Bland slavar och migranter

Den italienske journalisten Fabrizio Gatti verkar ha gjort det till sin specialitet att wallraffa som invandrare i Italien, för att kunna beskriva de omänskliga förhållandena och brotten mot mänskliga rättigheter. En del av hans bok "Bilal. På slavrutten till Europa" (som kom ut på italienska 2007) handlar om hur han hoppar i vattnet från en klippa på den italienska ön Lampedusa, ropar på hjälp, blir uppdragen och säger sig vara kurden Bilal som kommit med båt. Han blir då satt i den ökända "buren" och kan initierat skildra hur illa människorna där blir behandlade. Senare reser han till Syditalien och tar jobb som tomatplockare, vilket gör att han kan skildra de slavliknande förhållanden som råder för arbetarna där. Men innan Gatti blir Bilal har han genomkorsat Sahara på samma sätt om hundratusentals (miljoner?) afrikaner har gjort: på en överlastad lastbil i 40-gradig hetta. Ingen har någonsin förut sett en vit person på denna rutt. Längs vägen träffar han och lär känna människor, frågar om deras bakgrund och deras drömmar. Han försöker också hjälpa några av dem som blivit strandade i små ökenstäder när militär, polis eller andra rånare har tagit deras sista pengar och de inte kan ta sig varken vidare eller tillbaka hem. Längs hela vägen blir människor misshandlade och utnyttjade, sexuellt eller som gratis arbetskraft, och det verkar vara turen eller slumpen som avgör vem som kommer fram till Libyen och slutligen Europa och vem som slutar som slav i en oas, som skelett i öknen eller som fiskmat på Medelhavets botten. Gatti döljer inte sitt engagemang och sin frustration över att bara kunna hjälpa en liten bråkdel av alla dessa utsatta människor. Gatti tar sig också till Tunisien och träffar människosmugglare som för stora pengar sätter folk i skruttiga båtar och skickar iväg dem mot Lampedusa. Gatti sitter själv i en sådan båt, men i sista stund kliver han av och gör aldrig den farliga resan över havet. En del av boken består av de mejl Gatti får från två bröder som flytt från Liberia och vill ta sig till Europa eller Kanada för att slutföra sina universitetsutbildningar, men som fastnar i Libyen. Allra sist i boken återvänder Gatti till öknen och söker efter de människor som han träffade där och sedan aldrig hörde av igen. Det är en oerhört välskriven, angelägen och drabbande bok som Gatti har skrivit.
Betyg: EEEE+

Nyöversatt Dostojevskij

I bokcirkeln Det namnlösa sällskapet ger vi oss då och då på klassiker och nu föll valet på nyöversättningen av Fjodor Dostojevskijs första bok, "En underjordisk dagbok" (förut hette den "Anteckningar från ett källarhål"). Den är mycket mindre till formatet än hans senare romaner, vilket nog var en förutsättning för att jag skulle läsa ut den. Och då hoppade jag ändå över ett antal sidor i den första delen, som är en lång filosofisk utläggning utan någon handling. Den andra delen är en tragikomisk berättelse där den (relativt) fattige, socialt kantige huvudpersonen tvingar sig på gamla skolkamrater, gör ett avigt försök att "rädda" en prostituerad kvinna och för en märklig kamp mot sin egen tjänare. Det är läsbart och lite underhållande, men inte så mycket mer. Bäst i hela boken tycker jag om efterordet, som sätter in boken och författaren i ett historiskt sammanhang. Dostojevskij hör nog till de klassikerförfattare som man gör bäst att läsa i tonåren (då jag läste "Bröderna Karamazov" och "Idioten"). Mitt försök för några år sedan att läsa "Brott och straff" lyckades ju inte heller.
Betyg: EE

Kommissarien och vampyrerna

Fred Vargas deckare är inte lika någon annans. Efter "I de eviga skogarna" och "Budbäraren" har jag läst "Okänd kontinent". I den numera välbekanta stilen, som är en säregen blandning av saga och polisdeckare, berättas om hur kommissarie Adamsberg dras in i en historia som börjar på Highgate-kyrkogården i London, fortsätter med ett bestialiskt mord i en fin Parisförort och fortsätter till en vampyrhemsökt by i Serbien. Jag gillar inte övernaturliga inslag i deckare, men jag har inget emot Vargas sätt att ta ett tema ur legender och sagor och göra det mesta av det. Det här är den Vargas-deckare jag gillat bäst hittills.
Betyg: EEEE

Bridget is back!

Den enda s.k. chicklitt som jag någonsin gillat är Helen Fieldings böcker om Bridget Jones ("Bridget Jones dagbok" och "Bridget Jones - the Edge of Reason"). Till min stora glädje har Fielding kommit med en tredje bok om Bridget: "Bridget Jones - Mad About the Boy". Och nu kan genren kanske inte ens kallas chicklitt, när Bridget är 50+? Förutom att vara i medelåldern med allt det innebär i form av läsglasögon, teknikproblem och åldersnojor har hon ganska små barn och en 20 år yngre toyboy. (Ja, som avslöjats i tidningarna har Fielding haft ihjäl Mark Darcy!) Mycket igenkänning (inte just i toyboydelen, kanske...), härlig brittisk humor, lite romantik och mycket feelgood är precis vad man behöver ibland!
Betyg: EEEE

Fler döda än hos Shakespeare

Sådärja, nu har jag testat att läsa en deckare av bästsäljarförfattaren Linwood Barclay. Valet föll på "Trust your eyes" ("Tro dina ögon"). Den utspelar sig i delvis i New York City och delvis i en liten stad i norra delen av staten New York. Den börjar med att en kartbesatt man med psykiska problem upptäcker ett mord på nätet. Han förmår sin bror att undersöka saken och en vanvettig historia tar sin början. Jag har inte varit med om så många mord i en och samma historia sen jag såg någon av Shakespeares tragedier. Det är förstås skickligt konstruerat, men lite för överdrivet och blodigt för min smak.
Betyg: EEE
P.S. För spännande och otroliga deckarhistorier i New England-miljö rekommenderar jag hellre John Verdon.

Konsten att beveka skuldens gudar

"The Gods of Guilt" är Michael Connellys femte deckare om försvarsadvokaten Mickey Haller (halvbror till Connellys andra huvudperson Harry Bosch). Titeln syftar på jurymedlemmarna, som Haller ägnar mycket tid åt att beveka. Han har fått i uppdrag att försvara en internethallick som står anklagad för att ha mördat en prostituerad kvinna. Haller blir snart övertygad om sin klients oskuld och dras in i ett farligt spel när spåren leder honom mot en hänsynslös person som egentligen borde stå på de godas sida. Det är, som alltid hos Connelly, spännande och underhållande.
Betyg: EEEE

Kokbok att sträckläsa

Lotta Lundgren från teveprogrammet Historieätarna har redan tidigare gett ut en kokbok, "Om jag var din hemmafru", baserad på bloggen med samma namn. Nu har hon kommit med en ny bok, "Tio lektioner i matlagning", som inte är en vanlig kokbok, även om den innehåller en del recept. I stället är det en bok om hur man lagar mat, vilka redskap man behöver, hur man känner igen bra råvaror, hur man filear fisk osv. Allt skrivet med lika mycket sakkunskap som humor. Det är alltså inte i första hand en kokbok att slå upp recept i utan en bok att läsa från pärm till pärm.
Betyg: EEEE

Sture Bergwall och sekten

Dan Josefsson tar med "Mannen som slutade ljuga" vid efter Hannes Råstam i att berätta historien om hur seriemördaren Thomas Quick skapades. Det var i psykoterapi baserad på teorier om bortträngda minnen (i kombination med starka mediciner) som Sture Bergwall/Thomas Quick erkände en mängd mord som han inte hade begått. Josefsson utgav sig för att vara en anhängare av dessa (sedan många år vederlagda) teorier och fick möjlighet att intervjua psykologer och andra som var inblandade i Bergwalls erkännanden. Fram träder bilden av en sekt, med en okänd, äldre kvinna i Stockholm som sektledare: Margit Norell. Hon handledde Bergwalls terapeuter och styrde i praktiken verksamheten på Säters sjukhus. Det är en otrolig och fascinerande historia.
Betyg: EEEE

