Varför måste alla deckare börja med en återblick på något hemskt som hänt för länge sedan? Och varför måste alla detektiver ge sig av ensamma till ensliga hus där mördaren, som fram tills dess verkat helt normal, plötsligt visar sin totala galenskap, men i stället för att döda detektiven (vilket vore det mest logiska), binder henne/honom och berättar utförligt varför han/hon begått alla mord, tills dess att någon hinner komma fram och räddar detektiven? Är inte detta lite klyschigt? Så är det i alla fall även i förra årets hyllade debut "Lärarinnan i Villette" av Ingrid Hedström. Hedström har varit DN:s Brysselkorrespondent och det är uppenbart att hon väl känner till det Belgien som hon kärleksfullt beskriver. Jag har alltså inget att invända mot skildringarna av den fiktiva vallonska staden Villette och inte heller mot det sympatiska och intressanta persongalleriet, med den 34-åriga undersökningsdomaren Martine Poirot (!) i spetsen. Det jag inte gillar lika mycket är de ovan beskrivna deckarklyschorna och även det ganska styltiga språk som tyvärr är så vanligt i svenska deckare. Betyg: EEE
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar