Jag ger upp om Raskolnikov

Mycket ambitiöst började jag lyssna på de 22 CD-skivorna som megaklassikern "Brott och straff" av Fjodor Dostojevskij är inlästa på (av Per Myrberg). Under de två första skivorna tyckte jag det var bra och intressant, men en bit in på den tredje skivan, innan Raskolnikov ens kommit sig för med att mörda pantlånerskan, tröttnar jag på hans rantande och ältande och självömkande. Efter en koll med en kompis som läst hela fick jag bekräftat att boken fortsätter i samma stil och bestämde mig för att lägga ned detta klassikerprojekt. Min kompis teori är att "Brott och straff" hör till de böcker man bör läsa i tonåren för att riktigt uppskatta. (Det gäller t.ex. "On the road" och kanske "Sagan om ringen" också? Fast den senare kom jag inte igenom ens då.) Jag läste i alla fall både "Bröderna Karamazov" och "Idioten" som ung och uppskattade dem, så jag har kanske fyllt min Dostojevskijkvot? Betyg: E

Olyckliga kvinnoöden i "Drömmar om röda gemak"

Jag fortsätter att älska den kinesiska klassikerserien "Drömmar om röda gemak" av Cao Xueqin. Jag har nu med stort nöje läst tredje delen, "Kopparåldern". Någon har påstått att det skulle vara mer "action" i denna del än i de två första delarna, men det är det lilla det! Det är snarare något meditativt eller hypnotiskt över läsningen som gör den så fascinerande. I boken fortsätter berättelsen om livet hemma hos den aristokratiska familjen Jia och då framför allt om kvinnorna och tjänsteflickorna. Skildringen blir dock allt mindre idyllisk: familjen börjar få ont om pengar, kvinnorna grälar och intrigerar, flickorna blir sjuka eller olyckligt bortgifta och den trivsamma poesiklubben är det ingen som bryr sig om längre. De 800 sidorna är oupphörligt och oförklarligt fängslande och inte ett dugg tråkiga. Översättningen av Pär Bergman är som tidigare jättebra och rolig. Jag gillar att han använder ett vardagligt språk och en massa festliga, lite gammalmodiga slanguttryck som "på stubben" och "pyttsan". (DN:s recensent tycker tvärtom i just denna fråga, men är i övrigt positiv.) Betyg: EEEE+

P.S. Första delen heter "Guldåldern" och andra delen heter "Silveråldern".

P.S.2 I Sydsvenskans recension jämförs "Kopparåldern" med "Buddenbrooks" av Thomas Mann. Det är ingen dum jämförelse.

P.S. 3 Atlantis förlag meddelar att de planerar att ge ut fjärde delen, "Järnåldern", i maj 2010.

Den allra första Dalziel & Pascoe-boken

Om den andra Dalziel & Pascoedeckaren hade ett visst läsvärde, är den allra första, "A Clubbable Woman", från 1970 mer av kuriosaintresse för den som vill veta hur det började. Den utspelar sig bland människor som alla är med i en rugbyklubb, och eftersom jag inte är intresserad av eller kan något om den sporten var det ingen bra början. Själva deckarhistorien är lite fiffig, men tyvärr rätt tråkigt berättad. Dalziel är som vanligt fet och bufflig och Pascoe blir förtjust i alla tjejer han träffar (han har inte fått ihop det med blivande frun Ellie än). Betyg: EE

Misslyckat av Mankell

Jag undrar varför Henning Mankell skrivit "Kinesen" som en deckare när han är så uppenbart ointresserad av deckarintrigen? Det börjar hyggligt med ett blodigt massmord på nitton personer i en liten by i Hälsingland och en medelålders kvinnlig domare som letar ledtrådar i Hudiksvall. Sedan släpper Mankell deckarstoryn och berättar om kinesiska slavarbetare i USA på 1800-talet, om den ekonomiska och politiska eliten i nutidens Kina och om dess samarbete med länderna i sydöstra Afrika (vari ingår ett försvarstal för Mugabe). Man får till slut veta vem som är mördaren, men deckarhistorien knyts ihop på ett väldigt oinspirerat och slarvigt sätt. Boken är ganska spännande ett tag, men blir sedan rätt seg och då har jag svårt att ha överseende med all osannolikhet. Betyg: EE

En tidig Dalziel och Pascoe

Det är inte en så dum idé av förlaget att ge ut gamla Dalziel och Pascoe-deckare igen! "An advancement of learning" skrevs 1971 och är den andra boken i Reginald Hills långa, långa deckarserie. Den bufflige Andy Dalziel och hans ordentlige underlydande Peter Pascoe är sig lika. Deckarhistorien utspelar sig på ett college, där ett skelett hittas i jorden när en skulptur ska flyttas. Till de äldre lärarnas förskräckelse ägnar sig studenterna åt stormöten, marxism, droger och lite spiritism under den karismatiske studentkårsordförandens ledning. Dalziel, som bara har folkskoleutbildning, ägnar sig åt akademikerförakt och Pascoe ägnar sig åt att återuppta kontakten med den gamla flamman Ellie (blivande frun!) som är lärare på colleget. Trots stormötena och en del tidstypisk sexism (alla kvinnors bröst kommenteras), känns boken förvånansvärt tidlös/modern och mycket mindre daterad än t.ex. Sjöwall/Wahlöös deckare från samma tid. Kul också att få läsa om studentkårsordföranden Franny Roote, som dyker upp igen i nyskrivna "A cure for all diseases". Betyg: EEE

Vackert men högtravande om hämnd

Jag älskar romaner med riktigt vackert språk, men har svårt för när det blir för högtravande. Alessandro Bariccos kortroman "Utan blod" handlar om hur en liten flicka blir vittne till hur hennes far och bror dödas i efterdyningarna till ett krig och om hur hon som gammal konfronterar en av mördarna. Språket är precist och mycket njutbart, men jag grips inte av berättelsen. Jag tycker att den känns för konstruerad och ödesmättad. Betyg: EEE

P.S. Läs hellre "Innan männen" av Nina Bouraoui. Också en kortroman med fantastiskt språk, men berörande och inte alls konstlad.

En amerikansk kvinnas liv

"American wife" ("Presidentens hustru") är Curtis Sittenfelds tredje bok efter succédebuten "Prep" och uppföljaren "The man of my dreams". "American wife" bygger löst på förra presidenthustrun Laura Bushs liv, men Sittenfeld har bytt ut namn och platser. Huvudpersonen heter således Alice Lindgren och kommer från Wisconsin. I boken berättar hon om sitt liv: om medelklassuppväxten i en liten stad, om livet som ensamstående lågstadiebibliotekarie och om hur hon träffar den charmige slarvern Charlie Blackwell och gifter sig med honom. Han tillhör en av Wisconsins rikaste och mest inflytelserika familjer och Alices liv förändras drastiskt. Ännu mer förändras det när maken först blir guvernör och sedan USA:s president. Boken är ganska tjock (550 sidor) men mycket lättläst. Ett tag tycker jag att den är lite för lättsmält, men sedan ändrar jag mig, eftersom den väcker så mycket tankar hos mig. En av de saker som gjorde "Prep" så bra var att huvudpersonen inte var oblandat sympatisk. Alice Lindgren/Blackwell däremot framställs som osannolikt klok, lugn och liberal(!). Men det är ändå väldigt intressant att få följa hennes liv och tankar från ungdomen, genom äktenskapets upp- och nedgångar till den overkliga tillvaron som presidentfru. Som tidigare skriver Sittenfeld väldigt bra och hon är suverän på att beskriva relationer mellan människor på ett övertygande sätt. Betyg: EEEE

Ännu mer Slaughter

OK, det har blivit väldigt mycket Karin Slaughter på senaste tiden, men hon håller för det! "Skin privilege" (också publicerad med titeln "Beyond reach") är sjätte delen i Grant County-serien. Boken utspelar sig till största delen i den lilla staden Reece, där Lena Adams växte upp. Dit blir polischefen Jeffrey Tolliver kallad på grund av att Lena blir misstänkt för ett mord. Jeffreys fru, rätts- och barnläkaren Sara Linton, följer förstås också med. Den här är lika bra som de tidigare böckerna i serien! Betyg: EEEE

P.S. Missa inte Karin Slaughters brev till läsarna på http://karinslaughter.com/letter. Obs! Läses efter att man läst boken!

Efter Grant County-serien har Slaughter börjat på en ny serie som utspelar sig i Atlanta och har agenten Will Trent som huvudperson. Av en slump råkade jag börja med andra delen, som heter "Fractured". (Den första delen heter "Triptych".) Den börjar med att rika hemmafrun Abigail Campano kommer hem till den vräkiga villan i stadens finaste kvarter och hittar sin dotter död i en blodpöl. Atlantas poliskår strular genast till utredningen och Georgia Bureau of Investigation kallas in. Will Trent tvingas samarbeta med polisen Faith Mitchell. Det är det klassiska upplägget med två poliser som inte gillar varandra, men Karin Slaughter skriver så bra att jag köper allt! "Fractured" är en klassisk amerikansk polisdeckare i storstadsmiljö, med intressanta huvudpersoner och spännande intrig. Betyg: EEEE

700 sidor ren njutning

"Hustrur och döttrar" ("Wives and daughters") blev Elizabeth Gaskells sista roman. Den handlar om Molly Gibson, en ung flicka på 1820-talet i en engelsk småstad. Historien tar fart när Mollys älskade far gifter om sig och Molly får en styvmor och en styvsyster. I likhet med Jane Austen visste Gaskell att det räcker med "tre eller fyra familjer i en småstad på landet" för att få till en fullödig berättelse. Tänk att en bok skriven på 1860-talet kan kännas så modern! Visserligen har reglerna för social samvaro ändrats en del, men människors psykologi är sig lik. Gaskell beskriver noggrant människors karaktärsdrag (Där samma människa får ha både goda och dåliga drag.), deras relationer och hur de interagerar med varandra. Allt beskrivs med underbart lätt hand och en lagom dos humor och ironi. Gaskell är också intresserad av det engelska klassamhället och beskriver skrankorna som skiljer klasserna åt och hur de kan överträdas. Att boken känns så modern beror nog också till en del på Gun-Britt Sundströms jättefina översättning! Betyg: EEEEE

P.S. Se också BBC:s teveserie som bygger på boken - den är också jättebra!

Drömlik actiondeckare med doft av Paris

Först blir jag irriterad på Anne Rambachs andra deckare "Doft av ondska" för att den är så orealistisk. Sedan börjar jag se den som en dröm eller saga och då blir det lite bättre. Vissa har haft invändningar mot att mordoffret är en verklig person (Angelina Jolie) men det tycker jag måste ingå i den konstnärliga friheten. Det yttras inte ett ont ord om Jolie i boken, utan hon tillägnas en närmast devot hyllning. (Är det bara jag, eller låter Rambach en viss ironi anas i denna hyllning?) I vart fall, Angelina Jolie blir skjuten på Rodinmuseet i Paris i samband med att parfymen "Enfer" (helvete) ska lanseras och journalisten Diane Harpmann nästlar sig in på kosmetikföretaget Aube för att ta reda på vem mördaren är. Deckarhistorien är egentligen en ganska klassisk whodunnit-historia och Rambach, som verkar inspirerad av Stieg Larssons Millenium-trilogi (som hon också nämner i boken), skapar en slags drömlik sagoactionthriller i hans anda. Hon får kanske inte upp spänningen riktigt på hans nivå, men miljöskildringarna från Paris kompenserar! Betyg: EEE+

P.S. Första delen om Diane Harpmann heter "Bombyx".

Besviken på Beckett

Jag älskade engelske Simon Becketts två första deckare om rättsantropologen David Hunter, "Dödens kemi" och "Skrivet i eld". Mina höga förväntningar på tredje delen "Whispers of the dead", infriades tyvärr inte. Boken utspelar sig helt i Tennessee, dit David Hunter begett sig för att fräscha upp sina kunskaper på "the Body Farm", en testanläggning där man studerar mänskliga kroppars förruttnelse. Anläggningens chef blir inkallad som expert i ett spektakulärt mordfall och tar med sig Hunter. Beckett har fortfarande ett bra språk, men det blir för många poetiska beskrivningar av soluppgångar över Smoky Mountains, historien är inte tillräckligt originell och vältrandet i döda kroppar går till överdrift. Jag blir också väldigt trött på Hunters ältande och självömkande. Jag var redan tidigare skeptisk till "kursiva offer", men efter kampanjen på bokhora.se har jag även blivit överkänslig mot "kursiva mördare", här till på köpet skrivet i andra person singular. (Resten av boken är berättad i jag-form med Hunter som berättare.) OK, bortsett från dessa invändningar är "Whispers of the dead" en typisk psykopatdeckare i amerikansk stil (trots att den alltså är skriven av en engelsman) som ger en stunds spänning och underhållning. Betyg: EEE

Klassiker för barn och vuxna

Man behöver inte vara barn för att njuta av A.A. Milnes klassiker "Winnie the Pooh"/"Nalle Puh". Jag menar nu de ursprungliga, riktiga böckerna - inte några debila Disneybilderböcker (eller filmer)! Jag har lyssnat på den första boken på engelska i inlevelsefull uppläsning av Bernard Cribbins (som för övrigt spelade Gertrude Stein i "Picassos äventyr"). I likhet med Tove Jansson kunde Milne den svåra konsten att skriva böcker som är lika roande och berörande för barn som för vuxna. Betyg: EEEEE