Franskt pretto

Det är säkrast jag klargör från början att jag verkligen gillar Frankrike, den franska kulturen och de franska vänsterintellektuella. Däremot gillar jag inte "Den röda soffan" av Michèle Lesbre. Jag tycker att boken är pretentiös, sentimental och tillgjord. Bokens berättare är den medelålders, vänsterintellektuella parisiskan Anne som åker transibiriska järnvägen för att leta rätt på en gammal älskare. På vägen läser hon "Brott och straff", filosoferar lite över den enformiga utsikten och tänker på andra resor hon gjort. Hon tänker också på sin granne Clémence, den gamla damen som sitter på sin röda sammetssoffa och som börjar glömma sin ungdomskärlek Paul. Det är ungefär som i en av alla dessa franska filmer där alla beter sig helt obegripligt och man aldrig förstår sig på folks relationer. Det mest försonande med den här boken var att den var kort och mycket snabbläst. Betyg: EE

Årets största läsupplevelse

Lite skeptisk var jag efter att ha läst i SvD att Nadeem Aslams "The Wasted Vigil" ("Den förspillda vakan") var skriven på ett "förrädiskt sagoglittrande språk". Upplägget, ett antal personer med helt olika bakgrund som samlas i ett hus på afghanska landsbygden, lät också konstruerat och tillgjort. Men jag hade fel, för "The Wasted Vigil" är en av de bästa böcker jag läst! Den är skriven på ett fantastiskt vackert och uppfinningsrikt språk, fullt av nyskapande och tankeväckande bilder och metaforer. På detta berusande språk berättar Aslam osentimentalt sina huvudpersoners historier: engelsmannen Marcus som har konverterat till islam och som bor i Afghanistan sedan många år, amerikanska David som en gång älskade Marcus dotter Zameen, ryska Lara som letar efter sin försvunna bror, den unga, toleranta byskolelärarinnan Dunia som söker skydd undan anklagelser om osedlighet och den lika unga fundamentalisten Casa, som vuxit upp på barnhem. Genom tillbakablickar skildras Afghanistans blodiga historia med utblickar till bl.a. USA, Vietnamkriget och Tjetjenien. Det handlar förstås mycket om människors grymhet, men också om skönhet, godhet, tolerans och kärlek. Betyg: EEEEE

P.S. Läs också "En halv gul sol" och "Att tro på Mister Pip".

Inte för mig

Jag blir avundsjuk på dem som förstår och älskar fagerholmska - finlandssvenska Monika Fagerholms alldeles egna språk. Jag försökte läsa "Diva" för tio år sedan och jag har försökt nu igen med "Den amerikanska flickan". Jag vill så gärna tycka om, men efter mer än 100 sidor är jag fortfarande tämligen likgiltig, så jag konstaterar sorgset att Fagerholm inte är något för mig. Jag sätter inget betyg, för det här har inget med bra eller dåligt att göra!

Adelia och kung Artur

Jag blir glad när mina favoritförfattare håller stilen! Ariana Franklins tredje bok om den medeltida rättsläkaren Adelia Aguilar, "Relics of the Dead", är lika bra som de tidigare. Munkarna vid Glastonbury Abbey i Somerset gräver år 1176 upp en kista med ett stort och ett mindre skelett. Kung Henrik II tillkallar Adelia för att hon ska fastställa om det är kung Artur och hans maka Guenevere som man har hittat. Adelia har dock en del andra problem som hon också måste lösa. I likhet med de tidigare delarna är "Relics of the Dead" rolig, smart, välskriven och spännande. Betyg: EEEE+

P.S. De två första delarna finns på svenska: "Dödens mästarinna" och "Dödens labyrint".

Översättaren som tragglade med tomtar

Jag har aldrig kommit längre än 150 sidor i första delen i "Sagan om ringen", men det hindrade mig inte från att med stort nöje läsa "Översättarens anmärkningar" av Erik Andersson. Han fick i början av 2000-talet uppdraget att nyöversätta hela Tolkiens trilogi och sedan gav han ut sin dagbok från den tiden. Han "tragglar med tomtarna", våndas över person- och ortnamn, tampas med ett otal oroliga och engagerade Tolkienfantaster, rådfrågar språkvetare och blir tvungen att hyra in Anna från Manpower när han får ryggskott. Om man har humor och är intresserad av språk och översättning kan man uppskatta den här snabblästa boken (130 sidor). Betyg: EEEE

Underbara kvinnor i Bloomsbury

Bloomsbury, London, 1838. Cordelia Preston är en 45-årig skådespelerska som inte längre får några roller. Då slår hon sig ihop med sin väninna och öppnar rådgivningsbyrå för unga par och hakar dessutom på den nya trenden med magnetism/hypnos, som hon visar sig ha en talang för. Det går strålande ett tag, tills Cordelias förflutna kommer ifatt henne. Som Cordelia säger: "The world is divided not just between rich and poor but between those who are respectable and those who are not - it is the greatest dividing line in the world." I "The Mesmerist or The Misses Preston, of Bloomsbury" ("Under stjärnor av glas") följer Barbara Ewing i Charles Dickens och Wilkie Collins fotspår och berättar en oavbrutet fängslande historia med mycket humor, dramatik och spänning. Det är storartad underhållning! Betyg EEEE+

Hemma hos Jane Austen

Här är jag framför Jane Austens hus i Chawton, Hampshire. I detta hus bodde hon från 1809 fram till sin död 1817 och här skrev hon "Mansfield Park", "Emma" och "Övertalning". Nu är det ett fint museum, som jag kan rekommendera alla Austenälskare att besöka. Man tar tåget från Waterloo station till Alton i Hampshire och sen en taxi sista biten (kostar £ 6-7), läs mer här. I den trevliga museibutiken köpte jag en komplett uppsättning av Austens verk. Jag har givetvis redan alla böckerna, men bara i en samlingsvolym, vilket är väldigt opraktiskt.

Efter besöket på museet går man lämpligen en promenad till den lilla bykyrkan där Jane Austens mor och syster är begravda och sedan tar man en kopp te på tesalongen och/eller en öl på puben, som ligger vägg i vägg. Sen har man sett allt som finns att se i Chawton!

Här är alla böcker jag köpte i London! Till vänster den kompletta uppsättningen av Jane Austens verk, inklusive de oavslutade romanfragmenten. Till höger de böcker jag köpte på Foyle's bokhandel på Charing Cross Road. (Jag köpte faktiskt ytterligare en bok, men den ska bli en julklapp och är därför hemlig.)

Min litterära Londonweekend innefattade även Jane Campions film "Bright Star" om poeten John Keats olyckliga kärlekshistoria med Fanny Brawne (se översta boken i högen), samt ett besök på Fitzroy Square där huvudpersonen i Ian McEwans "Lördag" bor och där Maisie Dobbs har sitt kontor. Dessutom visade det sig att Virginia Woolf hade bott där!

Klassisk pusseldeckare i snöstorm

En iskall februaridag spårar tåget mellan Oslo och Bergen ur och flera hundra passagerare blir isolerade på ett fjällhotell i flera dagar medan en förfärlig snöstorm rasar. En av passagerarna är den f.d. polisen Hanne Wilhelmsen. Redan första natten blir en person på hotellet mördad och Hanne dras motvilligt in i utredningen. Jag gillar det klassiska pusseldeckarupplägget i "1222 över havet" av Anne Holt. Jag gillar också den buttra, motsträviga Hanne Wilhelmsen, som i den här boken tvingas ut lite ur sitt skal. Tyvärr tycker jag inte att Holt lyckas hålla ihop sin intrig riktigt hela vägen ut. Men det duger utmärkt som underhållning en mulen novemberhelg! Betyg: EEE

Misär och elände i Vilda Västern

Jag tyckte om Joseph O'Connors förra bok "Havets stjärna", som handlade om ett emigrantskepp på väg från Irland till USA på 1840-talet. Därför var det mitt förslag att bokcirkeln skulle läsa den fristående uppföljaren "Guvernörens hustru", som utspelar sig i USA på 1860-talet. Tyvärr var den inte alls lika bra som den förra boken. Originaltiteln är "Redemption Falls" och det är en bättre titel, för det är den eländiga nybyggarstaden med detta namn som är den egentliga huvudpersonen i boken. I denna håla samlas en rad udda personer: den irländska f.d. frihetskämpen som blivit guvernör i obygden, hans förnäma spanskättade hustru, hennes olycklige kartografälskare, en frigiven slavkvinna, en traumatiserad f.d. barnsoldat, dennes prostituerade storasyster och ett gäng mer eller mindre ädla bovar och banditer. Allt är eländigt för alla. O'Connor använder en collageartad berättarteknik med inslag av brev, sånger, dikter och vetenskapliga uppsatser. Jag gillade det berättarsättet i "Havets stjärna", men det fungerar inte alls lika bra i den här boken. Trots att O'Connor berättar om spännande människoöden under en intressant period av USA:s historia blir det ingen riktigt bra läsupplevelse. Betyg: EE

P.S. På bokcirkelns möte gav jag en 3:a i betyg (och snittet blev 2,25) men jag märker att jag inte kan motivera ett så högt betyg, så därför har jag ändrat mig!

P.S. 2 Läs "Swede" av Pauline Wolff i stället.

Sex, religion och politik i egyptiskt hyreshus

Böcker som handlar om människor som bor i samma hyreshus verkar inte vara något för mig. Indiska "Vishnus död" och franska "Igelkottens elegans" är två exempel på sådana böcker som jag inte läst ut. Nu är det egyptiska "Yacoubians hus" av Alaa al-Aswany som jag läst 120 sidor i och sedan lagt ifrån mig. Yacoubians hus är ett gammalt hus i europeisk stil i centrala Kairo. Där bor rika människor i de stora paradvåningarna och fattiga människor i skjulen på taket. Till att börja med beskriver al-Aswany dessa människors sexliv med mer detaljer, gubbsjuka och manschauvinism än jag uppskattar. Jag tror författaren försöker vara frigjord och rolig och det betyder kanske att jag är pryd och humorbefriad, men det fungerar inte på mig. (Eller är jag etnocentrisk?) Sedan börjar boken handla om den korrumperade politiken och fanatiska muslimer. Där tappade jag ohjälpligt intresset. Betyg: E

Lagom mycket spökerier

I en övergiven fyrmästargård på nordöstra Öland flyttar en barnfamilj från Stockholm in och börjar renovera. De får höra många historier om det gamla huset och fyrarna utanför, men Joakim och Katrine är förstås inte vidskepliga... Jag gillar egentligen inte övernaturliga inslag i deckare, men i "Nattfåk" håller Johan Theorin spökerierna på en alldeles lagom nivå. På samma sätt som i "Vi faller" används övernaturlighet som ett sätt att illustrera en sörjandes förståeliga längtan efter kontakt med en älskad avliden. "Nattfåk" är spännande, trots att de klassiska deckarinslagen är ganska få. Där finns dock ett misstänkt dödsfall, några mer eller mindre taffliga poliser, den kluriga gubben Gerlof (som var med i Theorins debutdeckare "Skumtimmen" också) och en mycket dramatisk upplösning. Jag gillar bokens lite vemodiga tonfall och fina person- och miljöskildringar. Betyg: EEEE

Svek och drakflygning

Efter vissa påtryckningar har jag gett ”The Kite Runner” (”Flyga drake”) av Khaled Hosseini en andra chans, så här ett par år efter att alla andra läst och gillat den. Första gången la jag boken ifrån mig efter bara ca 30 sidor, vilket förstås inte var rättvist. Nu har jag läst hela och kan konstatera att jag är glad att jag läst den, men att det inte är en bok i min smak. Det jag ändå gillar är skildringen av Afghanistan, av flykten och av livet i exil. Däremot har jag svårt för den konstruerat sagoaktiga berättelsen om vänskap och svek. Jag tycker också att språket i boken är tråkigt. Berättandet är hela tiden enkelt och rakt på sak – ingenting lämnas till läsarens fantasi. Jag har också svårt att uppamma intresse för en bok där kvinnorna är så frånvarande. Betyg EE

P.S. I min bokcirkel tyckte de flesta bra om boken och betyget blev 3,8.

P.S. 2 Boken påminner mig om "Slumdog millionaire", som jag inte heller tyckte om.