Mörka platser på prärien

Gillian Flynn har nog fått inspiration från verkliga fall, som de som beskrivs i "In Cold Blood" och "While They Slept", när hon skrivit sin präriedeckare "Dark Places". Den handlar om Libby Day, som var sju år när hennes mamma och systrar mördades. Libbys bror dömdes för morden till livstids fängelse och Libby har inte haft någon kontakt med honom sedan dess. Som vuxen har Libby svårt att få ordning på sitt liv och när hon blir tillfrågad om att komma och prata på ett konvent för True Crime-fantaster tackar hon ja, eftersom hon är i desperat behov av pengar. Där förstår hon att många tror att hennes bror är oskyldigt dömd och det får henne att för första gången, om än något motvilligt, börja intressera sig för vad som egentligen hände den där natten i det lilla huset på prärien. Det är en skickligt konstruerad deckargåta som Flynn har skapat, hon håller spänningen uppe och jag gillar hennes sätt att skildra trasiga människor och ett lantligt, tröstlöst, fattigt Mellanvästern som påminner om Tawni O'Dells gruvsamhällen. Betyg: EEEE+

P.S. Nu måste jag läsa Flynns första deckare, "Sharp Objects" ("Vass egg")!

Kärlekens pris

I början av 1900-talet träffar Mamah Borthwick Cheney sin själsfrände: arkitekten Frank Lloyd Wright. Trots att de båda är gifta och har barn följer de sin passion och inleder ett förhållande. Priset de får betala är högt: det blir skandal, de förlorar vårdnaden om sina barn och Wright förlorar sina kunder. Om denna verkliga historia har Nancy Horan skrivit en roman: "Loving Frank" ("Kärleken till Frank") där hon berättar historien ur Mamahs perspektiv. Mamah Borthwick Cheney var en välutbildad, intellektuell feminist som bl.a. översatte Ellen Keys texter till engelska. (Om Keys kärlekshistoria med en gift man finns ju också en roman, se här.) Horan har valt en tacksamt dramatisk historia att berätta och jag tycker att hon gör det på ett bra sätt. Mamah och Frank känns som verkliga personer och deras kärlek, tvivel och tillkortakommanden är trovärdigt beskrivna. Jag tycker också mycket om tids- och miljöskildringarna från Chicago, Berlin, Italien m.m. Betyg: EEEE

Ett säkert kort

Efter två misslyckade bokval tog jag ett säkert kort: Patricia Cornwells senaste deckare med Kay Scarpetta: "Port Mortuary" (på engelska). I den är det Scarpetta själva som berättar, vilket hon inte gjort på länge. De två senaste böckerna ("Scarpetta" och "The Scarpetta Factor") har utspelat sig i New York, men nu flyttar Cornwell sitt järngäng ännu längre norrut, till Cambridge utanför Boston. Där har Scarpetta startat ett nytt rättsvetenskapligt center och anställt systerdottern Lucy och den gamla parhästen Pete Marino. När boken börjar har hon dock inte varit där på sex månader, utan har tjänstgjort på en militärbas. Hon kommer tillbaka till ett kaos, som verkar ha sitt ursprung närmare henne själv än hon kan ana. "Port Mortuary" är inte den bästa Scarpetta-deckare som Cornwell skrivit, men den duger fint som tekniktryfferad deckarunderhållning. Betyg: EEE+

För hårdkokt för mig

Jag är inte så förtjust i hårdkokta deckare, men kan till nöds läsa dem om själva deckarhistorien är spännande. Därför gav jag "Det dolda rummet" ("The Cutting Room") av Louise Welsh en chans, men efter 175 sidor tog mitt tålamod slut. Det är bara hårdkokt på det där lite tillkämpat humoristiska sättet och väldigt lite deckargåta, om man säger så... Huvudpersonen Rilke är en medelålders auktionsförrättare i Glasgow. När han får i uppdrag att tömma ett hus där en rik man bott hittar han en bunt gamla, pornografiska fotografier. På några av fotografierna ser det ut som om en kvinna har blivit mördad och Rilke blir besatt av att ta reda på om det verkligen har skett ett mord eller om fotografierna är fejkade. Han tar hjälp av sina kontakter i den undre världen, men efter 175 sidor har man inte fått veta ett dugg mer, bara fått följa med Rilke till en massa mer eller mindre skumma ställen. Not my cup of tea. Betyg: E

Segt om finansmans mystiska död

Den unge Londonjournalisten Matthew Braddock har svårt att tacka nej när han 1909 får ett välbetalt uppdrag av den vackra och karismatiska änkan till en nyliden avliden finansman. Officiellt är uppdraget att skriva Lord Ravenscliffs biografi, men det verkliga uppdraget är ett annat. Ravenscliff hade egenhändigt byggt upp ett företagsimperium och Braddock, som inte kan något om finansvärlden, får söka upp och fråga ut en lång rad personer för att försöka utföra sitt uppdrag. Det är så långt jag orkat läsa (ca 200 sidor) i "Stone's Fall" av Iain Pears. Längre fram i boken (som är på nästan 600 sidor) har jag förstått att man förflyttas bakåt i tiden och att berättarperspektivet skiftar. Nu tänker jag dock inte lägga mer tid på denna bok. Den är seg och inte särskilt spännande, det är många svåra facktermer på engelska och dessutom har jag svårt att hålla isär alla personer som Braddock träffar. Betyg: EE

På fel sida den tunna prettolinjen

Det är en svår konst att skriva koncist, meningsfullt och vackert utan att det blir högtravande och pretentiöst. Några författare som har lyckats, i mina ögon, är Nina Bouraoui i "Innan männen", Clarice Lispector i "Stjärnans ögonblick" och Kristian Lundberg i "Yarden". I bokcirkeln Det namnlösa sällskapet har vi läst och diskuterat "Trädgården" av Magnus Florin. Det var mitt val och jag ville läsa den för att jag hade hört att den var så vacker. De andra i bokcirkeln tyckte mycket om den, men för mig var den ointressant och pretentiös. Det är en kort roman som handlar om Carl von Linné och hans trädgårdsmästare. Förutom att jag inte kunde njuta av skönheten i språket på grund av, den av mig upplevda, meningslösheten, störde jag mig på den utstuderade frånvaron av kvinnor i boken. I princip inga kvinnor nämns, inte ens i egenskap av hustrur eller döttrar. Det är bara Linné och en massa andra gubbar. Det jag ändå tyckte om med boken var den fasta förankringen i tid (framför allt årstider) och platser (runt Uppsala!). Och så tyckte jag om beskrivningen av Linnés strävan efter att systematisera och därigenom kontrollera tillvaron. Men det räcker inte för ett högre betyg än: EE

Det man inte vet

Harrison Shepherd i Barbara Kingsolvers "Lacuna" har lärt sig av konstnären Frida Kahlo att det intressantaste med en annan människa är det man inte vet: gapet, tomrummet, lakunen. Shepherd har amerikansk pappa och mexikansk mamma och boken börjar med att han vid tolv års ålder kommer till Mexiko tillsammans med mamman, som lämnat sin man och flyttar in hos sin älskare på en ö utanför Mexikos kust. Lite senare i livet hamnar Shepherd i Mexiko City där han blir anställd som kock hos Frida Kahlo och Diego Rivera. När Trotskij tar sin tillflykt hos dem undan Stalins förföljelse blir Shepherd befordrad till sekreterare. Jag kände inte till Barbara Kingsolver tidigare och hade inga särskilda förväntningar på "The Lacuna" när jag impulslånade den på biblioteket. Men jag blev mycket förtjust! Kingsolver berättar om intressanta tider, platser och människor i Mexiko och USA under 1930- och 1940-talen. Språket flyter och det är lätt att läsa, trots att det är 670 sidor engelsk text. (Boken verkar tyvärr inte vara översatt till svenska.) Betyg: EEEE

P.S. Nu är jag sugen på att läsa den bok som verkar vara Kingsolvers mest kända: "Giftträdets bibel" ("The Poisonwood Bible").

Poetisk pärla

Uppsalaförfattaren Mia Öströms debutroman "Den du söker finns inte här" är en liten pärla på 160 sidor. Öström låter Florence Nightingale berätta om det instängda livet som ung kvinna i det viktorianska England: instängd i korsetten, i huset, i familjen, av förväntningar och konventioner. Språket är vackert, poetiskt och humoristiskt. Boken är lättläst och luftig med korta kapitel och den uppbrutna berättarstilen försvårar inte förståelsen. Betyg: EEEE+

Psykologiskt trovärdig pusseldeckare

I fjärde delen av Shetlandskvartetten, "Blue Lightning" ("Blå gryning"), börjar Ann Cleeves med ett klassiskt pusseldeckarupplägg: ett litet antal personer blir isolerade på en ö, en av dem mördas och någon av de andra måste vara mördaren. Ön är i det här fallet Fair Isle, Shetlandspolisen Jimmy Perez hemö, som han vill visa för sin fästmö Fran. De kommer med det sista planet innan stormen bryter ut, så när mordet sker på fågelskådarstationen i den gamla fyren måste Perez klara sig utan kriminaltekniker och förstärkning. Jag gillar Cleeves sätt att skriva: hennes person- och miljöbeskrivningar. Här lyckas hon faktiskt kombinera pusseldeckarupplägget med (någorlunda) psykologisk trovärdighet utan att det blir alltför konstigt. Betyg: EEEE

Boknostalgi

I pappas källare hittade jag en liten anteckningsbok där jag, bland mycket annat, gjort listor över mina favoritböcker när jag var 11 år och 14-15 år. Så här såg de ut:

Emma 11 år gillade

• "Den hemliga trädgården" och "En liten prinsessa" av Frances Hogdson Burnett
• "När borgen brann" av Hilde Stade
• "Kulla-Gulla"-serien av Martha Sandwall-Bergström
• "Vi på Saltkråkan" av Astrid Lindgren
• "Kerstin och jag", "Kati på Kaptensgatan" och "Kati i Paris" av Astrid Lindgren
• Romanserien "Stad" av Per-Anders Fogelström
• "Anne på Grönkulla"-serien och "Emily"-serien av L.M. Montgomery

Emma 14-15 år tyckte bäst om

• "Sophie Scholls korta liv" av Hermann Vinke
• "Johanna" av Renate Welsh
• "Agnes Cecilia - en sällsam historia" och "Tordyveln flyger i skymningen" av Maria Gripe
• "Juliane och jag" av Inger Edelfeldt
• "Den tredje lyckan" av Marianne Ahrne
• "Anna" av Zofia Chadzynska

Jag kommer ihåg alla böcker väl, förutom "Johanna" och "Anna". Det verkar lite avancerat av en 11-åring att läsa hela Stad-serien, men jag var förstås en bokslukare.

Sydafrika x 2

Jag har läst två böcker om Sydafrika och de har många likheter: de kom ut i början av 2010 (inför fotbolls-VM, antar jag), de är skrivna av svenskar som bor/har bott i Sydafrika och de är i essäform. Ingen av böckerna går alltså att använda som enda resehandbok, men de ger mycket information och inspiration.

Den bok jag tycker bäst om heter "Sydafrika - den oslipade diamanten" och är skriven av tevejournalisten Fredrik Sperling. Formatet är trevligt liggande, det finns många fina bilder och Sperling skriver personligt och insatt om allt från apartheid och kriminalitet till matterminologi och cricket. (Äntligen någon som förklarar reglerna!) Boken är lättläst och inte så djuplodande, men den ger en viss översikt och väcker nyfikenheten. Jag tycker om att Sperling inte ger sken av att ha "förstått" Sydafrika och sydafrikanerna. Tvärtom skriver han att ju längre han bodde i landet desto mindre insåg han att han förstod, trots långa samtal med hemhjälpen Grace och många andra. Betyg: EEEE

Den andra boken heter "Sydafrika. Betraktelser från Kap till Kruger" och är skriven av Anders Carlsson och Annika Langa. Den innehåller mer information men är också mer tungläst än Sperlings bok. Den är tyvärr också lite ojämn, vilket förstås beror på att den är skriven av två personer. Vissa kapitel är intresseväckande, lättlästa och personliga, medan andra är alltför informationstyngda och svårlästa. Betyg: EEE

Hembiträdenas hemliga liv

Hoppa över "Honungsbiets hemliga liv" och "Small Island", läs gärna klassikern "To Kill a Mockingbird", men läs sedan "The Help" ("Niceville") av Kathryn Stockett! Det är årets första lästa bok för mig och jag misstänker att den blir en av årets största läsupplevelser. "The Help" utspelar sig i början av 1960-talet i den amerikanska Södern, som då fortfarande är totalt segregerat. Svarta kvinnor arbetar som hembiträden åt vita kvinnor och får uppfostra deras barn, men får inte använda samma toalett som familjen. I boken turas tre kvinnor om att berätta om sina liv: Aibileen, som byter jobb när barnen som hon tar hand om blir så stora att de inte längre är "färgblinda". Minny, som lagar stans godaste mat, men som ändå har svårt att få jobb i någon familj, eftersom hon är så uppkäftig. Och Skeeter, en ung, vit kvinna, som ser orättvisorna och vill skriva om dem. Jag tycker att Stockett har hittat precis rätt tonfall när hon berättar om dessa kvinnor och om segregationen i deras stad. Jag skrattade, grät, blev arg och uppslukades av denna roman i sådan grad att det blir svårt att börja på någon ny nu - det kan bara bli sämre! Betyg: EEEEE

Om liv och skapande

Ja, den är så bra som alla säger, Augustvinnaren "Spill: en damroman" av Sigrid Combüchen. Ramhistorien handlar om en författare, Sigrid Combüchen, som får ett brev från en gammal kvinna, Hedvig/Hedda, som tyckt sig känna igen sin egen familj i beskrivningen av ett gammalt foto i en av författarens romaner. Sigrid och Hedvig börjar brevväxla och Sigrid får på så sätt veta mer om Hedvigs liv. Den andra berättelsen i boken handlar om Heddas liv i slutet av 1930-talet, när hon är runt tjugo år. Boken som helhet handlar om skapande och författarens makt (som i Clarice Lispectors "Stjärnans ögonblick") men också om hur livet blir som det blir till följd av konventioner, familjerelationer, sjukdom, död, lycklig och olycklig kärlek, ekonomi och mycket annat. Det är en uppslukande, mångfasetterad och briljant skriven roman, som lär komma med på min lista över 2011 års bästa böcker! (2010 års lista är ju redan publicerad.) Betyg: EEEEE