Om författarens makt

I min Stockholmsbokcirkel har vi läst valfri bok av Mario Vargas Llosa. Tyvärr missade jag träffen, men jag har i alla fall läst "Tant Julia och författaren" från 1977. Berättare är den 18-årige Varguitas, som är författarens alter ego. Han arbetar på en radiostation i Lima på 1950-talet och försöker samtidigt lite halvhjärtat sköta sina juridikstudier. Det han egentligen vill göra är att skriva. Hos sina släktingar träffar han den 14 år äldre Julia, en frånskild kvinna som är en ingift släkting till honom. De inleder en kärlekshistoria med förhinder. Den andra berättelsen i boken handlar om radioteaterförfattaren Pedro Camacho, som gör succé med sina dramatiska radioteatersåpor, som läsaren också får ta del av. De första 100 sidorna läste jag med glädje; det var roligare och mer lättläst än jag hade trott. Sedan gjorde jag en paus och fann det rätt kämpigt att komma in i boken igen. Jag tyckte humorn kändes tillgjord och tillkämpad och jag blev trött på all rasism, sexism och homofobi i det peruanska 50-talssamhället. Mot slutet tog det lite fart igen och vissa passusar fick mig att känna att författaren åtminstone lite grann reflekterade över och kanske tog avstånd från de värsta machoinslagen. Egentligen handlar boken förstås mycket om det som även t.ex. Stjärnans ögonblick och Spill handlar om: författarens makt. Jag tycker dock att Lispector och Combüchen gör det bättre. Betyg: EEE

P.S. Läs hellre "Bockfesten" av Vargas Llosa. Går på bokrean nu i februari 2011!