
Det är säkrast jag klargör från början att jag verkligen gillar Frankrike, den franska kulturen och de franska vänsterintellektuella. Däremot gillar jag inte "Den röda soffan" av Michèle Lesbre. Jag tycker att boken är pretentiös, sentimental och tillgjord. Bokens berättare är den medelålders, vänsterintellektuella parisiskan Anne som åker transibiriska järnvägen för att leta rätt på en gammal älskare. På vägen läser hon "Brott och straff", filosoferar lite över den enformiga utsikten och tänker på andra resor hon gjort. Hon tänker också på sin granne Clémence, den gamla damen som sitter på sin röda sammetssoffa och som börjar glömma sin ungdomskärlek Paul. Det är ungefär som i en av alla dessa franska filmer där alla beter sig helt obegripligt och man aldrig förstår sig på folks relationer. Det mest försonande med den här boken var att den var kort och mycket snabbläst. Betyg: EE