En lång jakt på motorcykel

På insidesfliken till "Jägarens hjärta" skriver Deon Meyer: "Några av mina böcker har börjat med en huvudperson eller med en tanke som till exempel 'vad skulle hända om en kille måste köra motorcykel från Kapstaden till Lusaka medan alla försöker hejda honom', vilket blev utgångspunkten för Jägarens hjärta." Det blev inte bara utgångspunkten - det blev hela boken, åtminstone så långt jag orkade läsa, ca 250 sidor. Där någonstans tog författaren död på min favoritperson i boken och jag tappade ohjälpligt intresset. Synd, för jag gillade ju "Död i gryningen". Skillnaden är att i den fanns det en deckargåta; i den här är det bara action och politisk thriller. Huvudpersonen i "Jägarens hjärta" är Tobela "Tiny" Mpayipheli, som hade en mindre roll i den förra boken. Han har lagt sitt våldsamma förflutna bakom sig och försöker bygga upp ett vanligt, enkelt liv, men, som alltid i sådana här böcker, är det inte så lätt. Betyg: EE

Inte så läskig spökhistoria

Nu vet jag vart jag måste åka nästa gång jag kommer till London: Highgatekyrkogården! På och kring den utspelar sig "Her Fearful Symmetry" ("Själens osaliga längtan") av Audrey Niffenegger. De amerikanska tvillingarna Julia och Valentina ärver en lägenhet intill kyrkogården efter en moster, som de aldrig träffat. De flyttar in och börjar lära känna omgivningarna och husets övriga invånare, bl.a. den man som var mosterns älskare. I lägenheten finns också mostern kvar, som ett mer och mer påtagligt spöke! Jag är inte alltid så förtjust i övernaturligheter i böcker, men jag tycker det är motiverat när det förekommer som ett uttryck för längtan att få kontakt med en älskad avliden (som i "Vi faller" och " Nattfåk"). Så är det även i "Her Fearful Symmetry" och det här spöket har dessutom humor, så skräckeffekten är inte så stor. Jag sträckläste denna spännande och romantiska saga, som handlar om döden, olika slags kärlek och identitetsskapande. Person- och miljöskildringarna är dessutom härliga. Betyg: EEEE+

P.S. Läs också "The Mesmerist"! Inga spöken, men lika härlig Londonskildring.

Uppgraderad chicklitt

Jag började läsa "The Emperor's Children" av Claire Messud utan att veta mer om den än att den utspelar sig på Manhattan, men med höga förväntningar efter att ha läst gott om den. De förväntningarna uppfylldes tyvärr inte. Romanen utspelar sig i början av 00-talet och har tre trettioåriga vänner i centrum: den vackra och självupptagna men också lite vilsna Marina, den intelligenta och duktiga Danielle och den homosexuelle libertinen Julius. I kretsen runt dem finns bland andra Marinas berömda journalistpappa, en karriärlysten, australiensisk medieman och Marinas unga kusin från landet. För mig kändes det här lite som uppgraderad chicklitt (som är en genre som jag inte gillar), fast med bättre språk och mindre humor. Efter ca 150-200 sidor tänkte jag lägga ifrån mig boken, men sen väcktes återigen ett svagt intresse för hur det skulle gå för personerna, så jag läste ut bokens 430 sidor. Nu i efterhand känns det onödigt och jag ångrar faktiskt att jag lagt en veckas lästid på den här. Betyg: EE

P.S. Såg att regissören som gjorde filmen "The Squid and the Whale" ska filma denna bok. Förhoppningsvis kan filmen bli bättre än boken!

Maria Langs första

Jag hoppar lite fram och tillbaka i Maria Langs tidiga produktion, och nu har jag läst hennes allra första deckare: "Mördaren ljuger inte ensam" från 1949. I den har litteraturstudenten Puck Ekstedt nyss träffat Einar Bure och blivit förälskad, så när hon blir bjuden till ett sommarställe i Bergslagen där Einar också kommer att vara tackar hon förstås ja. Huset ligger på en ö i en sjö och där samlas och isoleras, i sann pusseldeckaranda, ett blandat sällskap. Och sen börjar morden ske... Einars barndomsvän kriminalpolisen Christer Wijk introduceras också, eftersom det är han som får komma och nysta upp det hela. Lang kunde konsten att skriva myspusseldeckare redan från början! Betyg: EEEE
P.S. För att inte bli övermätt måste jag nu göra ett litet uppehåll från mitt myckna Lang-läsande!

Igenkänning för 40+

I en intervju i SvD med sångerskan Tracey Thorn från Everything But The Girl nämnde hon romanen "One day" av David Nicholls, vilket gjorde mig nyfiken. Först lyssnade jag på låten Oh, the divorces från hennes nya album och sedan läste jag boken. Den handlar om Emma och Dexter som träffas den 15 juli 1988, samma dag som de tagit examen från universitetet i Edinburgh. Emma är medelklass, smart, rolig och samhällsengagerad, men osäker på sig själv. Dexter är en snygg och charmig, men måttligt begåvad slarver ur överklassen. Det som börjar som ett engångsligg går över i en bestående vänskap. Boken gör nedslag i Emmas och Dexters liv den 15 juli varje år under tjugo års tid.

Det jag gillar med den här boken är:

1. Igenkänningsfaktorn. Huvudpersonerna är cirka fem år äldre än jag, men jag kan ändå känna igen mig i många tidstypiska fenomen och givetvis i det allmänna i hur en människas liv utvecklas mellan 20 och 40 års ålder.
2. Upplägget. Att låta boken utspela sig en viss dag varje år funkar mycket bra.
3. Det typiskt engelska 20+- och 30+-livet som jag känner igen från böcker som "Bridget Jones's dagbok" och teveserier som "Livet kan börja" ("This life").

Det jag inte gillar med boken är

1. Slutet. Som jag förstås inte ska avslöja här men som gjorde mig besviken.
2. Det osannolika i att en tjej som Emma står ut med (och älskar) en ansvarslös och ointelligent man som Dexter under så lång tid.
3. Ladlitt-tendensen, som blir tydligare mot slutet. Jag identifierar mig förstås med Emma (Vi har ju t.o.m. samma förnamn!) men boken handlar egentligen om Dexter, som jag tycker är en rejält irriterande person.

Sammantaget är det inte en dålig bok, utan på det stora hela schysst underhållning för 40+-are(och även 40-). Betyg: EEE+

Mord på Hum B

I Uppsala pratade man förr (när jag var student på det avlägsna 90-talet!) om Hum C, men i Stockholm fanns för ännu längre sedan Hum B, dvs. Humanistiska Biblioteket, i de lokaler vid Stureplan där Spy Bar ligger nu. Där utspelar sig stora delar av Maria Langs "En skugga blott" från 1952. Den börjar med att Puck Bure kommer hem till sin lägenhet och hittar ett lik i badkaret. Hennes man, Einar Bure, är försvunnen, men tack och lov finns vännen och kriminalpolisen Christer Wijk till hands. Flera jag pratat har nämnt den här som en av Langs bästa och det kanske den är, men den är också lite allvarligare och dystrare än vissa andra böcker i serien. Bara en sådan sak som att den utspelar sig i november! Betyg: EEEE

Brasiliansk skönhet

I bokcirkeln "Det namnlösa sällskapet" har vi läst och diskuterat "Stjärnans ögonblick" av brasilianska Clarice Lispector. Jag har varit nyfiken på Lispector ett tag, men hade inte läst något av henne förut. "Stjärnans ögonblick" (skriven 1977) är en metaroman: den handlar om en författare som skriver en berättelse om en ung, fattig flicka i Rio de Janeiro. Själva handlingen är inte så intressant och berättaren erkänner själv att den är banal och sentimental. Nej, det intressanta med den här boken är det vackra språket och de tankar som konstruktionen väcker. Lispector åskådliggör osedvanligt tydligt författarens oinskränkta makt över sina skapade personer. Eftersom jag nyligen läst "The End of Mr Y" fick det mig att tänka på sådant som vad som är verkligt och på att ord och bokstäver bara är symboler. Jag gillar Lispectors sätt att experimentera med formen utan att tappa skönheten. Betyg: EEEE+ (Snittet i bokcirkeln blev 4,0.)

Träffande nutidsskildring i serieform

Jag läser inte så mycket serier och Lena Ackebo har jag nog inte läst sedan albumet "Hallå där" kom 1999. Nu har jag dock läst hennes senaste album "Fucking Sofo". Den består av flera längre berättelser och utspelar sig i kvarteren runt Nytorget på Söder i Stockholm. (Sofo = South of Folkungagatan") Ackebo skildrar på ett roligt och elakt sätt kvarterets alla typer: trendängsliga reklam- och kulturarbetare, självupptagna småbarnsföräldrar, odrägliga barn, den sista äkta söderkisen, dataspelsnördarna, de blonda bimbosarna m.m. I princip hela boken utspelar sig vid bord på olika uteserveringar och består av personernas samtal. Ett tag i mitten blir det lite segt, men sen avslutas boken med två extra roliga avsnitt, så då tar det sig igen. Sammantaget är det klart underhållande för stunden med hög igenkänningsfaktor. Betyg: EEE+

Nytt deckarland: Sydafrika

Äntligen har jag kommit mig för med att läsa omtalade deckarförfattaren Deon Meyer från Sydafrika! Jag började med "Död i gryningen"("Dead at daybreak"). Huvudpersonen Zatopek van Heerden är en ex-snut som hamnat på dekis. En dag får, han bakis och blåslagen, ett utredningsuppdrag av en kvinnlig advokat: ett testamente saknas efter ett ouppklarat mord nio månader tidigare och han har en vecka på sig att hitta det. Van Heerden tar sig samman och börjar leta spår, som tar honom femton år tillbaka i tiden, då apartheid fortfarande rådde. Parallellt med utredningen får man veta mer om van Heerdens förflutna och varför han blivit som han blivit. Jag gillade den här deckaren, som jag tycker påminner om Michael Connellys Harry Bosch-deckare. Kul också med ett nytt deckarland som träder fram genom bra miljöskildringar. Jag ska helt klart läsa mer av Meyer, men helst på engelska, för jag stör mig lite på översättningen (som kanske inte är direkt dålig, men lite för trogen originalet för min smak). Betyg: EEEE

Mer mysläsning

Jag har fortsatt sommarens deckarmysläsning med "Tragedi på en lantkyrkogård" (1954) och "Mörkögda augustinatt" (1956) av Maria Lang. De är båda klassiska pusseldeckare med Puck Bure som berättare. En sak som jag gillar med Lang är att hon placerar sina berättelser så tydligt i tid och rum. "Tragedi på en lantkyrkogård" utspelar sig i jultid på en prästgård i en liten västmanländsk by och allt som hör en klassisk svensk jul till finns förstås med: granen, julklappsrimmen, dopp i grytan, julottan osv. "Mörkögda augustinatt" utspelar sig, lämpligt nog, i början av augusti och där förekommer förstås en kräftskiva, svamp och nattliga bad i en varm, mörk insjö. Själva deckargåtorna är av mindre intresse! Betyg: EEEE

Tillbaka till Glasgow

Skotska Denise Mina är en av mina favoritförfattare, men det har dröjt ända till nu innan jag läst hennes senaste: "Still Midnight" ("I midnattens stillhet"). Efter Garnethill- och Paddy Meehan-trilogierna introducerar Mina en ny huvudperson: polisen Alex Morrow. I början känns det lite klyschigt med en tvär polis, som gör sig till ovän med sina kollegor och absolut inte kan samarbeta med sin partner, men sen gör Mina det som hon är bäst på: ger fler och fler pusselbitar så att ens syn på en person eller ett skeende förändras. Brottet som ska utredas i "Still Midnight" är en kidnappning och man får följa det som händer både ur polisernas, förövarnas och offrets synvinkel. Slutet känns lite väl osannolikt, i övrigt är jag förtjust! Betyg: EEEE