ska leda till något mer. Men privatlivet hamnar i skymundan när han tilldelas en utredning som egentligen är nedlagd. Det gäller mordet på en ung, ensamstående, kvinnlig advokat där polisen inte kommit någon vart. Nu hotar någon att skjuta en polis om dagen om inte utredningen går framåt och mordet blir löst. Skytten påstår att polisen vet vem mördaren är. Även denna, lite mer traditionella, deckare är spännande och som gjord för läsning sent på natten i en sommarstuga.
Betyg: EEEE

Av kärlek till Afrika

Eftersom jag gillade Alexandra Fullers (född 1969) senaste bok "Leaving Before the Rains Come", har jag läst hennes genombrottsbok: "Don't Let's Go to the Dogs Tonight - An African Childhood" ("Mitt förflutnas landskap") från 2002. Det är en välskriven och mycket fascinerande beskrivning av en uppväxt i en vit farmarfamilj som flyttar runt i södra Afrika. Föräldrarna kommer ur engelsk överklass eller övre medelklass, men de lyckas inte så bra som jordbrukare och har konstant ont om pengar. När Zimbabwe blir självständigt jagas familjen bort från sin gård och hamnar på andra farmer på de mest ogästvänliga platser man kan tänka sig. I familjen föds fem barn, men bara Alexandra och hennes storasyster överlever. Föräldrarna är vansinnigt excentriska, särskilt mamman, som lider av både alkoholism och psykisk ohälsa. Allt detta, och mer därtill, beskriver Fuller och gör det svåra uthärdligt att läsa med hjälp av torr, brittisk humor. Och överallt skiner hennes starka kärlek till Afrika igenom och ger ett skimmer åt berättelsen.
Betyg: EEEE
P.S. Läs också "Elfenbenshjärtat" av Anna Tikum.

En svensk Modiano?

Jag hade faktiskt inte läst något av Klas Östergren förut, men när "Twist" gick som radioföljetong i uppläsning av författaren själv gav jag honom en chans. Berättaren i "Twist" är en medelålders författare som ser tillbaka på sitt liv, framför allt kopplingarna till Ami, som han blev kär i som tonåring och hade ett förhållande med i 40-årsåldern. Nu är Ami död och när männen i hennes liv träffas på en minnesstund dras en ödesdiger händelsekedja i gång. Östergren får mig att tänka på Patrick Modiano: det långsamma tempot, tillbakablickandet, de nostalgiska skildringarna av 1960-1980-talen, den vemodiga stämningen, stadsvandringarna. Det som tilltalar mig mindre hos Östergren är mansfokuset: kvinnorna blir mystiska musor eller ointressanta staffagefigurer.
Betyg: EEEE

Kvinnorna i Finland

"Tre systrar och en berättare" av finlandssvenska Lars Sund har ett originellt upplägg: berättaren är själv inskriven i berättelsen! Han är en krigsskadad, litteraturintresserad banvakt som intresserar sig för de tre unga kvinnor som våren 1948 ska spela huvudrollerna i det lokala amatörteatersällskapets uppsättning av Tjechovs "Tre systrar". De tre: Maggi, Ulla-Maj och Iris, kommer från olika bakgrunder och kommer att leva mycket olika liv, men deras vägar korsas där på teaterscenen i den lilla industristaden (som jag antar är Jakobstad i Österbotten) och genom dem berättar Sund om Finlands 1900-talshistoria ur framför allt kvinnornas perspektiv på ett lättsamt, men ändå seriöst, sätt. Jag gillar Sunds lättflytande prosa, stillsamma humor och försiktiga absurdism. Tanken är att detta ska bli första delen i en trilogi, vilket jag tycker låter utmärkt!
Betyg: EEEE+
P.S. Läs också Sunds "En lycklig liten ö" och svenska Kristina Sandbergs trilogi om hemmafrun Maj.

En pärla i raden

För den som har läst "Wolf Hall" och "Bring Up the Bodies" är historien om Henrik VIII och hans olycksaliga drottningar Anne Boleyn och Jane Seymour välbekant. Det utgör varken något hinder mot eller någon förutsättning för att läsa "Den som vill ha hare till frukost måste jaga om natten" av svenska debutanten Anna Hedlin. Dock blir man kanske en aning förvånad över att Thomas Cromwell, som är huvudperson i Hilary Mantels böcker, inte ens nämns i denna. Hedlins bok är en vacker och både poetisk och konkret berättelse om livet vid den engelska kungens hov.
Betyg: EEEE+

Rachel och paret i radhuset

Det här är boken som "alla" läser den här sommaren: "Kvinnan på tåget" ("The Girl on the Train") av debutanten Paula Hawkins. Det är en lite ovanlig deckare som handlar om drygt trettioåriga Rachel. Hon pendlar varje dag med tåg in till London från en avlägsen sovstad och längs vägen passerar hon ett hus där det bor ett ungt par. Hon börjar fantisera om paret, men det stannar inte vid fantasier utan hon dras in i deras liv även i verkligheten. Det är inte mycket som är vad det ser ut att vara i den här skickligt konstruerade historien. Jag gillar verkligen Rachel, som är en mörkare (och mer realistisk) version av Bridget Jones. Så ska man läsa en deckare i sommar kanske det faktiskt ändå ska vara just den här? (Annars finns det massor av tips på andra bra deckare här på bloggen!)
Betyg: EEEE

Slaughters första fristående

Karin Slaughters "Cop Town" ingår inte i hennes deckarserie om läkaren Sara Linton och GBI-agenten Will Trent. (Klicka på etiketten Slaughter nedan så får du upp recensioner av alla hennes tidigare böcker.) Liksom "Criminal" handlar "Cop Town" om kvinnliga poliser i Atlanta på 1970-talet och om hur de kämpar sig till en plats i en sexistisk och rasistisk poliskår. Jag vet inte om det berodde på att jag mådde dåligt när jag läste eller om det är de nästan overkligt diskriminerande situationer som huvudpersonerna försätts i, men första halvan av boken upplevde jag nästan som lite (mar)drömslik. Mot slutet började det kännas mer som en vanlig välskriven, spännande Slaughterdeckare. Jag kan dock inte påstå att den annorlunda stämningen i början av boken gjorde den sämre på något sätt, även om jag saknade Slaughters vanliga persongalleri.
Betyg: EEEE

Konsten att leva och överleva

En snöig natt i februari 1910 föds en flicka som får namnet Ursula. Det speciella med henne är att hon får chansen att leva sitt liv om och om igen. I den första versionen dör hon vid födseln. Sedan klarar hon sig till femårsåldern och så fortsätter det. Den största utmaningen blir förstås att överleva andra världskriget. Detta är den ganska originella utgångspunkten i Kate Atkinsons "Life After Life" ("Liv efter liv"). Ursula föds in i en engelsk övremedelklassfamilj och boken innehåller mycket av det som "anglobibliofiler" brukar gilla: excentriska familjer, mellankrigssomrar på landet, storebröder som kommer hem med vänner från internatskolan, London under Blitzen, evakuerade barn. I vissa versioner av sitt liv hamnar Ursula i Tyskland, så läsaren får även skildringar av nazismens framväxt och livet under kriget där. Det här är välskriven, underhållande litteratur som passade min smak mycket bra!
Betyg: EEEE
P.S. Läs också "Försoning", "Främlingens barn" och "Howards End".

En svart flicka i Södern

I samband med att Maya Angelou (född 1928) gick bort förra året uppmärksammades hennes självbiografiska genombrottsbok "Jag vet varför burfågeln sjunger" ("I know why the caged bird sings") från 1970 och jag blev sugen på att läsa den. Den gick inte att få tag på på engelska på mitt bibliotek så det fick bli en svensk översättning från 1976, där n-ordet sticker i ögonen på en modern läsare. Men eftersom Maya Angelou var svart och berättar om sin uppväxt i den amerikanska Södern får man ta det på tidsandekontot. Angelou berättar på ett målande, engagerande och hjärtskärande sätt om hur det var att vara en svart flicka i ett genomsegregerat samhälle.För en svensk är det nästan ofattbart hur rasistiskt den amerikanska Södern var och hur djupt det fortfarande präglar det amerikanska samhället. Läs t.ex. Martin Gelins artikel i DN.
Betyg: EEEE
P.S. Läs också "To kill a mockingbird", "Niceville", "Mississippi" och "Hatties liv.

Sorgebearbetning i solsken

Förra delen i Jacqueline Winspears deckarserie, "Leaving everything most loved", slutade med att Maisie Dobbs lämnade England för att resa till Indien. När vi återser henne i "A dangerous place" har det gått några år och Maisie har klivit av båten i Gibraltar. Hon har drabbats av en svår sorg och klarar ännu inte av att återgå till sitt liv i England. I Gibraltar väcks hennes slumrande deckartalanger till liv när hon snubblar över en död man i en hotellträdgård och hon dras in i en utredning med kopplingar till inbördeskriget som rasar i Spanien på andra sidan gränsen. Jag är jätteglad att Maisie Dobbs är tillbaka och gillar som vanligt den sympatiska huvudpersonen och det långsamma tempot. Här får man också mycket fina skildringar av Gibraltar och från krigets Spanien.
Betyg: EEEE

De trasiga själarnas stad

"Beckomberga - ode till min familj" av Sara Stridsberg kretsar kring det stora mentalsjukhuset Beckomberga utanför Stockholm. Berättaren Jackies pappa blev intagen där efter ett självmordsförsök på 1980-talet, när Jackie var tonåring. Mamman och pappan hade separerat så Jackie åkte ensam till sjukhuset flera gånger i veckan för att hälsa på pappan. Parallellt får man följa Jackie som vuxen, då pappan dyker upp i hennes liv igen. Stridsberg skildrar också Beckombergas tillkomst och ger en hjärtskärande skildring av hur den sista patienten skrivs ut efter att ha levt på sjukhuset i hela sitt liv.
Jag tyckte väldigt mycket om "Darling River" och "Drömfakulteten", så jag hade skyhöga förväntningar på "Beckomberga", som den tyvärr inte levde upp till. Språket är utsökt och jag följer med lätthet och glädje den välarbetade historien, men "Beckomberga" ger mig inte samma hisnande känsla som de tidigare böckerna gjorde. Det betyder inte på något sätt att den är dålig - tvärtom är den ändå mycket bra och läsvärd!
Betyg: EEEE

Spelmannen från Finnmarken

När man inte har någon annan ljudbok till hands passar det bra att lyssna på radioföljetongen i SR Play. Just nu kan man ladda ned de nio delarna av Lars Anderssons kortroman "Lomjansguten". Den handlar om spelmannen Per Jönsson Lumiainen, som föddes 1816 i finnskogarna i Värmland. Av ingredienserna i hans inte alltid så lätta liv har Lars Andersson vävt en drömsk och vacker historia. Först hade jag lite svårt för inläsningen av Björn Söderbäck, men det tog inte lång stund förrän jag tyckte att det var en av de bästa inläsningar jag hört! Kul också att man får höra lite av Lomjansgutens musik.
Betyg: EEEE

Körsbärsblom över boksidor

I Laurie R. Kings deckarserie om de osannolika äkta makarna Mary Russell och Sherlock Holmes har det blivit april 1925 och paret kastas in i en historia med japanska förtecken. Den påbörjades ett år tidigare, på vägen från Indien ("The Game") till USA ("Locked Rooms"), då de blev bekanta med en ung japansk kvinna. Skildringarna av livet på passagerarbåten, av ett fortfarande mycket traditionsbundet Japan och av Mary Russells favoritstad Oxford är ljuvliga. Historien, som rör en unik och försvunnen bok, är spännande och King håller tempot uppe, samtidigt som hon sprider kunskap och får läsaren att känna sig intelligent och kultiverad. Jag har inte tråkigt en sekund i Russels sällskap och längtar redan efter nästa del!
Betyg: EEEE

Det som göms i torv

I första delen i Peter Mays Lewistrilogi, "Svarthuset", gillade jag person- och miljöskildringarna, men tyckte historien var klichéfylld. Andra delen, "Lewismannen", tycker jag bättre om. Fin Macleod har slutat vid polisen i Edinburgh och flyttat hem till Lewis i Yttre Hebriderna, där han ska renovera det gamla familjetorpet. När ett väl bevarat lik hittas i en torvmosse och det visar sig röra sig om ett mordoffer från 1950-talet dras han dock in utredningen, eftersom det finns en koppling till hans ungdomskärlek Marsaili, som han återupptagit bekantskapen med. I tillbakablickar får läsaren följa två unga, föräldralösa bröders sorgliga och dramatiska väg genom Skottlands fattigvårdssystem. I nutid kämpar Marsaili med att hjälpa både sin dementa pappa som inte vill bo på ålderdomshemmet och sin tonåriga son som inte får träffa sin flickvän och deras gemensamma barn. I den här boken gillade jag person- och miljöskildringen och historien!
Betyg: EEEE

En anglo-afro-amerikansk skilsmässa

Jag har börjat lyssna på New York Times Book Review's podcast (rekommenderas!) och fick på så sätt höra talas om "Leaving Before The Rains Come" av Alexandra Fuller. Hon är född i England, uppvuxen på farmer i södra Afrika och bosatt i USA. Hon slog igenom 2002 med uppväxtskildringen "Don't Let's Go To The Dogs Tonight" ("Mitt förflutnas landskap"). Den senaste boken handlar framför allt om hennes äktenskap och skilsmässa, men ger också glimtar från barndomen i den excentriska och hårt prövade familjen Fuller. Eftersom jag inte har någon fantasi, är det så här jag drömmer om att kunna skriva: välformulerat, insiktsfullt,  humoristiskt, om självupplevda händelser. Det bränner dock till mer när Fuller skriver om sin ursprungsfamilj än när hon beskriver äktenskapet med den amerikanske äventyraren Charlie Ross.
Betyg: EEEE

En återvändares berättelse

Journalisten Patrik Lundberg är adopterad från Sydkorea och i sin bok "Gul utanpå" berättar han om när han i 25-årsåldern reste till Sydkorea för att studera. Han gjorde det för att få möjlighet att lära känna sitt födelseland och söka upp sin biologiska familj. Han hittar dem, men det visar sig att uppgifterna i hans adoptionspapper inte stämmer. Lundberg berättar på ett befriande självironiskt och osentimentalt sätt om sin resa, om kulturkrockar och svåra känslor.
Betyg: EEEE

Får man skoja om Hitler?

I Timur Vermes satiriska roman "Han är tillbaka" vaknar Hitler upp i dagens Berlin. Han uppfattas som en komiker som går helt in i sin roll, gör succé i teve och får sitt eget teveprogram. I början tyckte jag att boken var ganska tråkig och jag hade svårt att hänga med i alla interntyska referenser. (När jag hade läst ut boken såg jag att det fanns en lista med ordförklaringar längst bak.) Sedan kom jag till ett roligt avsnitt där Hitler besöker det tyska nynazistiska partiet och efter det tyckte jag att historien tog fart. När jag väl börjat tycka att historien var underhållande började jag dock fundera på om det verkligen är okej att skoja om Hitler på det här sättet. Han framstår som så - ofarlig. Vermes förefaller inte heller veta riktigt vart han vill komma med sin historia. Men kanske är detta det värsta som skulle kunna hända Hitler - att ingen tar honom på allvar?
Betyg: EEE

Familjen och hästarna

"Veterinären" av Gertrud Hellbrand är en östgötsk släkthistoria som utspelar sig i olika tidsplan. Berättaren Kristin kommer sommaren 2006 hem till hästgården där mamman Lucille ordnar en begravningsfest för sin älskade häst. Kristin jobbar på radion och ska göra ett reportage om den lantliga, hästsportande medelklassen. Den delen av historien berättas i jagform. Kristin berättar också om sin barndom och uppväxt och om sina föräldrars bakgrund. Det är en ganska klassisk 1900-talshistoria som inte känns så originell. Jag kommer att tänka på "Jag heter inte Miriam" och "Precis som att börja om", med skillnaden att Hellbrand, i mina ögon, inte har ett lika tydligt budskap eller historia att berätta. Det mest speciella med "Veterinären" är skildringen av hästarna och ridningen. Eftersom jag aldrig varit hästflicka säger det mig inte så mycket. Hellbrand skriver bra och jag tog mig med lätthet framåt i hennes berättelse, men med tanke på hur hyllad denna bok blivit hade jag förväntat mig något mer.
Betyg: EEE+

Klaustrofobisk kollektivroman

Eftersom jag tyckte att "Theres" av Steve Sem-Sandberg var världens tråkigaste bok har jag undvikit att läsa hans hyllade "De fattiga i Lodz" tills nu. Det var det faktum att den fanns som ljudbok i MP3-format på mitt bibliotek som fick mig att ge den en chans och för det är jag tacksam. Genom Irene Lindhs fina uppläsning har jag tagit del av Sem-Sandbergs utförliga skildring av det judiska gettot i den polska staden Lodz (uttalas "Woodsch") under andra världskriget. Som mest bodde där 250 000 personer, instängda och vaktade. De utnyttjades som arbetskraft och de knappa matransonerna höll dem bara knappt vid liv. Det mest genialt djävulska av tyskarnas drag var att låta judarna göra det smutsiga arbetet själva. Därför inrättade man en judisk poliskår och lät gettots förvaltning, med judeäldsten Rumkowski i spetsen, hålla ordning i gettot och att sortera ut dem som skulle deporteras till förintelselägren. Rumkowski är bokens centralgestalt, och han har funnits på riktigt, men Sem-Sandberg ger också röst åt flera fiktiva gettoinvånare. Känslan i boken är tidvis klaustrofobisk, eftersom man som läsare inte får veta mer om omvärlden än gettoinvånarna själva. Samtidigt har man förstås sin kunskap om att de flesta av människorna i lägret till slut mördades i koncentrationslägren hela tiden i bakhuvudet. Sem-Sandbergs hemska och vackra skildring av människornas liv i gettot väcker många tankar, frågor och känslor.
Betyg: EEEE+
P.S. Nu vill jag läsa om Zenia Larssons "Skuggorna vid träbron" som också utspelar sig i gettot i Lodz.

Krig, mat och lögner

Jag tycker mycket om Jacqueline Winspears serie om privatdetektiven Maisie Dobbs i 1930-talets England. (Klicka på länken Winspear nedan så kommer alla mina recensioner upp.) Nu har jag läst en fristående bok av samma författare: "The Care and Management of Lies". Den utspelar sig under första världskriget, vilket också är temat för de flesta av Maisie Dobbs-böckerna. Huvudpersonen Kezia är utbildad lärare, men i juli 1914 gifter hon sig med bonden Tom och blir matmor på hans gård. Det är inte så lätt för en ung kvinna som är uppväxt med tjänstefolk, men Kezia kämpar på för att lära sig laga mat och allt annat hon behöver kunna. Så bryter kriget ut och Tom anmäler sig som frivillig. Kriget skulle ju bara vara några månader; det visste alla... Kezia skriver långa brev till Tom där hon visar sin kärlek genom att berätta om alla fantastiska maträtter hon skapar med honom i åtanke. Winspear berättar i sin vanliga stillsamma stil om denna dramatiska tid, som förstås framför allt bestod av långa, hårda, enformiga dagar i skyttegravar och bakom plogar. Winspear är bra på att beskriva sina huvudpersoner så att de känns sympatiska och mänskliga. Hon levandegör också slitet på gården och den omänskliga tillvaron för soldaterna i skyttegravarna så att det känns otäckt verkligt.
Betyg: EEE+