2011 års bästa böcker

I år blir det en uppdelad lista:

Romaner

1. "The Help"("Niceville") av Kathryn Stockett
2. "Spill - en damroman" av Sigrid Combüchen
3. "Hjärtblad" av Aino Trosell
4. "Siri" av Lena Einhorn
5. "A Visit from the Goon Squad" av Jennifer Egan

Deckare 

1. "The Assasin’s Prayer" av Ariana Franklin
2. "Dark Places" av Gillian Flynn
3. "Fallen" av Karin Slaughter
4. "The Song is You" av Megan Abbott
5. "The Naming of the Dead" av Ian Rankin

Grafiska romaner/serie-/bilderböcker

1. "The Arrival" ("Ankomsten") av Shaun Tan
2. "Le Chat du Rabbin" ("Rabbinens katt") av Joann Sfar
3. "Mina vackra ögon" av Nina Hemmingsson
4. "En cuisine avec Alain Passard" av Christophe Blain

Fackböcker

1. "Och i Wienervald står träden kvar" av Elisabeth Åsbrink
2. "Den långa vägen till frihet" av Nelson Mandela
3. "Leva på gränsen - berättelser från det nya Sydafrika" av Leif Norrman
4. "Sagans förtrollade värld" av Bruno Bettelheim
5. "Lotsa barn – att fostra barn med känsla och sunt förnuft" av Lars Gustafsson

Gott Nytt Läsår!

P.S. Här kan du se min lista över 2010 års bästa böcker.

Tidens obevekliga gång

Långt före Facebook var jag med i ett nätverk som hette SixDegrees. Det byggde på idén att alla människor på jorden är relaterade till varandra genom högst sex led, t.ex. jag har en vän, vars barndomskamrat har en kollega, vars frisör är din syssling. Jag kom att tänka på den teorin när jag läste "A Visit from the Goon Squad" av Jennifer Egan. I likhet med "The Imperfectionists" är "A Visit from the Goon Squad" mer en novellsamling än en roman, men där personerna i "The Imperfectionists" alla var förenade genom att de arbetade på samma tidningsredaktion är länkarna mellan personerna i Egans bok mer komplicerade. De olika avsnitten berättas i olika stil och i omväxlande första, andra och tredje person singular. De utspelar sig på olika platser vid olika tider. Musiken går dock som en röd tråd genom boken från skildringen av okända punkband i San Fransisco under sent 1970-tal till en omtalad utomhuskonsert i New York på 2020-talet. Jag tycker mycket om Egans bitterljuva skildringar av hur ungdomsdrömmar går i kras och hur livet omärkligt tar oväntade vändningar. Betyg: EEEE+
P.S. I lexikonet ser jag att "goon" kan betyda både "idiot" och "torped/hejduk" och att den senare betydelsen är amerikansk. Goon squad skulle alltså vara något slags maffiagäng. "Time is a goon" säger en person i boken och det är nog så man får tolka titeln: tiden är en torped som skjuter liv och drömmar i sank. 
P.S. 2 Läs också "Musikens betydelse för flickor" av Lavinia Greenlaw.
2012-06-09: Finns nu på svenska: "Huliganerna kommer på besök".

Dalziels återkomst

Finns det något trevligare än att oväntat springa på en gammal, kär vän som man inte träffat på länge? Det hände mig på bibblan häromsistens: när jag planlöst stod och tittade igenom snurran med engelska pocketböcker hittade jag "Midnight Fugue" ("Dödsmässa") av Reginald Hill. Jag har läst ett stort antal av hans Dalziel och Pascoe-deckare, men tydligen har jag inte haft koll på ett tag för denna kom redan 2009. Den börjar lite långsamt med att Dalziel ska försöka börja jobba igen efter sin konvalescens (se "The Death of Dalziel" och "A Cure for All Diseases"). Han blir kontaktad av en kvinna, vars man försvann sju år tidigare. Hon har förlikat sig med tanken på att maken är död när något händer som får henne att tro att han lever och finns i Yorkshire. Denna historia vävs ihop med flera andra och det tar ett tag innan alla personer och intriger är introducerade, men när allt är på plats blir det mer fart och spänning. Dalziel och Pascoe är sig lika, men deras relation har förändrats under Dalziels frånvaro och de måste på nytt hitta sina roller. Betyg: EEEE

De imperfekta

Tom Rachmans "The Imperfectionists" ("De imperfekta") fick lyriska recensioner när den kom men jag minns att jag lite misstänksamt tänkte att kritiken nog var så positiv på grund av att boken handlade om en tidningsredaktion, dvs. samma miljö där recensenterna jobbar. Boken är en sorts novellsamling (fast det står roman på omslaget) där huvudpersonerna har det gemensamt att de arbetar på en engelskspråkig tidningsredaktion i Rom. Parallellt berättas själva tidningens historia från grundandet och framåt. Människorna som skildras är intressanta i sin ofullkomlighet och deras historier är ofta hjärtskärande. Att jag blir berörd talar förstår för att det är bra skrivet och konstruerat, men riktigt så bra som recensenterna tyckte är det inte. Betyg: EEE+

Tvärstopp efter 100 sidor

Alla i Det namnlösa sällskapet verkade sugna på att läsa "Aliide, Aliide" av Mare Kandre, men när vi väl träffades hade ingen läst ut den! Jag tyckte att den första delen var bra och intressant, men ungefär på sidan 115 tog det tvärstopp för mig och jag orkade inte läsa vidare. Jag bläddrade framåt lite och läste sen sista sidan och kände mig nöjd så. Boken handlar om 8-åriga Aliide, som bor i en icke namngiven stad i ett land som kan vara Sverige. Tiden är inte heller angiven, men jag tänker mig 1960-tal. Jag tycker att Kandre är bra på att skildra de mindre idylliska sidorna av barndomen:  rädslorna och misslyckandena, bristen på kontroll och förutsägbarhet. Aliide är dock ett ovanligt känsligt och sårbart barn, som verkar gå in i en psykos eller i vart fall lida av svår ångest som hon lindrar genom tvångsbeteende. Språket är mustigt och spännande i början och så länge det förekom handling tyckte jag om boken. Det var när Aliide blev allt mer instängd i sitt eget huvud som det blev för tråkigt och tungläst för mig. Betyg: EE
P.S. Läs hellre "Jättehemligt" och "Världshemligt" av Barbro Lindgren. De ger också en mindre gullig skildring av barndomen, men med mer humor och läsvänlighet.

Välförtjänt vinnare

När "Och i Wienerwald står träden kvar" av Elisabeth Åsbrink kom ut i höstas tyckte jag att diskussionen mest handlade om hur svenska kyrkan valde ut de barn som fick komma till Sverige från Wien strax före kriget och om Ingvar Kamprads otydliga minnesbilder av sitt engagemang i naziströrelsen. Men egentligen handlar boken om en person: Otto Ullmann, som kom till Sverige som 13-åring. Han var ett av de 100 judiska barn som svenska kyrkan fick ut. Elisabeth Åsbrink har tagit del av de 500 brev som Ottos föräldrar skrev till honom från hemmet i Wien innan förintelsens maskineri tystade dem. Parallellt med berättelsen om Otto och hans familj beskriver Åsbrink den svenska invandringspolitiken under den här tiden och debatten kring den. Där finns förstås också historien om den svenska nazistiska rörelsen och dess företrädare. Det mest paradoxala i hela historien är hur den organiserade nazisten Ingvar Kamprad kunde bli bästa vän med den judiske Otto Ullmann. Åsbrink beskriver allt på ett personligt språk och med ett tonfall som träffar precis rätt. Det är mycket välförtjänt att hon fick Augustpriset i fackboksklassen för denna bok! Betyg: EEEEE