Godis för Austenälskare

Jag har "hittat" ytterligare en oläst Jane Austen-bok: "The Watsons" av Jane Austen, ett romanfragment på 60 sidor som aldrig blev färdigställt. Den handlar om Emma Watson, som vuxit upp hos en rik faster och farbror, men efter farbroderns död och fasterns omgifte, skickats hem till sin fattiga familj. Hon måste således ställa om sig från att vara en eftertraktad arvtagerska till att vara en av flera systrar i en respektabel, men fattig, familj. Dessutom måste hon lära känna sina syskon, som hon inte träffat på många år. Största delen av de 60 sidorna upptas av en detaljerad skildring av en bal, inklusive dess förberedelser. Till skillnad från "Sanditon" var den utgåva jag läste inte avslutad av någon annan. Betyg: EEEE

"Livets gåtor: Jane Austen" av Vivi Edström genomsyras av kärlek till Jane Austens böcker. Jag har tidigare läst Carol Shields biografi över Austen, men Edström ägnar sig mindre åt Austens liv och mer åt att analysera romanerna och sätta in dem i ett litterärt, socialt och historiskt sammanhang. Sådant tycker jag alltid är intressant! Det är inte så djuplodande och det är irriterande mycket upprepningar, men ändå kul att läsa, även om jag inte delar Edströms åsikter att "Mansfield Park" är den bästa boken och att filmatiseringen av "Förnuft och känsla" från 1995 med Emma Thompson är så fantastiskt bra. Sammanfattningsvis är "Livets gåtor" mysläsning för Austenälskaren som läst alla romanerna flera gånger, men den ger ändå lust till ännu en omläsning! Betyg: EEE+

Om guvernantens hårda lott

Alla älskare av engelsk 1800-talslitteratur har stött på henne: guvernanten. Jane Eyre är förstås den mest kända av dem alla, men det finns många fler. Nu har jag läst en mycket intressant faktabok om denna yrkesgrupp: "Other People's Daughters - The life and times of the governess" av Ruth Brandon. Hon sätter in 1800-talets guvernanter i ett sammanhang, där den framväxande medelklassen börjar efterfråga det som tidigare enbart varit tillgängligt för överklassen. Ett stort kvinnoöverskott i kombination med att guvernant var ett av mycket få yrken som var öppet för medel- och överklasskvinnor, gjorde att det blev ett överskott på guvernanter och arbetsgivarna kunde välja och vraka och anställa på mycket dåliga villkor. Guvernanten levde oftast ett ensamt liv, skild från familj och vänner; inte en av tjänarna, men inte heller en av familjen. Det fanns helt enkelt ingen hon kunde umgås med. Tyvärr finns det inte så mycket källmaterial att utgå från, eftersom fattiga kvinnors papper normalt inte sparades, så Ruth Brandon har valt att skriva om ett litet antal kvinnor, vars liv man vet något om. Några av dem blev kända, t.ex. Mary Wollstonecraft, vilket förklarar att deras brev och andra papper har bevarats. Andras brev och dagböcker har bevarats mer av en slump. Detta upplägg gör att man får följa ett antal mer eller mindre fascinerande kvinnors öden, även under de delar av livet då de inte arbetade som guvernanter. Det är i och för sig intressant, men gör boken lite mindre fokuserad än vad jag tycker hade varit önskvärt. Betyg: EEE

En helt vanlig dag

Jag tycker att det är svårt att recensera ljudböcker, dels eftersom upplevelsen blir en annan än av att läsa själv, dels eftersom "läsandet" blir så utdraget i tiden (Jag lyssnar vanligtvis bara en stund på tåget på väg från jobbet.). Nu har jag i alla fall lyssnat klart på "Lördag" av Ian McEwan. "Försoning" var förra årets bästa bok, så jag hade vissa förväntningar, men McEwan levde upp till dem. Huvudpersonen i "Lördag" heter Henry Perowne och är neurokirurg i London. I boken får man följa honom under en lördag i februari 2003. Han umgås med sin familj, funderar på om det är rätt av USA och Storbritannien att invadera Irak, spelar squash med en kollega, råkar ut för en mindre bilolycka, m.m. Jag tycker mycket om McEwans utförliga sätt att berätta med många utvikningar hit och dit. Han är också väldigt bra på att beskriva människors relationer och reaktioner på ett trovärdigt sätt. Jag tycker också om att hans böcker får mig att tänka. Utan att vara "svår" känns han som en ganska "djup" författare. Översättningen av Maria Ekman är jättebra, men jag är inte helt förtjust Jan Waldecranz inläsning, som jag tycker känns lite forcerad. Men det var ändå inget som förstörde läsupplevelsen. Betyg: EEEE+

"Kleopatra - liv och legend" av Allan Klynne

Allan Klynne är en gammal kursare till mig från när jag läste konstvetenskap och när jag såg att han skrivit en bok om Kleopatra (se recension i SvD) blev jag nyfiken.Genom Steven Saylors Sub Rosa-deckare har jag blivit nyfiken på den här perioden i romarrikets historia och Klynnes bok om Kleopatra gav mig den efterlängtade översikten. Framför allt är dock boken en jätteintressant genomgång av vad man faktiskt vet om den verkliga personen Kleopatra - Egyptens sista drottning och älskarinna till både Julius Caesar och Marcus Antonius. Eftersom källmaterialet är ganska magert spekulerar Klynne en del, men det går aldrig till överdrift. Över huvud taget tycker jag att Klynne håller ett mycket sympatiskt tonfall och att boken är välskriven, underhållande och intressant. Den avslutas med en genomgång av hur Kleopatra skildrats i konsten, litteraturen och filmen. Betyg: EEEE

Agenter och terrorister i 1920-talets England

Jag gillar verkligen Laurie R. Kings böcker, men jag skulle inte rekommendera någon att börja med "Touchstone". Den ingår inte i någon av Kings deckarserier utan är en fristående spännings-/agentroman som utspelar sig i England på 1920-talet. Som vanligt använder King väldigt många ord, vilket gör hennes beskrivningar av platser, människor och händelser utmärkta, men det gör också att tempot dras ned. Jag är inte så förtjust i agent-/spionromaner, så det var inte förrän framåt sidan 175 (av 550), när det drar ihop sig till veckoslutsbjudning på hertigfamiljens slott i Gloucestershire, som jag tyckte att det började bli riktigt intressant. Huvudperson i boken är amerikanen Harris Stuyvesant. Han jobbar på föregångaren till FBI, men frilansar mer eller mindre i England, där han letar efter en kommunistisk terrorist som apterat bomber på andra sidan Atlanten. Under sitt sökande kommer Stuyvesant i kontakt med en mycket hemlig och obehaglig major i underrättelsetjänsten, samt en sympatisk, men skör, krigsinvalid från första världskriget. Den senare har på grund av sina skador utvecklat en hypersensitivitet som gör att han kan avgöra om människor ljuger eller inte. Denne kapten Grey var en gång förlovad med en hertigdotter, som numera umgås i kommunistkretsar. Genom Grey kan Stuyvesant alltså kanske nästla sig in bland de engelska kommunisterna. Jag älskar Kings skildringar av tiden, platserna och människorna, men det blir, som sagt, lite segt ibland. Betyg: EEE+

P.S. Om man gillar att läsa om England på 1920-talet ska man börja med att läsa Kings serie med Mary Russell i huvudrollen i stället. "The beekeeper's apprentice" ("Drottningfällan") heter den första.

P.S.2 Jag gillar Kings blinkningar till Dorothy Sayers och i den här boken finns (minst) en till: om man låter en hertigdotter på 1920-talet ha en relation med en kommunistagitator måste man vara inspirerad av "En sky av vittnen"!

Maisie Dobbs i mindre originell deckarhistoria

Jacqueline Winspears sjätte deckare med den lågmälda Maisie Dobbs i huvudrollen heter "Among the mad" och börjar på julafton 1931. Då spränger sig en krigsinvalid till döds framför ögonen på Maisie. Strax därefter får inrikesministern ett hotbrev där Maisies namn nämns. Om inte alla krigsveteraner får anständiga pensioner kommer många människor att dö... Maisie anlitas av Scotland Yard för att delta i jakten på den farliga galning som ligger bakom hotet mot London. Som titeln antyder handlar den här boken mycket om psykisk sjukdom, både hos krigsveteraner och andra. Själva deckarhistorien är inte särskilt originell. Den innehåller också mindre av den till övernaturlighet gränsande psykologi som varit Maisies kännetecken och mer av klassiskt detektivarbete. Det tycker jag är lite synd! Jag har gillat originaliteten i, framför allt, de första böckerna om Masie Dobbs. Betyg: EEE+

Varning för sträckläsning!

Om man vill ha underbara, uppslukande romaner att sträckläsa i sommar kan jag rekommendera följande.


Tawni O'Dells tredje roman heter "Sister Mine", en titel med en oöversättbar dubbelmening. (På svenska heter den "Kära syster".) Liksom hennes tidigare romaner "Avvägar" och "Ivans återkomst" utspelar den sig i Pennsylvanias gruvdistrikt, där gruvorna har kvinnonamn (därav ordet "systergruva"). Här är den fyrtioåriga Shae-Lynn uppväxt och efter att ha jobbat som polis har hon återvänt och försörjer sig nu som taxichaufför. I många år har hon trott att hennes syster Shannon varit död, men när det dyker upp inte mindre än två främlingar som letar efter Shannon, börjar Shae-Lynn våga hoppas på att systern faktiskt är i livet. O'Dell skriver om hemskheter som fattigdom, gruvolyckor, barnmisshandel m.m., men hennes böcker (åtminstone de två senaste) är ändå feel-good-böcker. O'Dell skriver med sådan humor, smarthet och finess att jag blir på gott humör och inte bryr mig om att allt inte är så realistiskt. Det ger lite samma känsla som chick-litt, bara oändligt mycket bättre. Betyg: EEEE+

Jag har tyckt mycket om Sarah Waters tidigare böcker, men kanske allra mest om hennes förra, "The Night Watch" ("Nattvakten"), så mina förväntningar på "The little stranger" var skyhöga. Jag har till och med låtit bli att läsa vad andra skrivit om den för att inte få veta för mycket innan. Och jag blev inte ett dugg besviken! "The little stranger" utspelar sig strax efter andra världskriget på det lantliga godset Hundreds Hall. Dit blir berättaren, dr Faraday, kallad för att undersöka den 14-åriga husan, husets enda tjänare. Ägarfamiljen Ayres består av mor och två vuxna barn, Caroline och Rodderick, och de kämpar för att kunna behålla det pengaslukande godset, som är i stort behov av underhåll. Dr Faraday blir god vän till familjen och sålunda ett vittne när det börjar hända konstiga saker på herrgården. Handlar det om ett spöke, ett skämt eller om psykisk sjukdom? Jag blev totalt uppslukad av den här välskrivna boken och gjorde misstaget att ligga och läsa ensam på natten. Inte bra om man har anlag för mörkrädsla!! Den handlar om många olika saker: om klasskillnader och klassresor, om de stora sociala förändringarna i Storbritannien efter andra världskriget, hur kriget påverkade de som genomlevde det, om de komplicerade relationerna inom en familj och mycket mer. Sarah Waters beskriver allt på det mest fantastiska sätt. Betyg: EEEEE

Konstlad indisk saga

Om det inte vore för att den skulle diskuteras i bokcirkeln skulle jag inte ha läst ut "Slumdog millionaire. Vem vill bli miljardär?" ("Q/A") av Vikas Swarup. Den bygger på en fantasifull idé: En oskolad tonårspojke från Bombays fattigkvarter vinner en miljard rupier i en teveshow genom att svara rätt på tolv frågor. Han blir anklagad för fusk och gripen av polisen. För att rentvå sig börjar han berätta historier ur sitt liv som förklarar hur han kan svaret på frågorna. Jag tyckte att historien var väldigt långsökt och konstruerad och att språket var dåligt. Det naiva och samtidigt moraliserande berättandet får mig att associera till dåliga barnböcker. Andra i bokcirkeln tyckte dock bra om den här boken och snittbetyget blev 3,2. Mitt betyg: E

P.S. Den Oscarsbelönade filmen "Slumdog millionaire" bygger tydligen ganska löst på den här boken.

Uppväxtskildring med soundtrack

Jag är inte alltid så förtjust i uppväxtskildringar, men "Musikens betydelse för flickor" tyckte jag mycket om. Lavinia Greenlaw är poet och det märks på det vackra språket, som är fint och följsamt översatt* av Molle Kanmert Sjölander. Engelska Greenlaw (född 1962) berättar om sin uppväxt i London och Essex och låter musiken vara det genomgående temat, från den första upplevelsen av dans, via övergången från discotjej till punkare i 14-årsåldern, till de sena tonårens musikfestivaler och klubbkonserter. Trots att musik aldrig varit lika viktigt för mig som för Greenlaw och trots att jag var tonåring ett decennium efter henne (vilket gör att hennes musikreferenser inte säger mig så mycket) känner jag igen mig, eftersom Greenlaws fina beskrivning av hur det är att vara förvirrad tonåring är allmängiltig. Det var sig i alla fall likt även under Whams och Alphavilles årtionde! Betyg: EEEE+

*Några konstiga små missar har dock smugit sig in: Greenlaw åker på skolresa till "Brittany", som ju är Bretagne på svenska och jag tror inte att föräldrarna bjuder julsångarna på köttfärspaj, utan på "mince-pie", dvs. söt, kryddig julpaj.

Pensionerad polis rycker in igen

Förra gången jag läste John Harvey tyckte jag att översättningen var bra men att historien inte var så originell. Nu, när jag läst andra delen om den pensionerade polisen Frank Elder, "Till stoft och aska", tycker jag tvärtom: översättningen är plågsamt dålig, men, även om historien inte är jätteoriginell, lyckas Harvey med konststycket att förvåna mig, när historien tar en oväntad vändning. Det gillar jag! Historien börjar med att londonpolisen stormar en misstänkt mans lägenhet och i tumultet blir både den misstänkte och en ung polis skjutna. Det enda vittnet är polisen Maddy Birch, som tycker att något känns fel, men inte riktigt vet vad. Samtidigt får Frank Elder i Cornwall ett telefonsamtal från sin före detta fru, som berättar att deras tonårsdotter verkar syssla med kriminalitet och droger. "Till stoft och aska" är spännande, men eftersom Harvey väver ihop tre olika historier blir det ibland lite förvirrande. Betyg: EEE

Välskrivet men tråkigt

P.D. James är 89 år gammal, men fortsätter oförtrutet att skriva sina deckare med kommissarie Adam Dalgliesh i huvudrollen. "The Private Patient" ("Patienten") har ett otroligt klassiskt, för att inte säga gammaldags, upplägg: en grupp människor (herrskap, tjänstefolk, en gäst, samt en f.d. guvernant och en sjuksköterska) befinner sig på en lantlig herrgård när en person blir mördad. Polisen kommer dit, samlar herrgårdens invånare i biblioteket och nosar sedan upp allas mörka hemligheter. För att få till ett sådant scenario i nutid har James gjort om herrgården till en privat klinik för plastikkirurgi. Personen som blir mördad är journalist och patient på kliniken. James skriver som alltid bra, men tyvärr får hon inte till spänningen riktigt, så den här boken är lite tråkig. Betyg: EEE

Teälskande kommissarie löser mysterier i Camden Town

Kommissarie Kennedy kommer från Nordirland men arbetar i Camden Town i London och hans främsta kännetecken är att han älskar te. "Sötvatten" är del 8 i Paul Charles deckarserie om kommissarie Kennedy, men den första som är översatt till svenska. Jag blev tyvärr inte så förtjust i denna nya deckarbekantskap. Den är rätt illa skriven, väldigt illa översatt (Om man inte vet att "spiritual" betyder "andlig" tycker jag inte att man ska bli översättare över huvud taget.), spretig och tråkig. Den osannolika intrigen kretsar dels kring en försvunnen affärsman, dels kring fyra gamla universitetsvänner och deras inbördes förhållanden. Slutet är extremt osannolikt och larvigt. Betyg: EE

Klassikersommar

De här klassikerna hoppas jag hinna läsa i sommar:

• "Bleak House" av Charles Dickens


• "Mörkrets hjärta" av Joseph Conrad


• "Nittonhundraåttiofyra" av George Orwell


• "Lolita" av Vladimir Nabokov


• "Kopparåldern" av Cao Xuequin

Jag gillar verkligen bibblans sommarlånglån, så jag slipper bli stressad!

Mord och fågelskådning i Nordengland

I väntan på sista delen i Shetlands-trilogin har jag läst en annan deckare av Ann Cleeves: "Hidden depths" från 2007. Den utspelar sig i Northumberland och huvudpersonen heter Vera Stanhope. (Det finns tydligen två tidigare deckare med henne också.) Förutom att hon är kvinna är hon den vanliga deckartypen: medelålders, ensamstående polis med alkoholproblem. Deckarhistorien är också klassiskt dramatisk. Det börjar med att en tonårig pojke hittas mördad i ett badkar översållat med blommor. Några dagar senare hittas en ung kvinna mördad i en klippskreva, också hon översållad med blommor. Det måste finnas ett samband, men polisen har svårt att hitta några kopplingar mellan offren. Berättelsen kretsar kring fyra män, som trots sina olikheter är goda vänner tack vare sitt gemensamma intresse för fågelskådning. De är alla närvarande när den unga kvinnans kropp hittas och det visar sig att åtminstone en av dem kände henne bättre än han vill erkänna. Cleeves skriver som vanligt bra och historien är, om inte jätteoriginell, så i vart fall välkomponerad. Boken passade utmärkt som underhållning en sjukdag! Betyg: EEEE

Moderniserad släktkrönika

"The brief wondrous life of Oscar Wao" ("Oscar Waos korta förunderliga liv") av Junot Díaz handlar om den överviktiga nörden Oscar och hans släkt. Oscar är född i USA men hans mamma kommer från Dominikanska republiken. Díaz låter oss i okronologisk ordning följa den olyckliga Oscar, hans vackra syster Lola, hans mamma Belicia och andra släktingar som lever under den fruktansvärda diktatorn Trujillos regim (1930-1960-tal). Berättelsen är en ganska klassisk släktkrönika som bl.a. får mig att tänka på "Andarnas hus" av Isabel Allende (dock utan den magiska realismen). Det som är ovanligt är språket och stilen: språket är rikt kryddat med spanska ord och uttryck (min gymnasiespanska och ett lexikon kom väl till pass), texten är nedlusad med fotnoter samt översållad av referenser till science fiction, fantasy och serier. De flesta av dessa referenser säger mig ingenting, men det störde inte läsupplevelsen nämnvärt. En läsupplevelse var det nämligen! Betyg: EEEE

P.S. Läs också Mario Vargas Llosas "Bockfesten" som handlar om Trujillo.

Austens oavslutade

Det är inte var dag man hittar en oläst Jane Austen-roman! Efter att ha läst Reginald Hills "A cure for all diseases" var jag förstås tvungen att läsa "Sanditon", Austens oavslutade romanfragment, som jag inte ens kände till tidigare. Austen hann bara skriva elva kapitel, ca 60 sidor, innan hon dog 1817. Men i de elva kapitlen presenterade hon alla de viktiga personerna och den lilla badorten Sanditon. I den version jag hittade på biblioteket (från 1975) har en Marie Dobbs avslutat historien under pseudonymen "en annan dam" (eftersom Jane Austen kallade sig "A lady" när hon gav ut sina första romaner). Tyvärr blir det ju inte samma sak som att läsa Austens fullbordade romaner, men det var inte på långa vägar lika plågsamt som när jag försökte läsa en fortsättning på "Stolthet och fördom". Marie Dobbs lyckas hålla Austens stil ganska väl, dock utan att nå upp till Austens nivå vad gäller humor och ironi, och hennes sätt att slutföra historien känns trovärdig och austensk (vilket antagligen beror på att slutet är kalkerat på"Northanger Abbey"). Huvudpersonen Charlotte Heywood bjuds till lilla Sanditon av sina nya vänner mr och mrs Parker. Där börjar hon umgås i en liten krets av fastboende och sommargäster som roar sig med promenader, havsbad (meddelst badvagn!), utflykter och assembléer. En del romantiska förvecklingar inträffar givetvis också... Betyg: EEE+

P.S. Bilden ovan är inte av den utgåva jag läst. Jag har läst en svensk översättning tryckt 1997 med ett omslag som ser ut som om det var till en Maeve Binchy-bok (en kvinna i 1920-talshatt och illröda läppar inklippt i ett foto av en engelsk badort).

En Austen-historia med mord

Vilken kul idé! I "A cure for all diseases" har Reginald Hill tagit Jane Austens oavslutade roman "Sanditon", flyttat den till nutidens Yorkshire och lagt till några mord och en fet polis på konvalescenthem. Eftersom jag inte hade läst "Sanditon" (Nu har jag gjort det!) tog det ett tag, trots förordet, innan jag fattade att Hill snott hela persongalleriet och början på historien rakt av. Huvudperson, vid sidan av Andy Dalziel och hans alltmer självgående underlydande Peter Pascoe, är den 22-åriga psykologistudenten Charlotte Heywood. Hon blir av en slump bekant med paret Parker och av dem medbjuden till deras hem i kuststaden Sandytown. I den lilla staden härskar den stenrika änkan lady Denham tämligen oinskränkt. Runt henne kretsar ett antal yngre släktingar, som förstås hoppas att en dag få ärva, samt ett antal andra personer som alla har ett horn i sidan till den buffliga ladyn. Som upplagt för ett mord! (Fast det skulle ju aldrig Austen ha skrivit förstås...) Betyg: EEEE

Arkeolog löser deckargåta i Norfolk

Elly Griffiths har i sin debutdeckare "Flickan under jorden" ("The Crossing Places") gett mig en ny favoritdeckarhjältinna: Ruth Galloway, 39-årig, ensamstående arkeolog i Norfolk. När en man på hundpromenad hittar mänskliga ben ber polisen Ruth om hjälp med att avgöra om de kan tillhöra en flicka som försvann tio år tidigare eller om de är av mer arkeologiskt intresse. Temat påminner således om det i "Red bones". Historien är inte jätteoriginell och jag förstod lite för tidigt vem som var mördaren, men jag gillade ändå den här boken och läser gärna mer om lektor Galloway. Översättningen är OK. Betyg: EEE+

P.S. Nu måste jag snart åka till Norfolk för att med egna ögon få se detta låglänta landskap som verkar ha inspirerat så många deckarförfattare från Dorothy Sayers ("De nio målarna") och framåt!

Road och oroad av "Manuskriptet"

När jag började läsa "Manuskriptet" av norske Henrik H. Langeland blev jag först oroad av upplägget: medelålders manlig litteraturprofessor blir förälskad i 25-årig kvinnlig student. Romantisering av gubbsjuka är inte mitt favoritämne. Men, men, jag bedrog mig! Berättelsen om den naive och försiktige Francis Meyer och hans starka förälskelse i den undflyende Nadia är inte någon hyllning av gubbsjukan. Däremot är det en fin och mycket underhållande skildring. Vid sidan av förälskelsen handlar boken om ett återfunnet 1600-talsmanuskript av prästpoeten Petter Dass och om Meyers jakt på kärleksbrev mellan Dass och den samtida poeten Dorothe Engelbretsdatter. Beskrivningen av vardag och intriger på litteraturvetenskapliga institutionen i Oslo är också rolig att läsa. Langeland bygger på ett bra sätt upp en stämning där man hela tiden är osäker på hur det ska gå för Meyer: kommer han att triumfera eller krossas? Tyvärr tycker jag inte alls om slutet, då Langeland bara släpper hela sitt upplägg och inte gör något vettigt av det. Fram till dess är boken klart roande, om än tämligen osannolik och ibland lite för övertydlig. Betyg: EEE

Drygt dravel om Drood

Äntligen är den slut: "Drood" av Dan Simmons! Jag har kämpat mig igenom över 750 sidor märklig blandning av skräckroman och biografi(er). Berättare i romanen är författaren Wilkie Collins, känd för de tidiga deckarna/spänningsromanerna "The Woman in White" och "The Moonstone". Collins framställs som en osympatisk person, som inte blir bättre av att han utvecklar ett gravt opium-/morfinmissbruk. Föremål för hans berättelse är den mer kända och framgångsrika författaren Charles Dickens och boken utspelar sig under dennes sista fem år i livet (1865-1870). Jag tycker att det var intressant att läsa om Collins och Dickens liv och karriärer, men för det ändamålet hade det antagligen varit bättre att läsa riktiga biografier. Den som är sugen på en rejäl skräckroman blir antagligen också besviken på "Drood" för skräckinslagen är få och glest utspridda. Och boken är alldeles för lång! Nej, nu ska jag återgå till att läsa äkta viktorianska romaner i stället, t.ex. blev jag sugen på Dickens "Bleak House". Betyg: EE

P.S. Bör kanske tillägga att jag inte är någon skräckfantast och således ingen kännare av den genren. Andra, t.ex. Helena på Bokhora, har tyckt att "Drood" är en bra skräckroman.