Nella och dockskåpet

För den som längtar efter en tjock, härlig, fantasieggande roman att försjunka i under julledigheterna har jag ett klockrent förslag: nyutkomna "Miniatyrmakaren" av Jessie Burton. Den börjar som en klassisk gotisk roman med att den unga Nella kommer ensam från landet till ett stort köpmanshus i Amsterdam på 1680-talet. Hon är nygift med husets herre, köpmannen Johannes, men blir snart varse att makten i huset har Johannes barska syster Marin. Johannes intresserar sig inte så mycket för sin unga hustru, men han ger henne ett storslaget dockhus för att hon ska ha något att pyssla med. Hon börjar möblera huset med hjälp av en hemlighetsfull miniatyrmakare. Hon får dock mer än hon bett om och miniatyrmakaren verkar kunna förutsäga vad som ska hända i familjen på ett kusligt sätt. Burtons beskrivningar av livet i Amsterdam på 1600-talet är fantastiskt vackra och livfulla. Jag drogs också snabbt in i historien och sträckläste boken, trots att jag egentligen inte gillar böcker med övernaturliga inslag, särskilt när de inte ens följer någon egen, inre logik. Jag tycker också att tonfallet i boken i längden blir lite för dramatiskt ödesmättat. Lite mer realism och humor hade inte skadat. Men trots dessa invändningar var det härlig läsning!
Betyg: EEEE
P.S. För den som gillar att läsa om Holland på 1600-talet rekommenderar jag "Tulpanfeber" av Deborah Moggach och "Flicka med pärlörhänge" av Tracy Chevalier. (Korta recensioner finns bland mina gamla boktips.) 

 Petronella Oortmans dockhus finns på riktigt och kan ses på Rijksmuseum i Amsterdam.

På den här sidan finns fler bilder av de olika rummen i dockhuset.

Mordet på en mexikansk musiker

I "Det brinnande rummet" ("The Burning Room") ägnar sig LA-polisen Harry Bosch för en gångs skull inte åt att lösa mordet på en ung kvinna. Den döde är i stället en manlig, medelålders, mexikansk musiker som blev skjuten när han satt på ett torg i Los Angeles och väntade på uppdrag. Det mest originella i hela historien är att mannen överlevde i tio år med kulan i kroppen, så när han till slut dör är det avdelningen för olösta ärenden som får hand om ärendet. Veteranen Bosch paras ihop med en ung, kvinnlig polis med mexikansk bakgrund. Det här var första gången som jag lyssnade på en Bosch-deckare, men det gick förstås lika bra det! Connellys deckare är alltid spännande och underhållande. Och även om Bosch är nära pension hos polisen så tänker Connelly inte sluta skriva om honom (hör intervjun i podcasten Inside the New York Times Book Review den 1 november 2015). Ytterligare en del i den långa serien har faktiskt redan kommit: "The Crossing".
Betyg: EEEE

Försvunna barn på Falklandsöarna

Jag blir mer och mer förtjust i Sharon Bolton! (Klicka på etiketten Bolton nedan så kan du läsa vad jag skrivit om hennes tidigare deckare.) I "Små svarta lögner" ("Little Black Lies") har Bolton lämnat London och polisen Lacey Flint och förflyttat sig till Falklandsöarna. Det är en fantasieggande plats som Bolton beskriver detaljerat och levande. Huvudpersonen Catrin är bedövad av sorg efter att hennes två söner dött i en olycka tre år tidigare. Hennes man har lämnat henne och sin bästa vän Rachel har hon inte pratat med sedan olyckan hände, eftersom hon anser att den var Rachels fel. Catrin har svårt att engagera sig i något, men att två små barn har försvunnit på öarna de senaste åren har förstås inte undgått henne. När så ett tredje barn försvinner dras Catrin in i letandet och livet tar en ny vändning. Jag gillar att Bolton inte presenterar alla omständigheter rakt upp och ned för läsaren utan man får pusselbit efter pusselbit tills man har hela bilden. Och då menar jag inte bara själva deckargåtan, utan personerna och deras inbördes relationer. (En annan författare som skriver deckare på det sättet är Eliot Pattison.)
Betyg: EEEE+

As Good as it gets?

Om det finns någon genre som heter "tantlitt" så hör "Livet enligt Hildy Good" ("The Good Life") av Ann Leary helt klart till den! Den har många ingredienser som man förknippar med "chick litt", men huvudpersonen är 60 år gammal och knappast någon duvunge. Hildy Good är framgångsrik fastighetsmäklare i en liten stad i New England där hon säljer mångmiljonfastigheter till nyrika uppkomlingar. Fast skrapar man lite på ytan är Hildys liv kanske inte så rosenskimrande som hon låter påskina: hon känner sig ensam, ekonomin är lite skakig och hon tar sig ett glas för mycket då och då - eller snarare mest hela tiden. Jag brukar inte gilla chick litt, men i denna variant tyckte jag att det var charmigt och underhållande.
Betyg: EEE+

En tecknare på flykt

"Var ska jag lägga mitt huvud?" av Rakhsha Razani är en självbiografisk grafisk roman/seriebok. Razani berättar om sin familj, om sin uppväxt i Iran, om flykten till Sverige och om svårigheterna att finna sig till rätta här. Razani är utbildad tecknare/illustratör och teckningarna i boken är utsökta och uttrycksfulla. Tyvärr håller texten inte lika hög klass, vilket får boken att kännas lite amatörmässig och kanske något som författaren i första hand skapat för sin egen och sin familjs skull.
Betyg: EEE
P.S. Missa inte Marjane Satrapis "Persepolis"!

Egoisterna och deras offer

Lotta Lundberg vann Sveriges Radios romanpris för "Timme noll" och det var välförtjänt. Det här är en av de bästa böcker jag läst i år! Romanen följer tre personer i tre olika tider: Hedwig, som 1945 försöker ta sig ut ur det sönderbombade Berlin. Tonåriga Isa, som iscensätter mord på sina dockor och får gå i terapi hos "psykot" i 1980-talets Uppsala. Och Ingrid, som 2005 ger upp sin yrkeskarriär som psykolog för att följa med sin parkinsonsjuke man till en skärgårdsö där han fått en tjänst som kyrkoherde. Berättelsernas enda gemensamma faktor är författaren och journalisten Cordelia Edvardson, men kopplingen är svag: Hedwig är Cordelias mamma och de andra två hör henne på radion och blir väldigt berörda av henne. Något annat som förenar de tre historierna är att de handlar om självupptagna människor och visar hur de närmaste drabbas av deras egoism.
Betyg: EEEEE
P.S. Nu vill jag läsa om Cordelia Edvardsons självbiografiska bok "Bränt barn söker sig till elden" från 1984. Där berättar hon om hur hon överlevde Förintelsen.

Många ord och lite mord

Sedan en totalsågning 2007 har jag hållit mig borta från Elizabeth Georges deckare. Nu har jag, på grund av bibliotekets begränsade utbud av mp3-böcker, gett henne en ny chans och lyssnat på "En ond liten handling" ("Just one evil act"), som är del 18 (!) i serien om Thomas Lynley och Barbara Havers. Den är lång som sjutton (777 sidor i pappersform) och några gånger var jag på väg att ge upp, men sen lyssnade jag vidare ändå. Det är till stor del Katarina Ewerlöfs förtjänst! I sin uppläsning gör hon mesta möjliga av den dialogtäta texten med miljoner insprängda ord på italienska. Man förstår att George har suttit i Toscana och skrivit, för en stor del av handlingen utspelar sig i Lucca. Denna charmiga småstad beskrivs i sådan detalj att man inte behöver någon guidebok om man skulle resa dit. Den adliga, genomgoda och urtråkiga kommissarie Lynley är lika outhärdlig som vanligt, men jag tröstar mig med att den ännu mer outhärdliga lady Helen i alla fall är borta ur historien. I stället har Barbara Havers en större roll och även om man kan bli lite trött på hennes sjabbiga utseende, konstanta svärande och eviga regelbrytande så är hon en frisk fläkt jämfört med Lynley. För att inte tala om hur mycket roligare det är att höra att hon får en italiensk beundrare än om Lynleys anemiska flirt med en tveksam veterinär från Bristol. Deckarhistorien, som är ovanligt oblodig för att vara i en deckare, kretsar kring kidnappningen av Havers grannes dotter.
Betyg: EEE

Bykänsla i storstan

I "Det slutna ögat" ("The Shut Eye") har Belinda Bauers flyttat sig från de små byar i sydvästra England där hennes deckare brukar utspela sig till London. Men hon skildrar inte den myllrande storstaden London, utan ett avskilt kvarter där man får följa en liten grupp människor, så skillnaden mot en by på landet blir inte så stor. Bauer berättar om en handfull människor: en kvinna som har förlorat sitt fyraåriga barn, hennes man och hans arbetskamrater på bilverkstaden, ett medium och en polis. Deras historier knyts ihop på ett intrikat sätt och jag gillar att Bauer är något så ovanligt som en oförutsägbar deckarförfattare.
Betyg: EEEE

Livet som blev som det blev

Varje ny novellsamling av Alice Munro känns som en present! Den senaste på svenska heter "På fri fot" ("Runaway", på engelska 2004) och jag har lyssnat på den som ljudbok. Den är inläst av Louise Raeder och i början irriterade jag mig lite på att hon hela tiden låter som om hon är full i skratt. Efter ett tag vande jag mig dock och tyckte att Raeders röst passade bra till Munros berättelser. Som alltid handlar novellerna om vanliga kvinnor i Kanada, om hur deras liv påverkas av tillfälligheter och om hur de handskas med de liv som de fick. Munro använder delvis samma grepp som i "Tiggarflickan" och närmar sig romanformen genom att låta tre av novellerna handla om samma person, Juliet, som läsaren får följa från ungdomen till ålderdomen. Även om varje Munro-novell är ett eget universum gillar jag att få följa Juliet under längre tid. Många element känns igen från andra Munronoveller, som tågresan tvärs över Kanadas väldiga landmassa, men jag blir ändå aldrig mätt på Munro.
Betyg: EEEE+
P.S. Läs också "A Spool of Blue Thread" av Anne Tyler.

(Ännu) en försvunnen mamma

Tove Alsterdal är en av få svenska deckarförfattare som jag gillar. Hennes tredje bok, "Låt mig ta din hand", utspelar sig i Stockholm i nutid och i 1970-talets Argentina. Huvudpersonen Helene lever ett vanligt medelklassliv i Stockholms innerstad, med ett kreativt arbete, en trevlig man och två små barn. Hon har lämnat sin trasiga barndom i Jakobsberg bakom sig. Men när hennes syster Charlie dödsstörtar från sin balkong dras det förflutna upp till ytan igen. Spåren leder tillbaka till militärjuntans Argentina, dit Helenes och Charlies mamma försvann när de var små. Alsterdal väljer alltid intressanta ämnen för sina deckare, hon konstruerar spännande historier och är mycket skicklig på att gestalta dem. Miljöskildringarna är dock snäppet vassare än personskildringarna.
Betyg: EEEE

Döden checkar in

I fjärde delen i deckarserien om franskkanadensiska kriminalaren Armand Gamache, "Ett förbud mot mord" ("The Murder Stone"), har Louise Penny faktiskt flyttat sig en liten bit från den idylliska byn Three Pines där de tidigare delarna utspelar sig. Det är sommar och Armand och hans fru Reine-Marie kommer till ett lyxigt, litet hotell vid en sjö mitt ute i skogen för sin sedvanliga semestervecka. På hotellet har även en stor, rik och grälsjuk familj tagit in för att fira något slags familjejubileum. Det går förstås som man kan ana: någon i familjen blir mördad och Gamache får rycka in. I början blir jag lite irriterad på att Gamache beskrivs som så oändligt lugn, trygg, kärleksfull och klok (på ett ganska klichéfyllt sätt dessutom), men när deckarhistorien tar fart bryr jag mig mindre om det. Och det kan ju vara lite skönt med en polis som inte är frånskild, ensam och halvalkoholiserad som omväxling! Man behöver heller inte vara orolig: Penny kan förstås inte låta bli att få in Three Pines på ett hörn och hennes skildringar av mat är lika aptitretande som alltid.
Betyg: EEEE

Passagerarfartyg ur pojkperspektiv

I bokcirkeln "Det namnlösa sällskapet" har vi läst "Kattens bord" av Michael Ondaatje (som skrev "Den engelske patienten"). Det var en överraskande trevlig upplevelse! Romanen utspelar sig på 50-talet och handlar om den 11-årige Michael, som ensam ska resa med ett passagerarfartyg från Sri Lanka (då Ceylon) till England. Resan tar tre veckor, under vilka mycket hinner hända. Michael lär känna två andra pojkar och tillsammans upptäcker de skeppet från för till akter och från brygga till lastrum. Bokens titel kommer av att de vid måltiderna är placerade vid kattens bord, som tydligen är bordet längst bort från kaptenens. Vid detta bord sitter en brokig skara människor, som läsaren också får lära känna. Ett passagerarfartyg är en fantasieggande miljö och boken hade lätt kunnat bli ett lättsamt pojkäventyr, men Ondaatje gör något mer av sin historia, framför allt genom att följa personerna framåt i tiden och låta deras öden vävas in i varandras. Det är skickligt konstruerat, mycket välskrivet och härligt underhållande.
Betyg: EEEE+
P.S. För fler härliga skildringar av livet på forna tiders passagerarfartyg rekommenderar jag "The Game" och "Dreaming Spies" av Laurie R. King och "Vinterträdet" av Ellen Mattsson.

På randen till en revolution

Jag läser sällan äventyrsromaner, men en recension i DN fick mig att bli nyfiken på "Järnskallen" av Nils Håkanson. Den utspelar sig 1917. Ute i världen rasar det stora kriget och i Sverige är det brödköer, upplopp och risk för revolution. En maskerad man, herr Agnefit, samlar en grupp udda människor för att de ska utreda ett mord. Det är en svensk-baltisk adelsman utskickad av den ryska underrättelsetjänsten, en ung borgerlig kvinna som kan asiatisk kampsport och som utklädd i grön paljettdräkt hoppar mellan taken i Gamla Stan, en dansk ingenjör som är ett tekniskt geni och en sliten, alkoholiserad kvinna som är expert på bedrägerier och förklädnader. Tillsammans med ytterligare flera personer dras de in i en spännande historia som berättas på ett utmärkt språk och med bra tempo. Miljöskildringarna från Stockholm och andra ställen är fantastiska och jag gillar att huvudpersonerna får vara mänskliga och felbara. Till och med den mystiske herr Agnefit  tvekar och är osäker ibland.
Betyg: EEEE

2 x Tyler

Amerikanska Anne Tyler är en av mina favoritförfattare. Hon påminner mig om Alice Munro (en annan favorit!) men hon skriver romaner, inte noveller. Tylers romaner handlar alltid om ganska vanliga människors vanliga liv och de utspelar sig alla i Baltimore. 

Hennes senaste roman, "A Spool of Blue Thread" ("Den blå tråden"), handlar om familjen Whitshank. Den består av föräldrarna Abby och Red och deras fyra vuxna barn. Som alla familjer har de sina givna roller och konflikter, sina vanor och traditioner, sina myter och hemligheter. I tillbakablickar får läsaren veta hur Abby och Red möttes och hur Reds föräldrar på sin tid möttes. Jag tycker om Tylers sätt att beskriva människors liv och relationer utan någon större dramatik, men ändå oavbrutet fascinerande och intresseväckande. Det här är en av hennes bästa!
Betyg: EEEEE

 När jag hade läst ut "A Spool of Blue Thread" var jag sugen på mer Tyler och tog fram "Och var hör du hemma?" ("Digging to America") som stått oläst i min bokhylla i flera år. Jag tror att jag köpte den för länge sedan därför att den har adoptionstema. Den handlar om två mycket olika familjer som knyts samman genom att de får sina döttrar samma dag. En dag i augusti 1997 anländer två små flickor från Sydkorea till Baltimores flygplats, där de möts av sina nya föräldrar. Jin-Ho kommer till den uramerikanska, stora och bullriga familjen Donaldson och Susan kommer till den mer stillsamma familjen Yazdan, som har sitt ursprung i Iran. Familjerna bestämmer att träffas varje år och fira "ankomstdagen". Boken handlar förstås en del om hur adoptivfamiljer kan förhålla sig till sina barns ursprungsländer, men mest handlar den om hur det är att byta land i vuxen ålder. Det är Susans farmor, Maryam, som är den egentliga huvudpersonen i denna roman, som jag också tyckte mycket om.
Betyg: EEEE+

Komma hem

Jag älskade Cilla Naumanns förra roman, "Springa med åror", så jag hade höga förväntningar på hennes senaste, "Bära barnet hem". Den handlar om adoption, vilket också borde göra den särskilt angelägen för mig, som har adopterat. I boken berättar Naumann om sin egen (antar jag) första adoptionsresa till Colombia för att hämta sonen Adam och om Adams och hennes återresa när sonen blivit vuxen. Parallellt berättar Naumann om en fiktiv kvinna, Ana, som också blev övergiven som barn, men som inte blev adopterad. Hon växte upp på ett katolskt barnhem och i vuxen ålder arbetar hon som hemhjälp och barnflicka i en rik familj. Hur det är att resa till ett främmande land för att hämta sitt barn, känslan när man möter sitt barn för första gången, tankarna på den första mamman och på barnets ursprung har jag redan läst många skildringar av. Naumann skriver förstås bra, men för mig kändes den delen av boken inte så intressant. Då tyckte jag bättre om Anas historia, som är gripande och med stor tydlighet visar varför barnhem inte är något hem för barn, inte ens när barnen blir väl omhändertagna där. Tänk dig att vid 18 års ålder ensam slängas ut i världen för att klara dig själv och att då inte veta vad ett hem egentligen är eller hur en familjemiddag går till!
Betyg: EEE+

H som i hök

I "H is for Hawk" berättar engelska författaren och historikern Helen Macdonald om hur hon hanterar sorgen efter sin hastigt bortgångne far genom att träna upp en duvhök. Det är inte fullt så vansinnigt som det låter för Macdonald är en van falkenerare, men hon har aldrig tidigare tränat en duvhök, som är en art som anses särskilt svår att hantera. Höken Mabel flyttar in i vardagsrummet i Macdonalds lilla hus i Cambridge, Helen fyller frysen med döda kaniner och de går tillsammans in i en bubbla där människa och djur flyter samman. Detta är en helt fantastisk skildring av sorgebearbetning och av förhållandet mellan människa och djur. Parallellt med sin egen historia berättar Macdonald om den olycklige författaren T.H. White (Han skrev bl.a. "Svärdet i stenen") och hans misslyckade försök att träna en duvhök på 1930-talet. Macdonald har humor och många kloka tankar och hon skriver på en utsökt engelska som är en njutning att läsa. Läsningen väcker många tankar hos mig. Är det verkligen rätt av människor att hålla så vilda djur som rovfåglar i fångenskap? Men jag har själv gerbiler (ökenråttor) hemma - är det mer moraliskt försvarbart?
Betyg: EEEEE
P.S. Falkenering är förbjudet i Sverige sedan 1969.

Flavia på flickskola

I sjunde delen i Alan Bradleys serie om flickdetektiven Flavia de Luce, "As Chimney Sweepers Come to Dust", har huvudpersonen hunnit bli 12 år och skickats iväg (förvisats, tycker hon själv) till en flickskola i författarens hemland Kanada. Där har hennes mamma gått före henne och skolan visar sig mer eller mindre vara en plantskola för spioner. Men det första som händer är att Flavia hittar ett skelett i skorstenen i sitt rum och får höra att flera flickor har försvunnit på mystiska sätt. Som vanligt är Bradley bra på att blanda humoristisk mysdeckare med psykologiskt trovärdiga skildringar, t.ex. av Flavias hemlängtan och svårigheter att få vänner på skolan.
Betyg: EEEE+

En gangsterhustrus inre liv

Jag minns att när Karolina Ramqvists roman "Flickvännen" kom 2009 så läste jag beskrivningen av vad den handlade om och tänkte att det lät inte så intressant. Sen fick den pris och i år kom den fristående uppföljaren "Den vita staden". Det fick mig att ändå välja "Flickvännen" till månadens bok i bokcirkeln "Det namnlösa sällskapet". Så nu har jag läst den och kan konstatera att den var precis som jag hade trott, dvs. inte särskilt intressant, men ganska välskriven och effektivt berättad. Den handlar om Karin, vars pojkvän John är kriminell och för stulna pengar har köpt ett tjusigt hus i förorten åt dem. Boken utspelar sig under en helg då John är borta på ett "jobb" och Karin inte får kontakta honom och inte heller lämna hemmet. Karin försöker hantera sin ångest genom att pedantiskt städa det opersonligt inredda, hotelliknande hemmet och omständligt sköta sin kropp och underhålla sin skönhet. Hon blir orolig av att inte veta vad John gör, hon funderar på om han kommer att älska henne när hon inte längre är lika vacker, tänker tillbaka på hur de träffades, försvarar sitt val att leva som hemmafru till en gangster och så förbereder hon en tjejmiddag för Johns "kollegors" flickvänner. Det är en originell historia Ramqvist berättar, men språket har små skönhetsfel och jag har, som sagt, svårt att uppamma något intresse för Karin och hennes livsval.
Betyg: EE+
P.S. Läs hellre Ramqvists 90-talsnostalgiska "Alltings början".

Sveriges nya deckardrottning!

Jag är så glad att det har dykt upp en riktigt bra svensk deckarförfattare: Anna Lihammer! Jag tyckte mycket om hennes debut "Medan mörkret faller" och nu har fortsättningen, "Än skyddar natten", kommit. Temat är fortfarande det nazifierade Sverige på 1930-talet. En tysk arkeologisk expedition reser runt i Sverige för att göra gipsavgjutningar av hällristningar.  En journalist, knuten till den tyska delegationen i Stockholm, hittas med halsen avskuren på en av dessa hällristningar och det börjar pratas om offer och ritualmord. Det tror inte poliskommissarie Carl Hell på ett dugg och som vanligt lyckas han genomdriva sin vilja att få polissystern Maria Gustavsson till assistent i utredningsarbetet. Det är en fantastisk, om än blodig, skildring av det svenska 1930-talet och en rasande spännande historia! Så där spännande att jag kan ha överseende med att upplösningen inte känns helt psykologiskt trovärdigt. Hell och Gustavsson tror jag benhårt på!
Betyg: EEEE+

Brottsbekämpning i Tel Aviv

"Utsuddade spår" och "Okänt hot" är något så ovanligt som israeliska deckare. Författaren heter Dror Mishani. Huvudpersonen, kriminalpolisen Avraham Avraham, skämtar om att det inte skrivs några deckare på hebreiska. Historierna utspelar sig i Tel Aviv och behållningen med dem är framför allt miljöskildringarna och skildringen av den lågmälde Avrahams liv snarare än själva deckarhistorierna. Den första boken handlar om en försvunnen tonårspojke och den andra om ett bombhot mot en förskola. Jag gillar att Mishani låter sin huvudperson bli påverkad av det som händer i den första boken och handla utifrån det i den andra.
Betyg: EEEE