Överväldigande kärlek i krigstid

"Barnmorskan" av Katja Kettu handlar om Vindöga som blir förälskad i SS-officeren Johannes. Det är 1944 i nordligaste Finland, på gränsen till Norge och Sovjetunionen. Vindöga tar jobb som sjuksköterska i ett tyskt fångläger bara för att få vara nära sin älskade. Den här boken har fått fantastiska recensioner, men jag kan konstatera att den inte var riktigt i min smak. Jag tyckte om att läsa om en tid och en plats som jag inte kände till så mycket om, men jag blev inte särskilt berörd av historien. Språket är livfullt och spännande, men det blir för mycket med upphackad kronologi, frossande i kroppsvätskor och -övningar, okända termer, insprängda inslag av (obegriplig) spionhistoria och så den ödesmättade, överväldigande kärlekshistorien på det.
Betyg: EEE

2013 års bästa böcker

I år blir det en 20-i-topp-lista där många av mina favoritförfattare figurerar:

1. "Agaat" av Marlene van Niekerk

2. "The Beggar Maid" (Tiggarflickan) av Alice Munro

3."Wolf Hall" av Hilary Mantel

4. "Bring Up the Bodies" av Hilary Mantel

5. "Drömfakulteten" av Sara Stridsberg

6. "Ru" av Kim Thúy

7. "En storm kom från paradiset" av Johannes Anyuru

8. "Dag" av Björn Runeborg

9. "Egenmäktigt förfarande" av Lena Andersson

10. "Tell the Wolves I'm Home" (Låt vargarna komma) av Carol Rifka Brunt

11. "Bländad av ljuset" av Zoë Wicomb

12. "The Goldfinch" (Steglitsan) av Donna Tartt

13. "Sisterland" av Curtis Sittenfeld

14. "Americanah" av Chimamanda Ngozi Adichie

15. "Häxringarna" av Kerstin Ekman

16. "Springkällan" av Kerstin Ekman

17. "Dear Life" (Brinnande livet) av Alice Munro

18. "The Bellwether Revivals" av Benjamin Wood

19. "I odjurets trädgård" (In the Garden of Beasts) av Erik Larson

20. "The End of Everything" av Megan Abbott

Gott Nytt Läsår!

P.S. Här kan du läsa om 2012 års bästa böcker.

Hårets betydelse

Som mamma till ett barn från Sydafrika har jag varit tvungen att lära mig en del om hur man sköter afrikanskt hår, vilket är en hel vetenskap (se t.ex. här). Jag har också funderat en del på det sorgliga och upprörande i att många kvinnor med afrikanskt hår gör vad som helst, inklusive använder jättestarka kemikalier, för att få sitt hår att bli rakt och "västerländskt". Detta skriver Chimamanda Ngozi Adichie (som skrev "En halv gul sol") mycket om i sin tredje roman, "Americanah". Den handlar om Ifemelu, som växer upp i Nigeria och aldrig har tänkt på sig själv som "svart" förrän hon kommer till USA som student. Hon blir kvar i USA och driver en framgångsrik blogg om hur hon, som ickeamerikansk svart, ser på rasfrågor i USA. Hon har flera långa förhållanden med amerikanska män, men kan aldrig riktigt glömma sin första stora kärlek, Obinze. Efter tretton år bestämmer sig Ifemelu för att återvända hem till Nigeria. "Americanah" är en lika stor läsupplevelse som "En halv gul sol", men inte lika tung. Den enda invändning jag har är att Obinze, och Ifemelus relation till honom, känns idealiserad, lite som den intellektuella kvinnans kärleksdröm. Jag tycker bättre om Adichie när hon är outhärdligt brutal i sin skildring av mänskliga relationer och känslor. Men det är en pytteinvändning på det stora hela! Läs!
Betyg: EEEE+
P.S. För den som VILL läsa om den intellektuella kvinnans kärleksdröm rekommenderar jag Dorothy Sayers deckare om Lord Peter Wimsey i stället!

En tecknad klassiker

Den grafiska romanen "Maus - en överlevandes historia" av Art Spiegelman är en klassiker inom Förintelselitteraturen. Den skrevs (i två delar) på 1970- och 1980-talen och handlar om hur Spiegelmans föräldrar överlevde andra världskriget. Spiegelman ritar judarna som möss och tyskarna som katter. Det hade kunnat bli fånigt, men känns bara självklart. "Maus" väcker tankar hos mig om vilken roll hänsynslöshet spelade för att överleva. Spiegelmans pappa framställs (framställer sig?) inte som hänsynslös, men det framgår att han var en mycket driftig person, en "fixare", och att det bidrog till att han överlevde. Mer otroligt var det att hans fru, Spiegelmans mamma, överlevde, för hon framställs som en skör person med låg livsvilja. Ramhistorien, där pappan berättar sin historia för sonen, visar med tydlighet, men också humor och medkänsla, hur skadad pappan blivit av sina upplevelser. Skildringen av relationen mellan far och son påminner mycket om hur Alison Bechdel skildrar sina knepiga föräldrar i "Fun Home" och "Are You My Mother?".
Betyg: EEEE

I spåren av en skandal

I "Spår" berättar Lena Sundström historien om hur tre journalister avslöjade hur två egyptier avvisats från Sverige, trots den överhängande risken för att de skulle bli torterade. Dessutom visade det sig att amerikanska agenter varit närvarande på svensk mark och genomfört avvisningen på ett hänsynslöst och kränkande sätt. Avvisningen skedde 2001. De tre journalisterna började gräva i saken några år senare och belönades till slut med Stora Journalistpriset för sin bedrift. Sundström berättar historien på ett sätt som gör den mer spännande än de flesta deckare och så att man förstår vilken otrolig skandal det var. Det gör hon utan att ta till ett sådant där indignerat tonfall, som är så jobbigt att läsa. Det är mästerligt!
Betyg: EEEE+

Trösterikt om terapi

"Från kaos till sammanhang" (2000) av Elisabeth Cleve är en klassiker i adoptionssammanhang, men jag har inte kommit mig för att läsa den förrän nu. Boken handlar om den adopterade pojken Douglas som kommer till Cleve för att gå i psykoterapi när han är sju år gammal. Han har farit mycket illa i den tidiga barndomen och har fått diagnosen ADHD. Allt runt Douglas blir kaos och både familjen och skolsituationen håller på att haverera. I sju år kommer Douglas till Cleve två gånger i veckan och tillsammans får de så småningom lite bättre ordning på Douglas inre. Ur kaoset framträder en omtänksam, insiktsfull, generös och tämligen normal ung man, som går ut i livet med mycket bättre förutsättningar än någon hade kunnat tro. Det är en skakande och rörande berättelse, som inger visst hopp. Tyvärr är det väl få behövande barn förunnat att få gå i så långvarig terapi...
Betyg: EEEE

En favoritstad, ett favoritmuseum, en favorittavla

Jag har aldrig varit något stort fan av "Den hemliga historien" och läste inte Donna Tartts andra roman "Den lille vännen". Nu har jag dock läst hennes nya, tredje roman "The Goldfinch" ("Steglitsan") och funnit att den var underbar! Den handlar om Theo Decker, som en dag när han är 13 år går in på the Metropolitan Museum i New York med sin mamma. En bomb detonerar och Theo kommer ut därifrån utan sin mamma men med PTSD och en ovärderlig 1600-talstavla. Romanen följer sedan Theos väg in i och ut ur sorgen och mot vuxenlivet. Jag älskar miljö- och personskildringarna och dras in i historien på ett sätt som jag aldrig gjorde med "Den hemliga historien". Precis på slutet tappar historien tyvärr lite fokus och tempo, men det goda helhetsintrycket står sig ändå.
Betyg: EEEE+

Svulstigt om sinnliga njutningar

Jag läste aldrig ut "Igelkottens elegans" av Muriel Barbery, utan la den irriterat ifrån mig när jag kommit ungefär halvvägs. Bokcirkelns val av Barberys "Smaken" ("La Gourmandise") möttes därför inte av någon större entusiasm från min sida... Men jag tog mig i alla fall igenom den boken, vilket underlättades av att den är kort och lättläst. Jag blev nämligen inte mer förtjust i den än i "Igelkotten". "Smaken" handlar om en osympatisk restaurangkritiker som ligger för döden i sin tjusiga Parislägenhet. Runt honom tassar den hunsade hustrun, de vuxna barnen som hatar honom, hemhjälpen med flera. Vartannat kapitel består av kritikerns tillbakablick på sitt liv och hans kamp för att minnas den där speciella smaken som han längtar efter nu på sin dödsbädd. I vartannat kapitel berättar personer i hans omgivning (inklusive katten och en Venus-statyett) om sin syn på den odräglige karlen. Beskrivningarna av mat är många och så utförliga och svulstiga att jag blir mer äcklad än sugen. Inte min typ av bok, helt enkelt!
Betyg: EE

Munros bästa?

