"Den store Meulnes" av Henri Alain-Fournier från 1913 är tydligen en fransk klassiker, men jag hade inte hört talas om den förrän jag läste om den i "
The Way I Found Her". Den 13-åriga huvudpersonen ägnar där mycket tid och energi åt att översätta "Den store Meulnes" och nu när jag läst den kan jag förstå varför den skulle kunna beröra en lillgammal, naiv och romantisk tonårspojke så mycket. Berättaren i "Den store Meulnes" är en 15-årig skolpojke på den franska landsbygden och den 17-årige Augustin Meulnes blir hans vän och idol. Meulnes försvinner från skolan i tre dagar och kommer tillbaka med en fantastisk historia om en osannolik bröllopsfest på ett förfallet slott där han träffat en underskön flicka och bytt några ord med henne. Jakten på slottet och flickan blir sedan berättelsens drivkraft. Berättelsen är sagoaktig, men samtidigt fast och realistiskt förankrad i franskt 1890-tal, med tåg och cyklar, slaktare och sömmerskor. Berättaren är romantisk och sentimental, så när han beskriver en annan ung man (inte Meulnes) som en "rövarromantisk galenpanna" förstår man hur illa det är! För att uppskatta denna bok måste man klara av passager som dessa: "Min store kamrat hade löpt sin kos och det föll på min lott att stöda och trösta den unga kvinna som varit våra ynglingaårs sagofé och drömprinsessa och hemliga förälskelse." och "Men han kunde inte övervinna sin smärtfyllda längtan att ännu en gång gå förbi Valentines hus. Han slukade det med ögonen och fyllde till bräddarna sin själ med vemod." Jag tyckte trots allt att det var lite underhållande. Jag misstänker att mycket av romanens magi ligger i att den unge författaren dog under första världskrigets första månader, utan att ha hunnit skriva något mer.
Betyg: EEE
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar