Varning för sträckläsning!

Om man vill ha underbara, uppslukande romaner att sträckläsa i sommar kan jag rekommendera följande.


Tawni O'Dells tredje roman heter "Sister Mine", en titel med en oöversättbar dubbelmening. (På svenska heter den "Kära syster".) Liksom hennes tidigare romaner "Avvägar" och "Ivans återkomst" utspelar den sig i Pennsylvanias gruvdistrikt, där gruvorna har kvinnonamn (därav ordet "systergruva"). Här är den fyrtioåriga Shae-Lynn uppväxt och efter att ha jobbat som polis har hon återvänt och försörjer sig nu som taxichaufför. I många år har hon trott att hennes syster Shannon varit död, men när det dyker upp inte mindre än två främlingar som letar efter Shannon, börjar Shae-Lynn våga hoppas på att systern faktiskt är i livet. O'Dell skriver om hemskheter som fattigdom, gruvolyckor, barnmisshandel m.m., men hennes böcker (åtminstone de två senaste) är ändå feel-good-böcker. O'Dell skriver med sådan humor, smarthet och finess att jag blir på gott humör och inte bryr mig om att allt inte är så realistiskt. Det ger lite samma känsla som chick-litt, bara oändligt mycket bättre. Betyg: EEEE+

Jag har tyckt mycket om Sarah Waters tidigare böcker, men kanske allra mest om hennes förra, "The Night Watch" ("Nattvakten"), så mina förväntningar på "The little stranger" var skyhöga. Jag har till och med låtit bli att läsa vad andra skrivit om den för att inte få veta för mycket innan. Och jag blev inte ett dugg besviken! "The little stranger" utspelar sig strax efter andra världskriget på det lantliga godset Hundreds Hall. Dit blir berättaren, dr Faraday, kallad för att undersöka den 14-åriga husan, husets enda tjänare. Ägarfamiljen Ayres består av mor och två vuxna barn, Caroline och Rodderick, och de kämpar för att kunna behålla det pengaslukande godset, som är i stort behov av underhåll. Dr Faraday blir god vän till familjen och sålunda ett vittne när det börjar hända konstiga saker på herrgården. Handlar det om ett spöke, ett skämt eller om psykisk sjukdom? Jag blev totalt uppslukad av den här välskrivna boken och gjorde misstaget att ligga och läsa ensam på natten. Inte bra om man har anlag för mörkrädsla!! Den handlar om många olika saker: om klasskillnader och klassresor, om de stora sociala förändringarna i Storbritannien efter andra världskriget, hur kriget påverkade de som genomlevde det, om de komplicerade relationerna inom en familj och mycket mer. Sarah Waters beskriver allt på det mest fantastiska sätt. Betyg: EEEEE

Konstlad indisk saga

Om det inte vore för att den skulle diskuteras i bokcirkeln skulle jag inte ha läst ut "Slumdog millionaire. Vem vill bli miljardär?" ("Q/A") av Vikas Swarup. Den bygger på en fantasifull idé: En oskolad tonårspojke från Bombays fattigkvarter vinner en miljard rupier i en teveshow genom att svara rätt på tolv frågor. Han blir anklagad för fusk och gripen av polisen. För att rentvå sig börjar han berätta historier ur sitt liv som förklarar hur han kan svaret på frågorna. Jag tyckte att historien var väldigt långsökt och konstruerad och att språket var dåligt. Det naiva och samtidigt moraliserande berättandet får mig att associera till dåliga barnböcker. Andra i bokcirkeln tyckte dock bra om den här boken och snittbetyget blev 3,2. Mitt betyg: E

P.S. Den Oscarsbelönade filmen "Slumdog millionaire" bygger tydligen ganska löst på den här boken.

Uppväxtskildring med soundtrack

Jag är inte alltid så förtjust i uppväxtskildringar, men "Musikens betydelse för flickor" tyckte jag mycket om. Lavinia Greenlaw är poet och det märks på det vackra språket, som är fint och följsamt översatt* av Molle Kanmert Sjölander. Engelska Greenlaw (född 1962) berättar om sin uppväxt i London och Essex och låter musiken vara det genomgående temat, från den första upplevelsen av dans, via övergången från discotjej till punkare i 14-årsåldern, till de sena tonårens musikfestivaler och klubbkonserter. Trots att musik aldrig varit lika viktigt för mig som för Greenlaw och trots att jag var tonåring ett decennium efter henne (vilket gör att hennes musikreferenser inte säger mig så mycket) känner jag igen mig, eftersom Greenlaws fina beskrivning av hur det är att vara förvirrad tonåring är allmängiltig. Det var sig i alla fall likt även under Whams och Alphavilles årtionde! Betyg: EEEE+

*Några konstiga små missar har dock smugit sig in: Greenlaw åker på skolresa till "Brittany", som ju är Bretagne på svenska och jag tror inte att föräldrarna bjuder julsångarna på köttfärspaj, utan på "mince-pie", dvs. söt, kryddig julpaj.

Pensionerad polis rycker in igen

Förra gången jag läste John Harvey tyckte jag att översättningen var bra men att historien inte var så originell. Nu, när jag läst andra delen om den pensionerade polisen Frank Elder, "Till stoft och aska", tycker jag tvärtom: översättningen är plågsamt dålig, men, även om historien inte är jätteoriginell, lyckas Harvey med konststycket att förvåna mig, när historien tar en oväntad vändning. Det gillar jag! Historien börjar med att londonpolisen stormar en misstänkt mans lägenhet och i tumultet blir både den misstänkte och en ung polis skjutna. Det enda vittnet är polisen Maddy Birch, som tycker att något känns fel, men inte riktigt vet vad. Samtidigt får Frank Elder i Cornwall ett telefonsamtal från sin före detta fru, som berättar att deras tonårsdotter verkar syssla med kriminalitet och droger. "Till stoft och aska" är spännande, men eftersom Harvey väver ihop tre olika historier blir det ibland lite förvirrande. Betyg: EEE

Välskrivet men tråkigt

P.D. James är 89 år gammal, men fortsätter oförtrutet att skriva sina deckare med kommissarie Adam Dalgliesh i huvudrollen. "The Private Patient" ("Patienten") har ett otroligt klassiskt, för att inte säga gammaldags, upplägg: en grupp människor (herrskap, tjänstefolk, en gäst, samt en f.d. guvernant och en sjuksköterska) befinner sig på en lantlig herrgård när en person blir mördad. Polisen kommer dit, samlar herrgårdens invånare i biblioteket och nosar sedan upp allas mörka hemligheter. För att få till ett sådant scenario i nutid har James gjort om herrgården till en privat klinik för plastikkirurgi. Personen som blir mördad är journalist och patient på kliniken. James skriver som alltid bra, men tyvärr får hon inte till spänningen riktigt, så den här boken är lite tråkig. Betyg: EEE

Teälskande kommissarie löser mysterier i Camden Town

Kommissarie Kennedy kommer från Nordirland men arbetar i Camden Town i London och hans främsta kännetecken är att han älskar te. "Sötvatten" är del 8 i Paul Charles deckarserie om kommissarie Kennedy, men den första som är översatt till svenska. Jag blev tyvärr inte så förtjust i denna nya deckarbekantskap. Den är rätt illa skriven, väldigt illa översatt (Om man inte vet att "spiritual" betyder "andlig" tycker jag inte att man ska bli översättare över huvud taget.), spretig och tråkig. Den osannolika intrigen kretsar dels kring en försvunnen affärsman, dels kring fyra gamla universitetsvänner och deras inbördes förhållanden. Slutet är extremt osannolikt och larvigt. Betyg: EE

Klassikersommar

De här klassikerna hoppas jag hinna läsa i sommar:

• "Bleak House" av Charles Dickens


• "Mörkrets hjärta" av Joseph Conrad


• "Nittonhundraåttiofyra" av George Orwell


• "Lolita" av Vladimir Nabokov


• "Kopparåldern" av Cao Xuequin

Jag gillar verkligen bibblans sommarlånglån, så jag slipper bli stressad!

Mord och fågelskådning i Nordengland

I väntan på sista delen i Shetlands-trilogin har jag läst en annan deckare av Ann Cleeves: "Hidden depths" från 2007. Den utspelar sig i Northumberland och huvudpersonen heter Vera Stanhope. (Det finns tydligen två tidigare deckare med henne också.) Förutom att hon är kvinna är hon den vanliga deckartypen: medelålders, ensamstående polis med alkoholproblem. Deckarhistorien är också klassiskt dramatisk. Det börjar med att en tonårig pojke hittas mördad i ett badkar översållat med blommor. Några dagar senare hittas en ung kvinna mördad i en klippskreva, också hon översållad med blommor. Det måste finnas ett samband, men polisen har svårt att hitta några kopplingar mellan offren. Berättelsen kretsar kring fyra män, som trots sina olikheter är goda vänner tack vare sitt gemensamma intresse för fågelskådning. De är alla närvarande när den unga kvinnans kropp hittas och det visar sig att åtminstone en av dem kände henne bättre än han vill erkänna. Cleeves skriver som vanligt bra och historien är, om inte jätteoriginell, så i vart fall välkomponerad. Boken passade utmärkt som underhållning en sjukdag! Betyg: EEEE

Moderniserad släktkrönika

"The brief wondrous life of Oscar Wao" ("Oscar Waos korta förunderliga liv") av Junot Díaz handlar om den överviktiga nörden Oscar och hans släkt. Oscar är född i USA men hans mamma kommer från Dominikanska republiken. Díaz låter oss i okronologisk ordning följa den olyckliga Oscar, hans vackra syster Lola, hans mamma Belicia och andra släktingar som lever under den fruktansvärda diktatorn Trujillos regim (1930-1960-tal). Berättelsen är en ganska klassisk släktkrönika som bl.a. får mig att tänka på "Andarnas hus" av Isabel Allende (dock utan den magiska realismen). Det som är ovanligt är språket och stilen: språket är rikt kryddat med spanska ord och uttryck (min gymnasiespanska och ett lexikon kom väl till pass), texten är nedlusad med fotnoter samt översållad av referenser till science fiction, fantasy och serier. De flesta av dessa referenser säger mig ingenting, men det störde inte läsupplevelsen nämnvärt. En läsupplevelse var det nämligen! Betyg: EEEE

P.S. Läs också Mario Vargas Llosas "Bockfesten" som handlar om Trujillo.

Austens oavslutade

Det är inte var dag man hittar en oläst Jane Austen-roman! Efter att ha läst Reginald Hills "A cure for all diseases" var jag förstås tvungen att läsa "Sanditon", Austens oavslutade romanfragment, som jag inte ens kände till tidigare. Austen hann bara skriva elva kapitel, ca 60 sidor, innan hon dog 1817. Men i de elva kapitlen presenterade hon alla de viktiga personerna och den lilla badorten Sanditon. I den version jag hittade på biblioteket (från 1975) har en Marie Dobbs avslutat historien under pseudonymen "en annan dam" (eftersom Jane Austen kallade sig "A lady" när hon gav ut sina första romaner). Tyvärr blir det ju inte samma sak som att läsa Austens fullbordade romaner, men det var inte på långa vägar lika plågsamt som när jag försökte läsa en fortsättning på "Stolthet och fördom". Marie Dobbs lyckas hålla Austens stil ganska väl, dock utan att nå upp till Austens nivå vad gäller humor och ironi, och hennes sätt att slutföra historien känns trovärdig och austensk (vilket antagligen beror på att slutet är kalkerat på"Northanger Abbey"). Huvudpersonen Charlotte Heywood bjuds till lilla Sanditon av sina nya vänner mr och mrs Parker. Där börjar hon umgås i en liten krets av fastboende och sommargäster som roar sig med promenader, havsbad (meddelst badvagn!), utflykter och assembléer. En del romantiska förvecklingar inträffar givetvis också... Betyg: EEE+

P.S. Bilden ovan är inte av den utgåva jag läst. Jag har läst en svensk översättning tryckt 1997 med ett omslag som ser ut som om det var till en Maeve Binchy-bok (en kvinna i 1920-talshatt och illröda läppar inklippt i ett foto av en engelsk badort).

En Austen-historia med mord

Vilken kul idé! I "A cure for all diseases" har Reginald Hill tagit Jane Austens oavslutade roman "Sanditon", flyttat den till nutidens Yorkshire och lagt till några mord och en fet polis på konvalescenthem. Eftersom jag inte hade läst "Sanditon" (Nu har jag gjort det!) tog det ett tag, trots förordet, innan jag fattade att Hill snott hela persongalleriet och början på historien rakt av. Huvudperson, vid sidan av Andy Dalziel och hans alltmer självgående underlydande Peter Pascoe, är den 22-åriga psykologistudenten Charlotte Heywood. Hon blir av en slump bekant med paret Parker och av dem medbjuden till deras hem i kuststaden Sandytown. I den lilla staden härskar den stenrika änkan lady Denham tämligen oinskränkt. Runt henne kretsar ett antal yngre släktingar, som förstås hoppas att en dag få ärva, samt ett antal andra personer som alla har ett horn i sidan till den buffliga ladyn. Som upplagt för ett mord! (Fast det skulle ju aldrig Austen ha skrivit förstås...) Betyg: EEEE

Arkeolog löser deckargåta i Norfolk

Elly Griffiths har i sin debutdeckare "Flickan under jorden" ("The Crossing Places") gett mig en ny favoritdeckarhjältinna: Ruth Galloway, 39-årig, ensamstående arkeolog i Norfolk. När en man på hundpromenad hittar mänskliga ben ber polisen Ruth om hjälp med att avgöra om de kan tillhöra en flicka som försvann tio år tidigare eller om de är av mer arkeologiskt intresse. Temat påminner således om det i "Red bones". Historien är inte jätteoriginell och jag förstod lite för tidigt vem som var mördaren, men jag gillade ändå den här boken och läser gärna mer om lektor Galloway. Översättningen är OK. Betyg: EEE+

P.S. Nu måste jag snart åka till Norfolk för att med egna ögon få se detta låglänta landskap som verkar ha inspirerat så många deckarförfattare från Dorothy Sayers ("De nio målarna") och framåt!

Road och oroad av "Manuskriptet"

När jag började läsa "Manuskriptet" av norske Henrik H. Langeland blev jag först oroad av upplägget: medelålders manlig litteraturprofessor blir förälskad i 25-årig kvinnlig student. Romantisering av gubbsjuka är inte mitt favoritämne. Men, men, jag bedrog mig! Berättelsen om den naive och försiktige Francis Meyer och hans starka förälskelse i den undflyende Nadia är inte någon hyllning av gubbsjukan. Däremot är det en fin och mycket underhållande skildring. Vid sidan av förälskelsen handlar boken om ett återfunnet 1600-talsmanuskript av prästpoeten Petter Dass och om Meyers jakt på kärleksbrev mellan Dass och den samtida poeten Dorothe Engelbretsdatter. Beskrivningen av vardag och intriger på litteraturvetenskapliga institutionen i Oslo är också rolig att läsa. Langeland bygger på ett bra sätt upp en stämning där man hela tiden är osäker på hur det ska gå för Meyer: kommer han att triumfera eller krossas? Tyvärr tycker jag inte alls om slutet, då Langeland bara släpper hela sitt upplägg och inte gör något vettigt av det. Fram till dess är boken klart roande, om än tämligen osannolik och ibland lite för övertydlig. Betyg: EEE

Drygt dravel om Drood

Äntligen är den slut: "Drood" av Dan Simmons! Jag har kämpat mig igenom över 750 sidor märklig blandning av skräckroman och biografi(er). Berättare i romanen är författaren Wilkie Collins, känd för de tidiga deckarna/spänningsromanerna "The Woman in White" och "The Moonstone". Collins framställs som en osympatisk person, som inte blir bättre av att han utvecklar ett gravt opium-/morfinmissbruk. Föremål för hans berättelse är den mer kända och framgångsrika författaren Charles Dickens och boken utspelar sig under dennes sista fem år i livet (1865-1870). Jag tycker att det var intressant att läsa om Collins och Dickens liv och karriärer, men för det ändamålet hade det antagligen varit bättre att läsa riktiga biografier. Den som är sugen på en rejäl skräckroman blir antagligen också besviken på "Drood" för skräckinslagen är få och glest utspridda. Och boken är alldeles för lång! Nej, nu ska jag återgå till att läsa äkta viktorianska romaner i stället, t.ex. blev jag sugen på Dickens "Bleak House". Betyg: EE

P.S. Bör kanske tillägga att jag inte är någon skräckfantast och således ingen kännare av den genren. Andra, t.ex. Helena på Bokhora, har tyckt att "Drood" är en bra skräckroman.