"Beckomberga - ode till min familj" av Sara Stridsberg kretsar kring det stora mentalsjukhuset Beckomberga utanför Stockholm. Berättaren Jackies pappa blev intagen där efter ett självmordsförsök på 1980-talet, när Jackie var tonåring. Mamman och pappan hade separerat så Jackie åkte ensam till sjukhuset flera gånger i veckan för att hälsa på pappan. Parallellt får man följa Jackie som vuxen, då pappan dyker upp i hennes liv igen. Stridsberg skildrar också Beckombergas tillkomst och ger en hjärtskärande skildring av hur den sista patienten skrivs ut efter att ha levt på sjukhuset i hela sitt liv.
Jag tyckte väldigt mycket om "
Darling River" och "
Drömfakulteten", så jag hade skyhöga förväntningar på "Beckomberga", som den tyvärr inte levde upp till. Språket är utsökt och jag följer med lätthet och glädje den välarbetade historien, men "Beckomberga" ger mig inte samma hisnande känsla som de tidigare böckerna gjorde. Det betyder inte på något sätt att den är dålig - tvärtom är den ändå mycket bra och läsvärd!
Betyg: EEEE
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar