Jag tyckte väldigt mycket om Lena Einhorns förra roman "
Siri", så jag hade höga förväntningar på "Blekingegatan 32"; förväntningar som den tyvärr inte levde upp till riktigt. Boken handlar om Greta Garbos ungdomstid, medan hon fortfarande hette Gustafsson och bodde med sin mamma och syster på fattiga Södermalm. Hon jobbar som hattförsäljerska på PUB, får en liten roll i en fånig film och kommer sedan, som 17-åring, in på Dramatens elevskola. Där blir hon klasskamrat med den mörklockiga och sprudlande Mimi Pollak. Deras vänskap utvecklas och blir till kärlek och det är denna kärlekshistoria som är berättelsens nav. Greta slits mellan kärleken till Mimi och Dramaten å ena sidan och längtan efter den bekräftelse och berömmelse som regissören Mauritz Stiller och filmen kanske kan ge henne å den andra. Boken är lättläst och underhållande, men blir ibland för melodramatisk och är inte lika gripande som "Siri". Och Greta Garbo förblir lika mycket en gåta som hon alltid varit...
Betyg: EEE
P.S. Läs också (och hellre) "Vinterträdet" av Ellen Mattsson, en roman som tar vid lite efter att "Blekingegatan 32" slutar.
Jag har inte läst Einhorn än, Siri står dock här hemma i hyllan och väntar. Den här boken låter ju himla intressant efter vad du berättar om handlingen, vad är det som inte riktigt fungerar i den?
SvaraRaderaJag blev aldrig lika engagerad i Greta som jag blev i Siri. Greta Garbo fortsätter att vara ett mysterium. Det är hon även i "Vinterträdet", men där finns huvudpersonen Vendela att identifiera sig med. Men "Blekingegatan 32" är inte plågsam att läsa på något sätt, så avstå inte från den pga min recension!
SvaraRadera