Livrädd Lacey i Cambridge

När jag ändå var i farten och hade kommit på att jag faktiskt gillade S. J. Boltons deckare passade jag på att läsa andra delen, "Livrädd". Det gick fort och var utmärkt underhållning en sjukdag. Den utspelar sig i pittoreska Cambridge, som Bolton skildrar lika lyhört som de sjaskiga Londonmiljöer som annars blivit hennes signatur. Polisen Lacey Flint får ett undercoveruppdrag som student för att kunna utreda en serie mystiska självmord. Det är lika spännande som i de andra två delarna, men tyvärr inte lika bra översatt.
Betyg: EEEE

Tomhet

Som jag skrivit tidigare har jag redan försökt läsa J.K. Rowlings vuxenroman "Den tomma stolen" ("The Casual Vacancy") en gång, men då gav jag upp efter en kort bit. Nu skulle vi läsa den i min ena bokcirkel, så jag tog mig an den igen. Nu kom jag igenom den, men bokcirkelträffen blev inställd och det känns som förspilld tid... Boken utspelar sig i en liten engelsk håla, där man får följa ett stort antal människor och hur de reagerar när traktens starke man segnar ned död. Humorn från Harry Potter-böckerna är helt borta och jag hade svårt att hålla isär alla de vuxna. Bäst är Rowling när hon skildrar tonåringar och deras problem. Hon borde nog hålla sig till det.
Betyg: EE

Intensiva noveller

Novellsamlingen "Grand Mal" av Linda Boström Knausgård (Ja, hon är gift med Karl Ove.) är inte ens 100 sidor, men den är så intensiv att läsningen tog mer tid och energi än jag förväntade mig. Det var dock väl värt att lägga ned den lilla mödan för det här är en underbar bok! Språket är vackert och originellt utan att stjäla fokus från historierna. Och historier ryms det många på dessa korta sidor. En del vardagsnära, andra mer sagolika, vissa mer angelägna än andra (beroende på tycke och smak hos läsaren), men alla fascinerande och läsvärda.
Betyg: EEEE+

Guldfeber och stjärntydning

Jag har ägnat ett par veckor åt tegelstenen (835 s) "The Luminaries" av Eleanor Catton. Eftersom den vunnit Man Booker-priset hade jag höga förväntningar, men dem levde den inte upp till. Boken är skriven i 1800-talsstil och utspelar sig i en liten stad i Nya Zeeland under guldruschen på 1860-talet. Det är en slags deckarhistoria som långsamt, långsamt reds ut. Catton presenterar ett stort antal personer och även om hon lyckas beskriva dem så att man kan hålla isär dem någotsånär, tycker jag att hon skildrar dem på ett ganska platt sätt. Jag hade önskat mer gestaltning. Hänvisningarna till astrologi i kapitelrubriker m.m. tycker jag inte tillför någonting. 
Betyg: EE
 P.S. Här är en mer utförlig och mycket mer positiv recension av boken.
P.S.2 Läs hellre "Guld" ("The Colour") av Rose Tremain om du är intresserad av tiden och platsen (och god litteratur).
P.S. 3 För den som gillar 1800-talsromaner rekommenderar jag originalen, t.ex. av Dickens, Austen, Eliot, Gaskell och systrarna Brontë.

Mysteriet med den försvunna lillasystern

Beatrice är den ordentliga storasystern, som har ett bra jobb och en tråkig, men pålitlig, fästman i New York. Tess är den levnadsglada lillasystern, som går på konstskola i London. Trots deras olikheter och fem års åldersskillnad står systrarna varandra nära, så när mamman ringer och berättar att Tess är försvunnen kastar sig Beatrice på första bästa plan hem. "Sister" ("Min syster") av Rosamund Lupton är lite ovanlig i formen eftersom den är skriven som ett brev från Beatrice till Tess. Det tycker jag funkar bra och gör boken originell. Deckarintrigen är inte hundraprocentig i denna debutdeckare, men skildringen av systrarna och deras relation är desto bättre.
Betyg: EEEE

The lost boys

Jag hade för mig att jag inte var så förtjust i S.J. Boltons första deckare om Londonpolisen Lacey Flint "Nu ser du mig", men när jag tittar tillbaka ser jag att jag gav den fina omdömen. Jag har i vart fall inte läst andra delen, "Livrädd", men nu gett mig på tredje delen "Odödlig" ("Like This, For Ever"). I den hittas unga pojkar döda och tömda på blod. Teorierna flödar på sociala medier och någon som kanske är mördaren skriver skrämmande insatta inlägg på Facebook. Lacey Flint är sjukskriven, men när grannpojken Barney blir inblandad i mordhistorien dras förstås Lacey också in. Jag tror att en sak som jag störde mig på i första delen var kärlekshistorien-med-förhinder mellan Lacey och kollegan Mark med de turkosblåa ögonen. Den är fortfarande lika komplicerad och omöjlig, men inte riktigt lika störande. På det hela taget var det en lättläst och underhållande deckare med fina miljöskildringar från Londons mindre tjusiga delar. Till läsglädjen bidrar den utmärkta översättningen av Lilian och Karl G. Fredriksson.
Betyg: EEEE

Föräldrarna som försvann

I "Canada" av Richard Ford berättar Dell Parsons om sommaren 1960 när han var 15 år och bodde i Great Falls, Montana. Det var då hans föräldrar begick ett bankrån och familjen gick under. Fords skildring av Dell och hans tvillingsyster Berner, de olyckliga och olycksaliga föräldrarna, det livsavgörande brottet och dynamiken i familjen är fantastisk. Andra delen av boken utspelar sig i Kanada där Dell hamnar efter rånet och den delen tycker jag mindre om. Kanske var jag för okoncentrerad när jag läste slutet av boken, men jag tycker att Ford kunde ha gjort som sin idol Alice Munro och nöjt sig med ett kortare format.
Betyg: EEEE

Martinis och psykbryt

Jag har läst "Räddaren i nöden" någon gång, men har inget minne av att den var rolig. Jag blev därför glatt överraskad av humorn i "Franny and Zooey" (finns i svensk nyöversättning) av J.D. Salinger. Den består av en novell och en kortroman och 20-åriga Franny har en stor roll i båda. I den första kommer hon till en liten universitetsstad i New England för att träffa sin pojkvän. Det är 1950-tal och de sitter på restaurang och dricker martinis till lunchen. Den självupptagna pojkvännen noterar att Franny har precis rätt utseende för att passa ihop med honom, men han ser inte att hon är på väg att bryta ihop. I "Zooey" har Franny åkt hem till föräldrarna i New York. Där finns också storebrodern Zooey och hela kortromanen är som ett kammarspel där Franny, Zooey och deras mamma har rollerna. Jag är tämligen ointresserad av Frannys existentiella grubblerier, men älskar skildringen av den bohemiska våningen och familjemedlemmarnas komplicerade relationer.
Betyg: EEEE+

Pojken som kunde öppna alla lås

"The Lock Artist" ("Tystnadens gåta") handlar om Michael, som vid åtta års ålder var med om något så hemskt att han sedan dess inte har yttrat ett ord. Vid 17 års ålder är han en fullfjädrad kassaskåpsöppnare, som åker dit hans chef skickar honom utan att ställa några obekväma frågor. Tio år senare befinner han sig i fängelse och börjar skriva ned sin historia. I återblickar berättar han historien om tiden hos sin farbror i en liten håla i Michigan, om hur han lärde sig att öppna lås och hur han träffade Amelia. Det är en spännande, originell och lite rörande berättelse.
Betyg: EEEE

Tredje mordet i Three Pines

Trots att risken för att bli mördad torde vara högre än till och med i Midsomer (som ju är ett grevskap och inte bara en by) skulle jag nästan vara beredd att flytta till Three Pines bara för att få äta av den goda maten (allt bröd är nybakat och frasigt, sopporna är alltid krämiga och vinet flödar) och delta i alla mysiga, gemensamma aktiviteter. I Louise Pennys tredje deckare "The Cruellest Month" ("Den grymmaste månaden") är det påsktid och för att få ett litet avbrott från den överdrivna mysigheten ställer byborna till med seans. Det lyckas över förväntan då en av deltagarna faller död ner. Kommissarie Gamache måste förstås tillkallas, som vanligt. Ibland är det precis en sån här sorts deckare man behöver.
Betyg: EEEE

I Kanadas vildmark

Jag läste någonstans att Stef Penney inte har varit i Kanada och att hennes vildmarksdeckare "The Tenderness of Wolves"("I vargars följe") är full av faktafel. Det är inget man stör sig på som vanlig, fåkunnig läsare. Boken utspelar sig på 1860-talet i en liten nybyggarhåla i de stora kanadensiska skogarna. En bondhustru hittar sin ensamstående granne mördad och samtidigt försvinner hennes 17-årige son. I avsaknad av poliskår tillkallas tjänstemän från det mäktiga Hudson Bay Company för att utreda dödsfallet. Oavsett om de överensstämmer med verkligheten eller inte är miljöskildringarna i boken fantasieggande, men det som jag gillar allra mest är personskildringarna. Det är många personer som presenteras, men de blir alla förvånansvärt mänskliga och mångfasetterade. Det här är ingen dussindeckare!
Betyg: EEEE+

Bland slavar och migranter

Den italienske journalisten Fabrizio Gatti verkar ha gjort det till sin specialitet att wallraffa som invandrare i Italien, för att kunna beskriva de omänskliga förhållandena och brotten mot mänskliga rättigheter. En del av hans bok "Bilal. På slavrutten till Europa" (som kom ut på italienska 2007) handlar om hur han hoppar i vattnet från en klippa på den italienska ön Lampedusa, ropar på hjälp, blir uppdragen och säger sig vara kurden Bilal som kommit med båt. Han blir då satt i den ökända "buren" och kan initierat skildra hur illa människorna där blir behandlade. Senare reser han till Syditalien och tar jobb som tomatplockare, vilket gör att han kan skildra de slavliknande förhållanden som råder för arbetarna där. Men innan Gatti blir Bilal har han genomkorsat Sahara på samma sätt om hundratusentals (miljoner?) afrikaner har gjort: på en överlastad lastbil i 40-gradig hetta. Ingen har någonsin förut sett en vit person på denna rutt. Längs vägen träffar han och lär känna människor, frågar om deras bakgrund och deras drömmar. Han försöker också hjälpa några av dem som blivit strandade i små ökenstäder när militär, polis eller andra rånare har tagit deras sista pengar och de inte kan ta sig varken vidare eller tillbaka hem. Längs hela vägen blir människor misshandlade och utnyttjade, sexuellt eller som gratis arbetskraft, och det verkar vara turen eller slumpen som avgör vem som kommer fram till Libyen och slutligen Europa och vem som slutar som slav i en oas, som skelett i öknen eller som fiskmat på Medelhavets botten. Gatti döljer inte sitt engagemang och sin frustration över att bara kunna hjälpa en liten bråkdel av alla dessa utsatta människor. Gatti tar sig också till Tunisien och träffar människosmugglare som för stora pengar sätter folk i skruttiga båtar och skickar iväg dem mot Lampedusa. Gatti sitter själv i en sådan båt, men i sista stund kliver han av och gör aldrig den farliga resan över havet. En del av boken består av de mejl Gatti får från två bröder som flytt från Liberia och vill ta sig till Europa eller Kanada för att slutföra sina universitetsutbildningar, men som fastnar i Libyen. Allra sist i boken återvänder Gatti till öknen och söker efter de människor som han träffade där och sedan aldrig hörde av igen. Det är en oerhört välskriven, angelägen och drabbande bok som Gatti har skrivit.
Betyg: EEEE+

Nyöversatt Dostojevskij

I bokcirkeln Det namnlösa sällskapet ger vi oss då och då på klassiker och nu föll valet på nyöversättningen av Fjodor Dostojevskijs första bok, "En underjordisk dagbok" (förut hette den "Anteckningar från ett källarhål"). Den är mycket mindre till formatet än hans senare romaner, vilket nog var en förutsättning för att jag skulle läsa ut den. Och då hoppade jag ändå över ett antal sidor i den första delen, som är en lång filosofisk utläggning utan någon handling. Den andra delen är en tragikomisk berättelse där den (relativt) fattige, socialt kantige huvudpersonen tvingar sig på gamla skolkamrater, gör ett avigt försök att "rädda" en prostituerad kvinna och för en märklig kamp mot sin egen tjänare. Det är läsbart och lite underhållande, men inte så mycket mer. Bäst i hela boken tycker jag om efterordet, som sätter in boken och författaren i ett historiskt sammanhang. Dostojevskij hör nog till de klassikerförfattare som man gör bäst att läsa i tonåren (då jag läste "Bröderna Karamazov" och "Idioten"). Mitt försök för några år sedan att läsa "Brott och straff" lyckades ju inte heller.
Betyg: EE

Kommissarien och vampyrerna

Fred Vargas deckare är inte lika någon annans. Efter "I de eviga skogarna" och "Budbäraren" har jag läst "Okänd kontinent". I den numera välbekanta stilen, som är en säregen blandning av saga och polisdeckare, berättas om hur kommissarie Adamsberg dras in i en historia som börjar på Highgate-kyrkogården i London, fortsätter med ett bestialiskt mord i en fin Parisförort och fortsätter till en vampyrhemsökt by i Serbien. Jag gillar inte övernaturliga inslag i deckare, men jag har inget emot Vargas sätt att ta ett tema ur legender och sagor och göra det mesta av det. Det här är den Vargas-deckare jag gillat bäst hittills.
Betyg: EEEE

Bridget is back!

Den enda s.k. chicklitt som jag någonsin gillat är Helen Fieldings böcker om Bridget Jones ("Bridget Jones dagbok" och "Bridget Jones - the Edge of Reason"). Till min stora glädje har Fielding kommit med en tredje bok om Bridget: "Bridget Jones - Mad About the Boy". Och nu kan genren kanske inte ens kallas chicklitt, när Bridget är 50+? Förutom att vara i medelåldern med allt det innebär i form av läsglasögon, teknikproblem och åldersnojor har hon ganska små barn och en 20 år yngre toyboy. (Ja, som avslöjats i tidningarna har Fielding haft ihjäl Mark Darcy!) Mycket igenkänning (inte just i toyboydelen, kanske...), härlig brittisk humor, lite romantik och mycket feelgood är precis vad man behöver ibland!
Betyg: EEEE

Fler döda än hos Shakespeare

Sådärja, nu har jag testat att läsa en deckare av bästsäljarförfattaren Linwood Barclay. Valet föll på "Trust your eyes" ("Tro dina ögon"). Den utspelar sig i delvis i New York City och delvis i en liten stad i norra delen av staten New York. Den börjar med att en kartbesatt man med psykiska problem upptäcker ett mord på nätet. Han förmår sin bror att undersöka saken och en vanvettig historia tar sin början. Jag har inte varit med om så många mord i en och samma historia sen jag såg någon av Shakespeares tragedier. Det är förstås skickligt konstruerat, men lite för överdrivet och blodigt för min smak.
Betyg: EEE
P.S. För spännande och otroliga deckarhistorier i New England-miljö rekommenderar jag hellre John Verdon.

Konsten att beveka skuldens gudar

"The Gods of Guilt" är Michael Connellys femte deckare om försvarsadvokaten Mickey Haller (halvbror till Connellys andra huvudperson Harry Bosch). Titeln syftar på jurymedlemmarna, som Haller ägnar mycket tid åt att beveka. Han har fått i uppdrag att försvara en internethallick som står anklagad för att ha mördat en prostituerad kvinna. Haller blir snart övertygad om sin klients oskuld och dras in i ett farligt spel när spåren leder honom mot en hänsynslös person som egentligen borde stå på de godas sida. Det är, som alltid hos Connelly, spännande och underhållande.
Betyg: EEEE

Kokbok att sträckläsa

Lotta Lundgren från teveprogrammet Historieätarna har redan tidigare gett ut en kokbok, "Om jag var din hemmafru", baserad på bloggen med samma namn. Nu har hon kommit med en ny bok, "Tio lektioner i matlagning", som inte är en vanlig kokbok, även om den innehåller en del recept. I stället är det en bok om hur man lagar mat, vilka redskap man behöver, hur man känner igen bra råvaror, hur man filear fisk osv. Allt skrivet med lika mycket sakkunskap som humor. Det är alltså inte i första hand en kokbok att slå upp recept i utan en bok att läsa från pärm till pärm.
Betyg: EEEE

Sture Bergwall och sekten

Dan Josefsson tar med "Mannen som slutade ljuga" vid efter Hannes Råstam i att berätta historien om hur seriemördaren Thomas Quick skapades. Det var i psykoterapi baserad på teorier om bortträngda minnen (i kombination med starka mediciner) som Sture Bergwall/Thomas Quick erkände en mängd mord som han inte hade begått. Josefsson utgav sig för att vara en anhängare av dessa (sedan många år vederlagda) teorier och fick möjlighet att intervjua psykologer och andra som var inblandade i Bergwalls erkännanden. Fram träder bilden av en sekt, med en okänd, äldre kvinna i Stockholm som sektledare: Margit Norell. Hon handledde Bergwalls terapeuter och styrde i praktiken verksamheten på Säters sjukhus. Det är en otrolig och fascinerande historia.
Betyg: EEEE

Överväldigande kärlek i krigstid

"Barnmorskan" av Katja Kettu handlar om Vindöga som blir förälskad i SS-officeren Johannes. Det är 1944 i nordligaste Finland, på gränsen till Norge och Sovjetunionen. Vindöga tar jobb som sjuksköterska i ett tyskt fångläger bara för att få vara nära sin älskade. Den här boken har fått fantastiska recensioner, men jag kan konstatera att den inte var riktigt i min smak. Jag tyckte om att läsa om en tid och en plats som jag inte kände till så mycket om, men jag blev inte särskilt berörd av historien. Språket är livfullt och spännande, men det blir för mycket med upphackad kronologi, frossande i kroppsvätskor och -övningar, okända termer, insprängda inslag av (obegriplig) spionhistoria och så den ödesmättade, överväldigande kärlekshistorien på det.
Betyg: EEE