Biografier är inte min favoritgenre, men efter att ha sett Sofia Coppolas film om Marie-Antoinette blev jag nyfiken på Antonia Frasers biografi över den franska drottningen. Fascinerande nog är många scener i filmen direkt tagna ur boken och således, eventuellt, ur verkligheten. Fraser bygger sin biografi till stor del på samtida ögonvittnesskildringar och hon spekulerar befriande lite. Sammantaget får man bilden av en i sig själv ganska ointressant, politiskt ointresserad, godhjärtad, moderlig och skrämmande dåligt utbildad kvinna som hela sitt liv var en spelpjäs i andras politiska spel. Fraser försvarar henne stenhårt och sliter för att återupprätta hennes heder. Marie-Antoinette sa aldrig det där om att folket kan äta kakor om de inte har bröd (det är en vandringssägen som tillskrivits flera andra drottningar före henne) och hennes enda karaktärsfel verkar ha varit vissa koncentrationssvårigheter (en följd av hennes bristande utbildning, enligt Fraser) och den välkända slösaktigheten (som hon inte var ensam om, som ingick i hennes roll och som också gynnade de samtida hantverkarna och konstnärerna). Boken är välskriven och lättläst. Jag gillar särskilt den första halvan, som handlar om den unga sagoprinsessan som kommer från ett stort hov (det österrikiska i Wien) till ett annat där hon blir den firade stjärnan och medelpunkten. I den andra halvan av boken som utspelar sig under den franska revolutionen fram till avrättningen 1793 får Fraser lite svårare att balansera mellan skildringen av drottningen som människa och hennes roll i det politiska spelet. Och jag undrar vad Fraser egentligen har för människosyn när hon kallar de personer som bosatt sig i det övergivna jätteslottet Tuilerierna i Paris för "mänskliga iglar". Betyg: EEE
Jag var inte alls speciellt förtjust i filmen (hade antagl för höga förväntningar,) men den gjorde mig iaf sugen på att läsa den här boken - inget ont som inte har ngt gott med sig?!
SvaraRadera