Den som följer min blogg lär ha noterat att jag älskar Alice Munro och nu undrar jag om jag inte har läst hennes bästa: "The Beggar Maid" ("Tiggarflickan"). Det är den mest romanlika av hennes novellsamlingar i och med att alla novellerna handlar om samma person: Rose. Rose kommer från en arbetarfamilj, men får chansen att studera och gör därmed en klassresa. Hon gifter sig med en rik man (Det är han som förtjust kallar henne för tiggarflicka.) och får ett barn, men väljer sedan karriären som radiojournalist och skådespelare framför familjen. Som alltid har Munro i den här boken absolut gehör för mänskliga relationer, människors tillkortakommanden och klass- och könsaspekter. Det är en ren njutning att läsa!
Betyg: EEEEE

Tillbaka till Hebriderna

"Svarthuset" ("The Blackhouse") av Peter May är den första delen i "Lewis-trilogin" som handlar om polisen Fin Macleod. Han lämnade sin hemö Lewis i Yttre Hebriderna som tonåring och har inte varit tillbaka sedan dess. När det sker ett mord i hans gamla hemby skickas han dit för att utreda eventuella kopplingar till ett annat mord på fastlandet. Mordhistorien behandlas ganska styvmoderligt i denna roman som mer är en hemvändarroman. Skildringarna av livet och naturen på dessa utsatta öar är fina och beskrivningen av hur männen jagar sjöfågel på ett stormpiskat skär är gastkramande. I övrigt retar jag mig lite på den ganska klichéfyllda historien.
Betyg: EEE+

Fattigdom i Sverige

I min ena bokcirkel har vi läst Susanna Alakoskis senaste bok: "Oktober i Fattigsverige". Det är en slags dagbok som blandar reflektioner över vädret med diskussioner om fattigdom och hemlöshet i Sverige idag och utdrag ur socialtjänstens och psykiatrins anteckningar om familjen Alakoski på 1960- och 1970-talen. Långsamt och cirklande närmar sig Alakoski sina egna minnen av barndomen och ungdomen. Hur hon blev hemskickad från ett barnkalas för att det var "ett barn för mycket". Hur hon flyttade hemifrån "frivilligt" som femtonåring. Liksom hos Jeanette Winterson förstår man att den fiktiva versionen ("Svinalängorna") är feel-goodversionen av författarens barndom. Vissa i bokcirkeln tyckte inte om det upphackade berättarsättet, men jag har inga problem med det. Jag tycker också mycket om Alakoskis språk.
Betyg: EEEE

Arbetarnas vardag

Det blev inte en trilogi, det blev en serie, för nu har fjärde delen om Bricken på sågverket Svartvik av Vibeke Olsson kommit. Boken heter "Amerikauret" och utspelar sig 1899. Bricken är nu en medelålders (=30 år!), stark men sliten, kvinna som väntar sitt sjunde barn. Hon är gift med Natan, som älskar henne och aldrig slår henne och barnen, men som ibland dricker för mycket. Natan sköter ändå sitt jobb och Bricken är duktig och skötsam, så deras barn behöver aldrig gå och lägga sig hungriga.  De har dock inte råd med mjölk varje dag, ägg är finmat och vetebröd en sällan skådad lyx. Arbetarna på sågverken runt om i Sundsvallstrakten vill organisera sig i fackföreningar, men patronerna motsätter sig det. Jag tycker det är jätteintressant att läsa om den framväxande arbetarrörelsen och hur den samspelade med de också betydelsefulla frikyrko- och nykterhetsrörelserna. Jag är också fascinerad av den detaljerade skildringen av en arbetarfamiljs vardagsliv för drygt hundra år sedan: stoltheten, slitet och utsattheten före socialtjänstens och socialförsäkringens tid.
Betyg: EEEE