2014 års bästa böcker

Under 2014 har jag läst 108 böcker (62 på svenska, 44 på engelska och 2 på franska). Här är de som jag tyckt bäst om:

1. "Den andra kvinnan" av Therese Bohman
2. "Utan personligt ansvar" av Lena Andersson
3. "Kärlek vänskap hat"  av Alice Munro
4. "Liv till varje pris" av Kristina Sandberg
5. "A Field of Darkness" av Cornelia Read
6. "Kunskapens frukt" av Liv Strömquist
7. "A Room with a View" av E.M. Forster
8. "Villa Triste" av Patrick Modiano
9. "Bildhuggarens dotter" av Tove Jansson
10. "The Tenderness of Wolves" av Stef Penney

Bubblare: Bilal, Hägring 38, Förrädare, Allt som är, Mississippi

 

Fast i gyttjan

"Mississippi" (med den mer exakta engelska titeln "Mudbound") av Hillary Jordan är ett gastkramande drama som utspelar sig på en gyttjedränkt bondgård i Mississippi i slutet av 1940-talet. Där ska Henry McAllan uppfylla sina drömmar om att bli storbonde och stadsfödda hustrun Laura och de två barnen har bara att finna sig. Till gården flyttar även Henrys bittra och elaka far och hans unga, charmiga, men krigsskadade yngre bror. På gården finns en svart arrendatorsfamilj, Jacksons, vars son Ronsel också har kämpat för sitt fosterland i kriget. Hemma i Mississippi möts han dock av den gamla vanliga rasismen. Även om jag vet hur genomsyrat av rasism USA var (och fortfarande är) är det en nyttig och fruktansvärd påminnelse att läsa om det, särskilt när det görs på ett så här skickligt sätt.
Betyg: EEEE+

Flavia och Fenella Faa

Flavia de Luce, den lillgamla, 11-åriga huvudpersonen i Alan Bradleys deckarserie är svår att motstå. Nu har jag läst tredje delen om henne: "A Red Herring Without Mustard". I den blir Flavia spådd av en romsk kvinna, Fenella Faa, som hon erbjuder lägerplats på en äng i utkanten av släktgodset Buckshaw. När Fenella blir överfallen och ett mord dessutom begås på Buckshaws ägor måste Flavia förstås försöka lösa mysteriet. Bradley blandar upp humorn och Agatha Christie-stämningen med en precis lagom dos sorg och bekymmer för den unga huvudpersonen, vilket gör att han inte fastnar i mysdeckarfacket.
Betyg: EEEE

Mia & Maria = BFF?

Jag har läst om många ensamma, unga kvinnor den här hösten ("Den andra kvinnan", "Alkemistens dotter", "Allt som är"). Mia i "Sent farväl" av Ia Genberg är, när boken börjar, en väletablerad, frånskild yrkeskvinna och mamma, men en dödsannons i tidningen får henne att minnas hur det var när hon som ensam, föräldralös tjugoåring kom till Stockholm i början av 1990-talet. Vännen Maria blev hennes allt och i några år var de oskiljaktiga. Och nu är Maria död! Mia går på Marias begravning och dras in i en deckarliknande historia. Deckarinslagen är dock inte det viktigaste med den här boken utan skildringen av den uppslukande vänskapen. Eftersom jag är jämngammal med Mia och Maria var det också mycket igenkänning i skildringen av det tidiga 1990-talet för mig.
Betyg: EEE+

Kärlek och ensamhet

Sara är en ensam ung kvinna som får jobb som hemvårdare åt den bitska Ester, som har straffat ut sig från kommunens hemtjänst. Det är ett klassiskt upplägg med två udda människor som förs ihop och först inte står ut med varandra, men långsamt lär sig uppskatta och tycka om varandra. I "Allt som är" gör debuterande Linn Forsell dock något helt eget och mycket fint av denna historia.
Betyg: EEEE+

I Milias drömmar

"Som om hon sover" av Elias Khoury utspelar sig 1947 i Beirut och Nasaret. Men allra mest utspelar den sig i den unga kvinnan Milias huvud. Hon kommer från en kristen familj i Beirut, hon gifter sig med Mansour och flyttar med honom till Nasaret. Det är den yttre handlingen i romanen. Mansour är mycket förälskad i sin vackra hustru, men förtvivlad över att hon hela tiden flyr in i drömmarnas värld. I sina drömmar minns Milia barndomen och ser in i framtiden. Drömmarna är egentligen det jag tyckte minst om med denna vackra roman. Jag är mer intresserad av skildringen av Milias och Mansours förhållande, av Milias släkts historia och av det dramatiska politiska skeendet i Palestina. Boken är lite svår att komma in i, men om man kämpar på en liten bit dras man in i den och får god utdelning.
Betyg: EEEE

Mumintrollet gör debut

Bli inte lurad inte av att den heter "Småtrollen och den stora översvämningen" - det är Tove Janssons första bok om mumintrollen, även om de avbildas med lite smalare kroppar och nosar än de har nu. Jag har läst och älskat de senare muminböckerna (särskilt "Kometen kommer" och "Farlig midsommar") hela mitt liv, men det var först i år, med anledning av 100-årsminnet av Janssons födelse, som jag blev uppmärksammad på mumindebuten. Det är en kort, charmig berättelse, som introducerar muminfamiljen och Sniff (som ännu inte fått detta namn) och förklarar hur de hamnar i Mumindalen.
Betyg: EEEE

Från Emmy till Emmy

I min ena bokcirkel har vi läst en ungdomsbok som heter "Emmy Moréns dubbla liv" av Barbara Voors. Det är en brevroman som består av en mejlväxling mellan den 16-åriga Emmy Morén, som går på gymnasiet, och den 29-åriga Emmy Morén, som är skådespelerska och nybliven mamma. Jag tyckte ganska bra om skildringen av en tonårings vardag med bekymmer och glädjeämnen, men tycker att romanens upplägg är konstlat och ganska onödigt.
Betyg: EEE

En familjs kamp

"Ingen familj är en ö - om adhd, föräldraskap och skuld" av Anja Wikström är en roman om hur det är att leva med ett barn med adhd. Redan när My är bebis inser föräldrarna att hon inte är som andra barn. På förskolan och i skolan har hon svårt att passa in och få kompisar. Hemma blir det konflikter med lillebrodern och föräldrarna måste hela tiden punktmarkera varsitt barn. Omgivningen visar inte mycket förståelse, hjälpen från BUP och skolan är bristfällig och familjen håller på att gå i bitar. Det är en intensiv, gastkramande berättelse som är en läsupplevelse samtidigt som den ger nyttig information till dem som har haft turen att få "normala" barn och till alla andra som har synpunkter på "dåligt uppfostrade" barn. 
Betyg: EEEE

Följ med till 1958!

Jag har inte läst något av Stephen King förrän nu, av den enkla anledningen att jag inte gillar skräckgenren. "11/22/63" ("22/11 1963") är dock ingen skräckroman utan en fantasifylld historia om vad som kan hända om man reser i tiden. Huvudpersonen Jake Epping är en frånskild, barnlös, 35-årig lärare i Maine. Av en god vän får han reda på att det finns en tidsportal i deras lilla stad. Varje gång man går genom portalen kommer man till en viss tidpunkt i september 1958 och när man går tillbaka till nutiden har det alltid gått två minuter, oavsett hur länge man stannat i dåtiden. Eppings stora uppdrag blir att stanna så länge att han kan förhindra mordet på Kennedy (som ägde rum den 22 november 1963, därav bokens titel). Under de åren hinner han bl.a. med att rädda ett par andra brottsoffer, börja skriva en bok, studera Lee Harvey Oswalds förehavanden i detalj, ta jobb som lärare och bli förälskad. Om en roman beskrivs som "a great American novel" vet man att det inte är någon kort och koncentrerad bok och Kings historia sväller ut över alla bräddar. Det är ord, ord, ord och allting beskrivs: från ords uttal på olika amerikanska dialekter till toalettbesök och dansturer. Det tar alltså sin lilla tid att ta sig igenom åren 1958-1963 i Eppings sällskap, men jag kan inte påstå att man någonsin har tråkigt.
Betyg: EEEE

Döden på Pera Palas

Jag hade inte läst Barbara Nadel på flera år när jag snubblade över "Deadline" och bestämde mig för att ge Nadel och hennes kommissarie Ikmen en ny chans. Den lätt griniga Ikmen övertalas av en god vän att närvara vid en välgörenhetsmiddag på nyrenoverade Pera Palas Hotel i Istanbul. Under middagen blir gästerna underhållna av ett ungt teatersällskap som spelar upp ett mordfall i Agatha Christies anda, som gästerna ska få lösa. Givetvis sker ett riktigt mord och boken utvecklar sig till en spännande blandning av pusseldeckare och actionthriller. Jag gillar blinkningarna till mästarinnan, men Nadel berättar sin historia i ett högre tempo, samt hbtq-certifierar det hela, bl.a. genom att låta en två meter lång transsexuell prostituerad få en avgörande roll.
Betyg: EEEE

Död i dissektionssalen

"Rubbernecker" ("Betraktaren")  av Belinda Bauer är en ovanlig deckare. Huvudpersonen, den 18-årige Patrick Fort, har Aspergers syndrom och svårt att förstå sig på andra människor. Han är besatt av att förstå döden och flyttar därför från sin mamma på walesiska landsbygden till Cardiff för att studera anatomi på universitetet. Under en hel termin ska han och några av hans kursare tillsammans dissekera kroppen av en medelålders man. Uppdraget är att ta reda på vad mannen dog av. Det visar sig förstås vara något annat, och mer lugubert, än någon hade trott. Men innan man kommer så långt i historien har man fått ta del av väldigt många ingående beskrivningar av uppskurna kroppsdelar och inälvor, vilket gör att detta inte är en bok för de kräsmagade. Skildringen ur en autistisk persons perspektiv är mycket bra och påminner om "Den besynnerliga händelsen med hunden om natten".
Betyg: EEEE

Fröken Drakenstiernas uppdrag

Rebis Drakenstierna är "Alkemistens dotter" i Carl-Michael Edenborgs historiska, fantasifyllda roman. Hon är den Utvalda: den sista i sin släkt och den enda som kan fullgöra släktens uppdrag. Men hon är ung, föräldralös och har inte den nödvändiga kunskapen om hur hon ska gå till väga. För att få tag på de sista ledtrådarna måste hon ge sig ut på en riskfylld resa i Europa för att träffa sina sista kvarvarande släktingar. Romanen utspelar sig kring sekelskiftet 1800 och det är en tid som är intressant att läsa om. Edenborg beskriver miljöer mustigt och levande, men jag har lite svårt för hans sätt att skriva dialog. Det är inte lätt för en författare av historiska romaner att få till ordval och stil så att det känns historiskt korrekt, men fortfarande njutbart för en modern läsare. Och det där med tilltalet! Jag antar att folk inte duade varandra så ofta, men jag är säker på att de inte blandade du-, ni- och han-/hon-/fröken-/herr-tilltal i samma replikskifte. Historien är så spännande att jag bara hakade upp mig som hastigast på språkliga/historiska tveksamheter, men i kombination med att jag har lite svårt för romanens övernaturliga tema, gör det att boken inte riktigt passar mig och jag tycker inte att den är värd  sin August-nominering.
Betyg: EEE

Poliserna som barn

Efter ett långt uppehåll har jag gett Arnaldur Indriðason en ny chans med två ljudböcker:

 I "Den kalla elden" får man veta vad Erlendur Sveinsson gör under sin långa frånvaro från polisjobbet i Reykjavík (se "Mörka strömmar"). Han har rest till östra Island, där han växte upp, för att utforska sin barndoms stora trauma: brodern som försvann i en snöstorm. Ett annat gammalt mysterium kommer också i hans väg, men det är en ganska konstlad historia. Som vanligt gillade jag miljöskildringarna, men tyckte att historien var rätt seg.
Betyg: EE+

I "Den stora matchen" är det 1972 och den berömda schackduellen mellan ryssen Spasskij och amerikanen Fischer ska äga rum i Reykjavík. Huvudpersonen i den här boken är inte Erlendur, utan hans företrädare och mentor Marion Briem. Han är en trevlig bekantskap och jag gillar både berättelsen om hans barndom och mordhistorien som utspelas i det kalla krigets skugga. Jag ska inte säga att tempot är hisnande, men i vart fall tillräckligt för att hålla mitt intresse uppe genom hela boken.
Betyg: EEEE

Wannabe-cowboys på mördarjakt

Efter "hedtrilogin" (klicka på etiketten Bauer nedan för att läsa om den) har Belinda Bauer flyttat sig till norra Devon i "The Facts of Life and Death" ("Livets och dödens villkor"). Tioåriga Ruby bor i en liten kustby med sin arbetslösa pappa och hårt arbetande mamma. Hon tar pappans parti när mamman tjatar på honom att, om inte skaffa ett jobb, så åtminstone laga det skallrande badrumsfönstret. Varje fredag klär pappan ut sig till cowboy och träffar sin Westernklubb på puben. När unga kvinnor börjar kidnappas och försvinna i området beslutar Westernklubben att de ska spana på egen hand och Ruby blir överlycklig när hon får följa med sin pappa på dessa utflykter. Inom polisen är det en kvinnlig kommissarie och en lat, självupptagen, ung polisman som sätts på fallet. Som vanligt i Bauers deckare är det mörkt, spännande, välskrivet och mycket engelskt.
Betyg: EEEE+

Vulvor och vaginor

Liv Strömquist är bra på att på ett lättläst och vansinnigt roligt sätt sprida kunskap. I "Kunskapens frukt" har hon tagit sig an det kvinnliga könsorganet. Hon skriver (och ritar) om män som varit för intresserade av detta organ, om skillnaden på vulva och vagina, om synen på könen och könsorganen genom historien, om klitoris verkliga storlek och om den skamfyllda mensen (som hon också sommarpratade om). Jag hoppas att den här serieboken blir obligatorisk på all biologi- och sexualundervisning i svenska skolor!

Betyg: EEEE+

 

En fullträff!

Lena Andersson har gjort det igen! Efter den fantastiska "Egenmäktigt förfarande" har hon skrivit en lika bra fristående fortsättning: "Utan personligt ansvar". Ester Nilsson är tillbaka, lika förälskad och lika blind som i den förra boken. Hon försöker tillämpa erfarenheterna från icke-förhållandet med Hugo Rask när hon inleder bekantskapen med den gifte skådespelaren Olof Sten, men det hjälper inte. Han är hopplöst ambivalent och otroligt skicklig på att hålla liv i Esters förälskelse och hopp om att han ska lämna sin fru. På sitt intelligenta, precisa och mycket roliga sätt beskriver Andersson utförligt en dödsdömd romans och begår njutningsfullt lustmord på den manliga huvudpersonen. Jag undrar om någon någonsin kommer att gå ut och säga "Det är jag som är Olof Sten."? I så fall har han definitivt inte läst boken!
Betyg: EEEEE

En sagobok för pojkar?

"Den store Meulnes" av Henri Alain-Fournier från 1913 är tydligen en fransk klassiker, men jag hade inte hört talas om den förrän jag läste om den i "The Way I Found Her". Den 13-åriga huvudpersonen ägnar där mycket tid och energi åt att översätta "Den store Meulnes" och nu när jag läst den kan jag förstå varför den skulle kunna beröra en lillgammal, naiv och romantisk tonårspojke så mycket. Berättaren i "Den store Meulnes" är en 15-årig skolpojke på den franska landsbygden och den 17-årige Augustin Meulnes blir hans vän och idol. Meulnes försvinner från skolan i tre dagar och kommer tillbaka med en fantastisk historia om en osannolik bröllopsfest på ett förfallet slott där han träffat en underskön flicka och bytt några ord med henne. Jakten på slottet och flickan blir sedan berättelsens drivkraft. Berättelsen är sagoaktig, men samtidigt fast och realistiskt förankrad i franskt 1890-tal, med tåg och cyklar, slaktare och sömmerskor. Berättaren är romantisk och sentimental, så när han beskriver en annan ung man (inte Meulnes) som en "rövarromantisk galenpanna" förstår man hur illa det är! För att uppskatta denna bok måste man klara av passager som dessa: "Min store kamrat hade löpt sin kos och det föll på min lott att stöda och trösta den unga kvinna som varit våra ynglingaårs sagofé och drömprinsessa och hemliga förälskelse." och "Men han kunde inte övervinna sin smärtfyllda längtan att ännu en gång gå förbi Valentines hus. Han slukade det med ögonen och fyllde till bräddarna sin själ med vemod." Jag tyckte trots allt att det var lite underhållande. Jag misstänker att mycket av romanens magi ligger i att den unge författaren dog under första världskrigets första månader, utan att ha hunnit skriva något mer.
Betyg: EEE

En svensk Le Carré

Spionromaner är inte min favoritgenre, men jag gillar Ola Larsmo och är glad för att hans "Förrädare" råkade komma med hem från bibblan. Huvudpersonen Charlie Westerholm är precis klar med studierna i Uppsala när han värvas till "Byrån", dvs. den militära underrättelsetjänsten. Andra världskriget har brutit ut och rädslan för att Sverige ska dras in är stor, särskilt sedan Danmark och Norge ockuperats. Charlie kämpar med att förstå vad som förväntas av honom och vem det är de ska spana på. Han märker att information verkar försvinna och att någon lämnar uppgifter om norska motståndsmän och judiska flyktingar till tyskarna. Långsamt lägger Charlie pusslet som visar vilka förrädarna är. Romanen är mycket välskriven och spännande på ett lågintensivt sätt. Jag utgår från att den bygger på verkliga händelser och är nu sugen att ta en titt på Parlamentariska undersökningskommissionen angående flyktingärenden och säkerhetstjänsts betänkande (SOU 1946:93). Larsmos person- och miljöskildringar är också mycket fina.
Betyg: EEEE+
P.S. Läs också Le Carrés "Mullvaden".

Livet går vidare

Tredje delen av Kristina Sandbergs folkhemstrilogi om hemmafrun Maj, "Liv till varje pris", börjar i mitten av femtiotalet. Barnen börjar bli stora och behöver henne inte lika mycket, så Maj har svårt att fylla dagarna i den stora lägenheten. Hon städar, bakar, lagar mat, planerar middagsbjudningar och oroar sig för mannen och barnen. Läsaren får följa Maj och hennes familj fram till slutet av 1960-talet och det hinner hända en hel del under den tiden, både i deras liv och i världen utanför. Jag tycker mycket om Sandbergs speciella sätt att skriva och blev helt uppslukad av historien. Sandberg får en att känna stor ömhet för personerna, trots att de inte är odelat sympatiska, för hon gör dem mycket mänskliga.
Betyg: EEEEE
P.S. Missa inte de två första delarna: "Att föda ett barn" och "Sörja för de sina".

En bortglömd kvinna

Christina Lilliestierna (1923-2000) var en uppburen journalist och krigsreporter, som bland annat skrev reportage från krigen i Algeriet och Kongo på 1960-talet. På 1970-talet drog hon sig tillbaka till nordvästra Spanien där hon ägnade sig åt att skriva romaner, som fick fina recensioner. Sedan blev hon bortglömd. Nu har journalisten Chris Forsne skrivit en bok om Lilliestierna: "Jag är skapad för stormen och striden och regnet". Forsne har haft tillgång till dagböcker och brev och har intervjuat människor som stod Lilliestierna nära. Forsne skriver personligt och kopplar då och då ihop sitt eget liv med Lillestiernas. Sådant kan lätt bli lite pinsamt, men Forsne gör det tämligen smakfullt. Lilliestierna levde ett komplicerat och händelserikt liv som förstås är tacksamt att skildra. Som feminist är jag självklart för att framstående kvinnor som glömts bort av historien ska återupptäckas. Under läsningen av Forsnes bok kan jag ändå inte låta bli att då och då undra varför just Lilliestierna ska ägnas en hel bok. Om hennes texter nu var så bra att hon är värd att återupptäckas, borde det inte ske genom en nylansering av det hon själv skrev?  Det här känns som Forsnes privata projekt, som jag inte är helt övertygad om är av så stort allmänintresse.
Betyg: EEE
P.S. Läs hellre Ester Blenda Nordströms böcker som kommit i nyutgåva.

På väg mot skönheten

Berättaren i Therese Bohmans "Den andra kvinnan" är en namnlös, ung kvinna i Norrköping. Hon kommer från en arbetarfamilj, men har upptäckt skönheten i konsten och litteraturen och är på väg in i en akademisk, borgerlig värld. Hon har dock gjort ett litet uppehåll på vägen och arbetar under tiden i sjukhusets personalrestaurang. Där träffar hon Carl Malmberg, en medelålders, gift överläkare, och hon går med öppna ögon in i ett förhållande med honom. Jag tyckte väldigt mycket om den här boken. Bohman tecknar ett mycket detaljerat och fint porträtt av sin på en gång medvetna och naiva huvudperson. Man förstår hennes personlighet och varför hon gör de val hon gör. Även personerna runt omkring henne är mycket trovärdiga och mänskliga. (Be)dömandet av deras handlingar lämnas dock till läsaren.
Betyg: EEEEE

Sött till de söta

I "Det sötaste vi har" fortsätter vetenskapsjournalisten Ann Fernholm sitt sakliga korståg mot sockret. Hon började med den utmärkta "Ett sötare blod". Nu är hon inriktad på barnen och vad allt sockret gör med deras kroppar. På ett pedagogisk och lättläst sätt berättar hon varför socker (och vitt mjöl) är så skadligt för oss människor och då särskilt för de som växer. I boken får man också en hel del recept och tips på hur man skär ned på sockret i sin egen familj.
Betyg: EEEE

Infernaliskt på internat

Med ett undantag har jag tyckt mycket om irländska Tana Frenchs deckare. (Klicka på etiketten French nedan för att se vad jag skrivit om henne tidigare.) Hennes femte bok heter "The Secret Place" och den är väldigt koncentrerad i tid och plats: den utspelar sig under en dag på en katolsk internatskola för flickor. Ett år tidigare blev en tonårspojke från en närbelägen pojkskola mördad på flickskolans område. Polisen kom ingen vart, men nu får man en ny chans när någon satt upp ett kort på mordoffret med orden "Jag vet vem som mördade honom" på skolans anslagstavla. Berättaren är en ung polis som genom den nya ledtråden får en chans att visa att han duger som mordutredare. Vartannat kapitel utgörs av hans berättelse om dagen på internatskolan, om förhören med skolflickorna och om samarbetet med den knepiga kvinnliga kollegan. Vartannat kapitel utgörs av tillbakablickar där man får följa alla inblandades väg fram till mordet. Fram träder en historia om vänskap, kärlek, maktspel, könsroller och psykologi. Det är mycket skickligt och mycket vackert berättat. Jag önskar bara att French hade låtit bli det lilla övernaturliga inslaget.
Betyg: EEEE+
P.S. Läs också "Dare Me" av Megan Abbott. För den som gillar att läsa om tonårsflickor med övernaturliga krafter rekommenderar jag "Cirkeln"; "Eld" och "Nyckeln" av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren.

Lyckad men olycklig?

Jag började läsa Taiye Selasis "Komma och gå" på engelska ("Ghana Must Go") och blev förtjust i språket, men tyckte att det var lite för svårt, så när det blev min tur att välja bok i bokcirkeln valde jag den för att få läsa boken på svenska och diskutera den. Boken börjar med att den framstående kirurgen Kweku Sai går ut i sin trädgård i Accra i Ghana och dör av en hjärtattack. Inne i huset ligger hans unga andra hustru och sover. I USA finns hans fyra vuxna barn och hans f.d. hustru (tror i alla fall Kweku). I återblickar ur de olika familjemedlemmarnas perspektiv växer bilden av en på det hela taget lyckad men ändå olycklig familj fram. Frågan är om Kwekus död kan leda till någon slags frid och försoning för de övriga. Jag blev tyvärr väldigt besviken på den här boken. Jag gillade språket, som är poetiskt och nyskapande utan att förirra sig över den tunna prettolinjen och bli fånigt. Däremot tyckte jag att historien är svåruthärdlig och det överskuggade efter ett tag totalt det fina språket. Jag irriterade mig på personernas beteende och blev inte alls engagerad i deras öden. Den här boken funkade alltså inte för mig, men många andra har tyckt mycket om den.
Betyg: EE
P.S. Läs hellre "En halv gul sol" och "Americanah" av Chimamanda Ngozi Adichie.

Varför gör hon på detta viset?

Det finns en alldeles utmärkt roman som heter "Northanger Abbey", skriven av Jane Austen 1803. Nu har deckarförfattaren Val McDermid skrivit en ny version av denna roman och gett den samma titel. Det är exakt samma historia, förflyttad till nutid. Bath har blivit Edinburgh under teaterfestivalen, brev har blivit sms och häst och vagn har bytts mot sportbilar. Men varför gör McDermid detta?? Att människors psykologi är oförändrad kan man konstatera genom att läsa originalet och tänka lite själv. Det enda som gör mig på en anings bättre humör är slutet, där McDermid moderniserar Austens helvita, heteronormativa värld lite grann. Men det sker alltså först på de sista sidorna. Läs tusen gånger hellre originalet! Fast börja med Austens bästa romaner: "Stolthet och fördom", "Förnuft och känsla" och "Övertalning".
Betyg: EE
P.S. Vill du läsa en skojig uppdatering av en Austen-roman, läs hellre "A Cure for All Diseases" av Reginald Hill.

De melankoliska minnenas mästare

Jag är glad att Patrick Modiano fick Nobelpriset, så att jag fick en anledning att återvända till hans böcker. För några år sedan lyssnade jag på "Rue des Boutiques Obscures" ("De dunkla butikernas gata") som ljudbok och tyckte mycket om den. Sedan dess har "Villa Triste" stått oläst i min hylla och nu fick jag som tur var anledning att plocka ned den. Den utspelar sig i början av 1960-talet i en liten stad i franska Alperna. (Jag antar att det är Annecy.) Dit kommer en ung man som kallar sig Victor Chmara, på flykt undan Algerietkriget. Han träffar den vackra och glamorösa Yvonne och hennes homosexuelle vän dr Meinthe. De tre fördriver sommaren tillsammans på stranden, på fina restauranger och chica nattklubbar. Tolv år senare ser huvudpersonen tillbaka och berättar vad han minns från den sommaren. Den franska semesterorten, tidsperioden och berättarens ålder får mig att tänka på "Bonjour Tristesse", men en stor skillnad är att den här historien berättas med distans, nostalgi och vemod (samt viss lågmäld humor). Jag älskar den melankoliska stämning som Modiano bygger upp och som han är mästare på! Jag gillar också att han skriver korta böcker på god, men konkret och lättbegriplig franska. Det här var en stor läsupplevelse för mig och nu vill jag läsa mer av årets nobelpristagare.
Betyg: EEEE+
P.S. Modiano verkar ha varit stor i Uppsala på 1980-talet, för alla som jag hittills hört säga att de kände till honom innan han fick priset har pluggat här på den tiden. "Villa Triste" var kurslitteratur på Franska A, men intresset verkar ha spritt sig till vidare kretsar. Även Peter Englund hör väl för övrigt till de som pluggade i Uppsala på den tiden? Själv pluggade jag franska på Sorbonne 1992 och där läste vi inget modernare än "Thérèse Desqueyroux" av François Mauriac (En annan nobelpristagare!) från 1927. Jag fick upp ögonen för Modiano 2009 genom hans förord till Hélène Berrs dagbok från andra världskriget.

Torsdag hela veckan

I förra delen av Thursday Next-serien av Jasper Fforde saknade jag den "riktiga" Thursday Next (till skillnad från den skrivna Thursday Next som bor i Bokvärlden). I "The Woman Who Died a Lot" är Thursday tillbaka, fortfarande inte helt återställd från det som hände i förra delen, men angelägen att börja jobba igen. Hon hoppas få bli chef för den återinrättade litteraturpolisen, men blir i stället chefsbibliotekarie - en mycket prestigefylld tjänst i det alternativa Swindon där boken utspelar sig. Det är dock ingen lättsam reträttpost och Thursdays första vecka på jobbet blir intensiv. Det känns som om Fforde har tappat stinget lite (eller kanske bara flyttat fokus till de andra bokserier som han också skriver) och den här boken är inte lika rolig och fantasieggande som de tidigare. Dessutom utspelar den sig enbart i Swindon och och då saknar jag förstås Bokvärlden! Slutet öppnar upp för ytterligare en del i serien, men den har inte kommit än och vi får väl se om den någonsin gör det. Thursday har kanske gjort sitt nu?
Betyg: EEE

Besynnerliga barn på nya äventyr

"Hollow City" är fortsättningen på Ransom Riggs "Miss Pelegrine's Home for Peculiar Children". Jacob och de andra barnen i tidsloopen har flytt från ön utanför Wales kust för att ta sig till fastlandet och hitta någon som kan hjälpa dem att rädda Miss Pelegrine. I början tycker jag att det är lite stolpigt berättat och, i motsats till vad jag skrev om första delen, tycker jag att det känns lite konstlat att boken är uppbyggd kring autentiska foton. Men efter ett tag sugs jag in i den spännande historien och mina invändningar bleknar något.
Betyg: EEE+

Med Mary till Hispaniola och Jim till Skattkammarön

Först läste jag "Mary Jones historia" av Elin Boardy. Den bygger på samma idé som "Huset Longbourne": att berätta en känd historia ur tjänstefolkets perspektiv. Mary Jones är tjänsteflicka hos Long John Silver och hans fru Dolores i Bristol. När Long John far med skeppet "Hispaniola" till Skattkammarön, följer Mary med Dolores till den senares hemland, ön Hispaniola (där Haiti och Dominikanska republiken ligger). Efter äventyren i "Skattkammarön" kommer också Long John till Hispaniola, där han dör några år senare, vilket utgör romanens startpunkt. Jag tyckte mycket om denna sympatiska historia där kvinnorna har huvudrollerna.
Betyg: EEEE

Sen var jag förstås tvungen att läsa originalet, "Treasure Island" ("Skattkammarön") av Robert Louis Stevenson, från 1883. Denna ikoniska sjörövarberättelse är så välkänd att jag var bekant med många av ingredienserna i den trots att jag aldrig läst den förut. Berättare är den unga pojken Jim, som kommer över en skattkarta och får följa med på det skepp som styr mot Västindien i ett försök att hitta skatten. Det är en blodig och mycket manscentrerad äventyrsberättelse, som är rätt underhållande att läsa. I vart fall känns det som om det hör till allmänbildningen att ha läst denna klassiker.
Betyg: EEE

Fartfylld rundtur i Bokvärlden

Efter omgörningen ligger Bokvärlden på insidan av en sfär och består av ett antal stora öar omgivna av det stora Texthavet. En av öarna heter Skönlitteratur och där bor Thursday Next. Den skrivna Thursday Next alltså. Hon har misslyckats med att bli agent för Jurisfiction och ägnar sig åt att hålla reda på sin bokserie i stället. Men när hon inser att den "riktiga" Thursday Next är försvunnen inser hon att hon är den enda som kan hjälpa till. I sin jakt på sanningen och Thursday tar hon läsaren med på en rundtur runt hela Skönlitteratur med en liten avstickare till Swindon i den "verkliga" världen. Låter det rörigt? För att vara underhållningslitteratur ställer Jasper Ffordes deckarserie rätt höga krav på koncentration, men det vägs lätt upp av humorn och fantasirikedomen. Och har man läst hela serien har man inga särskilda problem att hänga med i förvecklingarna i "One of Our Thursdays is Missing". Fast jag måste säga att jag saknar den "riktiga" Thursday lite...
Betyg: EEEE

 Karta över ön Skönlitteratur i Bokvärlden.

Dystert om kärlek

"Bära mistel" kom 1960 och var Sara Lidmans tredje roman. Nu har den kommit i nyutgåva. Den handlar om pensionatsvärdinnan Linda Ståhl, som förälskar sig den kringresande musikern Björn Ståhl. Men han bryr sig bara om unga pojkar och så om Otte, som är kvar i Stockholm. Linda lämnar sin dotter och pensionatet i tjänstekvinnornas kompetenta händer och börjar resa runt i Norrland och spela med Björn. I berättelsen spränger Lidman in andra historier och de handlar alla om olycklig kärlek. Jernbaneeposet är en av mitt livs stora läsupplevelser och jag hade stora förväntningar på "Bära mistel", som den inte riktigt kunde leva upp till. Språket är förstås fantastiskt, liksom miljö- och personskildringarna, men innehållet tilltalar mig inte.
Betyg: EEE
P.S. I den här artikeln ges en bra och mer positiv beskrivning av boken.

2 x Nordkorea

Av en slump har vi läst böcker om Nordkorea i båda min bokcirklar i september! Båda är skrivna av amerikanska journalister.

 Först läste jag "Inget av avundas - Vardagsliv i Nordkorea" av Barbara Demick. Hon har intervjuat nordkoreanska avhoppare som nu bor i Sydkorea. Hon låter läsarna följa de olika personerna genom hela livet, från barn- och ungdomen i det hjärntvättade angivarsamhället, genom svälten på 90-talet som bröt ned en del av den stenhårda kontrollen, fram till flykten och livet efteråt, som inte är så lätt det heller. Det är fascinerande läsning och berättat på ett lättillgängligt sätt, eftersom det tar sin utgångspunkt i människors upplevelser.
Betyg: EEEE

Blaine Harden berättar i sin "Flykten från Läger 14" om en nordkoreansk mans liv. Shin Dong-hyuk föddes i ett fångläger och undgick därigenom den ideologiska hjärntvätt som andra nordkoreaner utsätts för. På alla andra sätt var dock hans liv hårdare och i jämförelse känns "Inget att avundas" som feel good-versionen av livet i Nordkorea. Shin lyckades fly ur lägret och ur Nordkorea och kom till slut till USA, där han arbetar för en mänskliga rättigheters-organisation. Det framgår dock att han är så skadad av sina upplevelser att han har mycket svårt att leva ett normalt liv.
Betyg: EEEE

Kärlek och rättegång

Sarah Waters flyttar sig obesvärat mellan olika historiska epoker och skriver härligt engagerande, uppslukande romaner, ofta med lesbiska relationer i centrum. (Hon slog igenom med "Tipping the velvet"/"Kyssa sammet".) Hennes senaste bok, "The Paying Guests", utspelar sig 1922. Frances bor ensam med sin mor i ett stort hus i södra London, sedan hennes båda bröder dödats i första världskriget och fadern drabbats av en hjärtattack. Eftersom fadern lyckats slarva bort familjeförmögenheten måste mor och dotter ta emot inneboende, om de ska kunna bo kvar själva. In flyttar det unga paret Leonard och Lilian. Till det förstelnade huset för de med sig den nya tiden med jazzmusik, shinglat hår, korta kjolar och cocktails. Och så drar en ödesdiger händelseutveckling igång som inte slutar förrän i Old Bailey, den klassiska domstolsbyggnaden i London. Det är en psykologiskt trovärdig kombination av kärleks- och rättegångsroman, som är lika uppslukande som Waters tidigare böcker.
Betyg: EEEE
P.S. Läs också Dorothy Sayers rättegångsdeckare "Oskuld och arsenik" ("Strong Poison"), där Lord Peter Wimsey blir kär i Harriet Vane när hon står oskyldigt anklagad för mord på sin älskare.

Panik på high school

Jag var tvungen att lägga min andra bok åt sidan för att snabbläsa "The Fever" av Megan Abbott innan den korta lånetiden gick ut. Efter "The End of Everything" och "Dare Me" fortsätter Abbott sitt utforskande av tonårstidens, och särskilt tonårsflickors, förvirring, mörker och våldsamhet. Huvudpersonen i "The Fever" är 16-åriga Deenie som bor i en generisk amerikansk småstad/förort. En dag i skolan faller hennes bästa kompis Lise ihop i ett anfall som slutar med att hon hamnar i koma. Ingen förstår vad anfallet berodde på och när fler flickor på skolan också får anfall sprider sig paniken bland ungdomarna och deras föräldrar. Är det droger? Är det HPV-vaccinet? Är det den förgiftade sjön? Parallellt med Deenie får läsaren följa hennes storebror Eli och hennes pappa Tom, som är lärare på skolan. Abbott undviker klichéer och beskriver skeendet inifrån på ett sätt som gör att boken verkligen gör skäl för sitt namn. Det är alltså ingen kylig deckare där någon kommer in utifrån och ska lösa mysteriet (även om det till slut får sin förklaring). Tack vare Elis och Toms perspektiv är boken inte lika klaustrofobiskt centrerad på tonårsflickor som "Dare Me", men det gör den också lite mer ofokuserad. Riktigt lika bra som "Dare Me" är "The Fever" trots allt inte.
Betyg: EEEE

Mordet på Hamngatan

Efter "Dead Water" gick jag vidare till Ann Cleeves senaste bok om kommissarie Vera Stanhope i Newcastle. "Harbour Street" heter den. Den utspelar sig i jultid och börjar med att en äldre kvinna blir mördad på ett fullsatt pendeltåg. Hon bodde på förortsgatan Harbour Street, där det bara finns ett bostadshus, en pub, ett fish & chips-ställe och ett skeppsvarv. Historien utvecklar sig som en klassisk polispusseldeckare med ett lagom antal misstänkta inom ett litet geografiskt område. Det är ett beprövat upplägg, som Cleeves förstås gör ovanligt bra.
Betyg: EEEE

Utsökt med utsikt

För att täppa igen min bildningslucka fortsätter jag, efter "Maurice", att läsa E.M. Forsters böcker. Jag började med "A Room With a View" ("Ett rum med utsikt"). Jag har sett filmen så många gånger att jag kan historien utantill och efter att ha läst romanen kan jag konstatera att filmen följer boken väldigt väl, till och med i enstaka repliker. Historien om den unga engelskan Lucy som kommer till Florens, upptäcker kärleken och skaffar sig modet att bryta mot konventionerna kunde ha varit sötsliskig om inte Forster hade skrivit den med så mycket knivskarp ironi och avslöjande betraktelser över dubbelmoral, sociala skrankor och människors tillkortakommanden. Där påminner han mycket om en annan av mina favoriter: Jane Austen. De rör sig i samma engelska överklassvärld, men med hundra års skillnad. Forster är lika rolig och lättläst som Austen och jag ska givetvis läsa fler av hans romaner.
Betyg: EEEEE

Tillbaka till Shetlandsöarna

Ann Cleeves är en av mina favoritdeckarförfattare, men nyligen insåg jag att jag inte har hängt med i hennes utgivning: det har kommit både en bok i Shetlandsserien och en om Vera Stanhope! Jag började med Shetlandsdeckaren "Dead Water". I den har det gått sex månader sedan tragedin i "Blue Lightning" ("Blå gryning") och polisen Jimmy Perez är fortfarande bedövad av sorg. Han försöker dock komma tillbaka till jobbet och när den impopulära, kvinnliga åklagaren på orten hittar en död man i en kapproddbåt vaknar hans intresse för mordutredningar igen. Ansvarig för utredningen är dock den nya bekantskapen Willow Reeves som flygs in från fastlandet. Cleeves deckare är ganska traditionella men hon gör det bättre än de flesta. Jag älskar hennes sympatiska huvudpersoner och skildringarna av det karga landskapet.
Betyg: EEEE

Knivmord och klichéer

Jag är en mycket oregelbunden läsare av Val McDermid och har knappt läst henne alls sedan jag började med den här bloggen. Men av någon anledning hade jag pocketboken "Ett fjärran eko" ("The Distant Echo") från 2003 hemma och nu har jag läst den. Den ingår inte i någon serie och utspelar sig i Skottland, framför allt i St Andrews. Vintern 1979 hittar fyra berusade studenter på hemväg en knivhuggen kvinna som dör inför deras ögon. De blir misstänkta för mordet, men varken de eller någon annan åtalas någonsin för brottet, vilket gör att de får leva med misstankarna. Tjugofem år senare tas utredningen upp igen när DNA-tekniken gör att man kanske kan hitta gärningsmannen. Som vanligt i den här typen av deckare river det upp gamla sår och fler människor dör. McDermid skriver bra och det är spännande, om än lite för långt. Jag är dock rejält trött på klichéingrediensen  "den traumatiska adoptionen", som jag tycker att (deckar)författare tar till alldeles för ofta. (Ett annat exempel är "Slutet på kedjan", där adoptionen dessutom är helt onödig för berättelsen.) Som adoptivmamma är jag förstås extra känslig på den punkten, men jag ogillar även andra klichéer, som personen som blivit föräldralös efter att båda föräldrarna dött i en bilolycka och kvinnan som blir gravid efter bara ett samlag. Hur ofta händer det i verkligheten?
Betyg: EEE
P.S. Läs hellre en verklig, traumatisk adoptionshistoria utan klichéer: Jeanette Wintersons "Varför vara lycklig när du kan vara normal?".

Döden på dockteatern

Flavia de Luce skulle antagligen vara ganska odräglig om man träffade henne i verkligheten, men som deckarhjältinna gillar jag den lillgamla 11-åringen med det osunda intresset för dödliga gifter. I Alan Bradleys andra bok om henne, "The Weed that Strings the Hangman's Bag", blir en känd dockteaterspelare och hans assistent strandade i den lilla byn Bishop's Lacey. Flavia, som nästlar sig in överallt där det händer något intressant, får hjälpa till att rigga upp teatern och sitter på första bänk när föreställningen börjar. Och därmed sitter hon utmärkt till för att studera ett dramatiskt dödsfall på nära håll. Bradley håller fast vid humorn och den Agatha Christie-aktiga pusseldeckarstämningen, men i den här boken är tempot lite jämnare än i den första delen.
Betyg: EEEE

Thursday Next går in i 2000-talet

Det är härligt att upptäcka en ny favoritserie som redan är skriven, så att man inte måste vänta ett år eller mer mellan delarna utan kan forsa igenom dem hämningslöst! Jag har således kastat mig över femte delen i Jasper Ffordes humoristiska fantasydeckarserie om Thursday Next: "First Among Sequels". I den har det gått 14 år sedan vi sist träffade Thursday (i "Something Rotten") och det är nu 2002. Litteraturpolisen har lagts ned och Thursday förefaller leva ett normalt liv med man, tre barn och en tam dront. Hon har till och med ett vanligt jobb på en mattläggarfirma. Fast mattfirman är förstås bara en fasad: egentligen jobbar hon både som frilansande specialpolis i "verkligheten" och som agent för Jurisfiction i bokvärlden. Det är lite körigt, för hon har fått två nya adepter, som båda är litterära versioner av henne själv, minotauren försöker fortfarande mörda henne och så måste hon få upp sin 16-åriga son Friday ur sängen innan världen går under på fredag. (Det har att göra med de där jobbiga tidsresorna som man får huvudvärk av att tänka på.) Boken slutar med en rejäl cliffhanger, så nu måste jag förstås så snart som möjligt läsa nästa del: "One of our Thursdays is Missing".
Betyg: EEEE 

Värmebölja i storstadsdjungeln

I mitt projekt att läsa omtalade, men för mig nya, deckarförfattare har jag nu nått fram till Ed McBain. Det låter kanske osannolikt, men jag hade inte läst något av honom tidigare. Han skrev mer än 50 deckare i sin serie om det 87:e polisdistriktet och varför jag hade skrivit upp just titeln "Hetta" från 1981 vet jag inte. (Förmodligen har Lotta Olsson på DN skrivit om den, för från henne får jag många av mina boktips.) I "Hetta" kommer en kvinna hem från en resa och hittar sin man död på vardagsrumsgolvet och kriminalaren Steve Carella kallas in. Det ser ut som ett självmord, men varför har mannen stängt av luftkonditioneringen trots att det är värmebölja? Det är snabbläst och helt okej underhållning, men inte så mycket mer. Jag förstår att McBain var en föregångare i polisdeckargenren (och inspirerade t.ex. Sjöwall-Wahlöö) och det är kul att ha läst något av honom, men det känns inte som om jag nödvändigtvis måste ta mig igenom de övriga 54 delarna i serien...
Betyg: EEE

Änglamakerskor och barnvakter

Vid det här laget känns det som om arkeologen Ruth Galloway i Norfolk är en gammal god vän och det finns inget trivsammare än att öppna en ny bok om henne. Elly Griffiths sjätte bok om Galloway heter "The Outcast Dead" och handlar om kvinnor som sköter eller missköter barn. Polisen Harry Nelson utreder ett fall med en kvinna som misstänks ha dödat alla sina tre barn. Galloway gräver ut en galgbacke och hittar ett skelett som verkar vara den mytomspunna Madam Hook, som på 1800-talet tog emot utomäktenskapliga barn som mödrarna inte kunde ta hand om. Men var hon en änglamakerska som vanvårdade barnen till döds eller tvärtom en ovanligt ömsint och kärleksfull fostermor?
Betyg: EEEE

Flavia och frimärksmysteriet

Flavia de Luce i "The Sweetness at the Bottom of the Pie" ("Den bittra pajens sötma") av Alan Bradley är ett till sånt där osannolikt klokt och lillgammalt barn (som Lewis i "The Way I Found Her"), men som huvudperson i en deckare är hon ganska originell. Hon är 11 år och besatt av kemi, särskilt gifter. Som tur är finns det ett fullt utrustat laboratorium på den engelska herrgård där hon bor med sina två storasystrar och sin världsfrånvända, frimärkssamlande pappa. Det är 1950, så både tid och miljö är i full Agatha Christie-klass. När en okänd man dör i trädgården och hennes pappa blir misstänkt för mord måste förstås Flavia gripa in och lösa mysteriet, som inbegriper ett mycket ovanligt frimärke från 1800-talet, en paj som ingen vill äta och en trolleriklubb på en snobbig pojkskola. Bradleys person- och miljöskildringar är bra och jag gillar den humoristiska stilen, men tempot sackar lite i denna debutdeckare. Det hindrar dock inte att jag gärna vill läsa mer om den färgstarka Flavia!
Betyg: EEE+