I adoptionssammanhang får man lära sig mycket om den viktiga anknytningen mellan barn och föräldrar och om hur man kan utveckla den. På senare tid tycker jag att det har börjat uppmärksammas mer och mer att anknytningen kan brista även i familjer där barn och föräldrar har biologiska band till varandra. Så är det uppenbarligen i Åsa Grennvalls drabbande och mycket läsvärda grafiska roman "Deras ryggar luktade så gott". Den handlar om Jenny, som när hon själv får barn, alltmer börjar inse att hennes egen (obefintliga) relation till föräldrarna är ovanlig - andra unga föräldrar får hjälp och stöd av mor- och farföräldrar. I tillbakablickar skildras Jennys uppväxt i en till det yttre välmående och välfungerande familj, där det inte finns någon närhet eller kärlek mellan familjemedlemmarna. Det är en mörk skildring av en fruktansvärd uppväxt, som ändå till slut ger några små ljusglimtar av hopp genom att den vuxna Jenny hittar en terapeut som inte skuldbelägger
henne och att det verkar som om hon förmår att ge sina egna barn den närhet hon själv aldrig fick.
Betyg: EEEE+
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar