Blodig safari

Jag har alltid tyckt att sydafrikanske deckarförfattaren Deon Meyer påminner om min amerikanske favorit Michael Connelly, så det känns helt rätt att "Blood Safari" ("Den sista safarin")  har en blurb av Connelly. "Blood Safari" handlar om den enstöriga livvakten Lemmer som får i uppdrag att vakta den unga, rika Emma Le Roux, som är på jakt efter sin bror. Brodern har varit försvunnen i 20 år, men en dag tycker Emma att hon ser honom på teve. Om det är han, är han misstänkt för att ha mördat fyra personer i Krugerparken. Lemmer och Emma ger sig ut på jakt efter brodern, men det är någon annan som verkar vara på jakt efter dem. Meyer maxar från start med action, spänning och mysterier, så det är bara att luta sig bakåt, hänga med och låta sig underhållas. Min enda invändning är att slutet känns lite överlastat, men det är en randanmärkning. Extra kul är det att ha varit i Sydafrika och känna igen ord som braai, oe, lekker och biltong.
Betyg: EEEE+

Blodets vältalighet

Nyligen läste jag något klokt (av Lotta Olsson i DN, tror jag) om skillnaden mellan gestaltning och beskrivning och hur viktig gestaltningen är för att en bok ska bli bra. Det fick mig att inse att det var nog i gestaltningen det brast lite i Judith Rocks första deckare om dansläraren och blivande jesuitprästen Charles du Luc, "The Rethoric of Death". Det var lite för mycket beskrivningar och förevisningar och för lite berättande. I andra delen, "The Eloquence of Blood", är det fortfarande många detaljerade, mustiga beskrivningar av 1600-talets Paris, men det känns som om Rock har blivit bättre på gestaltandet. Beskrivningarna är där för historiens skull och inte tvärtom. "The Eloquence of Blood" utspelar sig i jultid och snön faller över ett kyligt Paris. Då hittas en vacker ung kvinna död och jesuiterna blir misstänkta för att ligga bakom mordet. Charles du Luc får sin rektors uppdrag att hjälpa polisen att hitta den verklige mördaren, så att jesuiterna kan rentvås. Som framgått tycker jag bättre om denna andra del än den första och jag kommer absolut att fortsätta följa denna serie! Nästa del kommer i höst.
Betyg: EEEE

Maisie Dobbs i Cambridge

I min glädje över att Jacqueline Winspear fått ordning på sin psykologiskt insiktsfulla hjältinna Maisie Dobbs igen (se här) kastade jag mig över åttonde delen i serien: "A Lesson in Secrets". Jag befarade att det var någon sorts agentroman, eftersom Maisie Dobbs på uppdrag av Secret Service tar ett jobb som filosofilärare på ett privat college i Cambridge. Hennes uppgift är att försöka utröna om det pågår någon aktivitet som inte är "i regeringens intresse", dvs. nazistisk eller kommunistisk. Dock sker det snart ett vanligt hederligt mord och boken är mer pusseldeckare än spionroman. Den politiska situationen i Storbritannien och Europa vid den här tiden (1932) utgör dock en intressant fond till mysteriet. Maisie Dobbs privatliv fortsätter att utvecklas i positiv riktning, men Winspear tar det som tur är ganska lugnt på den fronten.
Betyg: EEEE
P.S. En annan bra deckare som utspelar sig i England vid den här tiden är "Bleeding Heart Square" ("Det blödande hjärtat") av Andrew Taylor.

Solens magiska kraft

Jag läser inte så ofta ungdomsböcker, men nu har jag gjort ett undantag och läst "Solbarnet" av Monika Häägg. Den utspelar sig på bronsåldern och handlar om den 11-åriga flickan Fry. Hon är föräldralös och växer upp som hunsad lillpiga. En dag blir hon oskyldigt anklagad för stöld, vilket blir upptakten till en stor förändring i hennes liv. Det visar sig att hon är ett s.k. solbarn, som har fått magiska krafter av Solgudinnan. Bokens upplägg är klassiskt och kanske inte så nyskapande, men miljö- och personskildringarna är sympatiska och språket flyter. 
Betyg: EEEE
P.S. För den som vill veta mer om hur det går för Fry finns det två delar till: "Månguden" och "Isvintern".

I slavhandelns spår

Eftersom jag gillade "I tystnaden begravd" av Tove Alsterdal så mycket, bestämde jag mig för att läsa hennes debutroman, som heter "Kvinnorna på stranden". Den är en thriller som får mig att tänka på "Bombyx" av Anne Rambach och "The Constant Gardener" av John Le Carré. Huvudpersonen Allys man är en frilansjournalist som är i Paris för att skriva ett reportage om människohandel och slavarbete. När han inte hör av sig blir hon orolig och börjar följa i hans spår för att ta reda på vad som har hänt. Även om thrillers inte är min favoritgenre läste jag ändå denna bok med behållning. Den är underhållande och välskriven och så är det alltid kul med miljöskildringar från Paris!
Betyg: EEE+

Där hav möter land

Som jag skrivit tidigare gillar jag engelska Elly Griffiths deckare. Nu har jag läst tredje delen om rättsarkeologen Ruth Galloway: "Huset vid havets slut". Den börjar med att några arkeologer, som undersöker erosionen på stränderna i Norfolk, hittar människoskelett som frilagts av havet. Galloway är nybliven mamma, men kallas ändå in som expert, och tillsammans med kommissarie Harry Nelson försöker hon ta reda på hur gamla benen är och hur de hamnat på stranden. Spåren visar sig leda tillbaka till andra världskriget, då rädslan för en tysk invasion var stor i den här delen av England. Jag gillar fortfarande Griffiths sätt att skriva och framför allt hennes person- och miljöskildringar. Hon verkar också ha övat upp sin förmåga att konstruera en deckarintrig, för den här gången var lösningen inte lika lättgissad som i de tidigare böckerna. (Jag brukar inte anstränga mig för att lista ut vem som är mördaren, så om jag kommer på det är det för att det är alldeles för uppenbart.)
Betyg: EEEE

Blunts blodiga återkomst

Kanadensiska Giles Blunt är en av mina favoritdeckarförfattare, men när det inte kom någon ny deckare efter "The Fields of Grief" ("När du läser detta") tappade jag honom ur sikte. Nu har jag till min stora glädje upptäckt att han har kommit ut med en till bok i serien om småstadspoliserna John Cardinal och Lise Delorme: "Fader Död" ("Crime Machine"). Den nyblivne änklingen Cardinal  ägnar sig åt att försöka lösa gamla mordfall när ett ett makabert dubbelmord inträffar utanför staden. Blunt tar ut svängarna ordentligt i sin blodiga historia och håller spänningen uppe, samtidigt som han skildrar sina huvudpersoner trovärdigt och med respekt och ömhet.
Betyg: EEEE

Besviken på Bauer

Belinda Bauer fick till en fullträff med sin debutdeckare "Blacklands". Det ledde förstås till att jag hade stora förväntningar på uppföljaren "Skuggsida" ("Darkside"). Den utspelar sig i samma lilla by i kanten av Exmoor i sydvästra England och Steven Lamb från "Blacklands" dyker upp i en biroll. Huvudpersonerna i "Skuggsida" är byns poliskonstapel Jonas Holly och den osympatiska kriminalaren Marvel, som dyker upp i byn när ett mord begås. Som van deckarläsare tycker jag att själva mordgåtan är ointressant och att polisutredningen förefaller orealistiskt inkompetent utförd. Själva upplösningen känns som om den är tagen från någon av Agatha Christies sämre böcker (även om den gör lite mer anspråk på psykolgisk realism) och den gör att jag känner mig lurad. Mest krut lägger Bauer på att beskriva Hollys och i viss mån Marvels privata problem, samt på skildringen av det kalla och snöiga hedlandskapet. Språket är kanske bra, men det är svårt att bedöma på grund av slarvig översättning och många korrekturmissar. (Det börjar oroväckande med ett korrfel på första bokstaven...) Betyg: EE

Ointressant kärlekshistoria

Jag vill verkligen gilla "Ghost Light" ("Spökljus") av Joseph O'Connor, men det går tyvärr inte. Boken börjar i 1950-talets London där Molly Allgood, en äldre, alkoholiserad skådespelerska, kämpar för att behålla livet och värdigheten. Hon ser tillbaka på sin ungdom i Dublin, då hon hade ett kärleksförhållande med dramatikern John Synge. Berättelsen har verklighetsbakgrund, vilket jag tycker är det mest intressanta med den. O'Connor misslyckas nämligen, i mina ögon, helt med att göra historien engagerande och trovärdig. Jag orkade inte ens läsa hela boken utan hoppade över en lång bit.
Betyg: EE
P.S. Boken har fått fina recensioner, så andra tycker uppenbarligen inte som jag om denna bok.
P.S. 2 Läs hellre O'Connors utvandrarroman "Hoppets stjärna", men strunta i uppföljaren "Guvernörens hustru".

Pirater i Portugal

"Pirate King", Laurie R. Kings senaste bok i serien om Mary Russell, är egentligen mer äventyrsroman än deckare. Med sedvanlig humor berättar Russell om hur det gick till när hon hösten 1924 hamnade som allt-i-allo på en stumfilmsinspelning av den komiska operan "Piraterna i Penzance" i Lissabon och Marocko. Hennes roll är bland annat att hjälpa regissören att få till den realism han eftersträvar. När filmskaparen i stället för skådespelare anlitar vad han tror är lokala fiskare för att spela piraterna, får han dock mer realism än han hade tänkt sig. Mitt i äventyret dyker förstås Mary Russells make Sherlock Holmes också upp. Jag har alltid roligt i Russells och Holmes sällskap, men "Pirate King" är inte den bästa boken i serien. Beskrivningen av hur en filmsinspelning gick till på 1920-talet är dock både kul och intressant och som vanligt är Kings miljöskildringar fina. Jag gillar också att King ger mig anledning att läsa på om vad "Piraterna i Penzance" egentligen är för en opera (Något som jag undrat sedan jag såg "Pretty Woman".) och om den portugisiske poeten Fernando Pessoa.
Betyg: EEE+

Ordrik obducent

Som jag skrivit tidigare tycker jag att Patricia Cornwell de senaste åren har återfunnit lite av det som gjorde henne så suverän i början. Efter att ha varit i New York och Boston har Cornwell i "Red Mist" placerat rättsläkaren Kay Scarpetta i ett sommarhett Georgia. Det börjar med att Scarpetta ska besöka en intagen på ett kvinnofängelse men utvecklas snart till något som också involverar de andra i Scarpettas gäng: Lucy, Marino och Benton. Det är habilt utfört, men en aning segt och ordrikt.
Betyg: EEE

Vad benen kan berätta

I "Janusstenen" av Elly Griffiths kallas rättsarkeologen Ruth Galloway till en byggarbetsplats där man har hittat ett barnskelett utan huvud. Kroppen verkar ha begravts under en vägg, vilket för tankarna till romerska offerriter. Men frågan är om benen är så gamla eller om det rör sig om ett nyare dödsfall. Trots ett ganska konventionellt deckarupplägg med alltför lättgissad upplösning gillar jag den här boken. Det beror nog på att huvudpersonerna är så sympatiska och att jag blir ovanligt engagerad i deras privata relationer och problem. Miljöskildringarna från det platta, vindpinade Norfolk är också fina.
Betyg: EEEE
P.S. Jag tyckte också om första delen, "Flickan under jorden".

Minnen av en död poet

Sommaren 1913. Daphne Sawle är en oskuldsfull 16-åring när hennes äldre bror bjuder hem sin studentkamrat Cecil Valance på besök över en helg. Cecil är en charmig, aristokratisk, uppburen, ung poet och Daphne blir förstås fascinerad och förälskad. Under besöket skriver Cecil en romantisk dikt i Daphnes autografbok, en dikt som kommer att ingå i den engelska litteraturhistorien. Vad Daphne inte vet är att Cecil också är hennes brors älskare. Detta är upptakten till den härligt tjocka, urengelska romanen "The Stranger's Child" av Alan Hollinghurst. Romanen gör nedslag vid fyra tidpunkter under de kommande hundra åren och Daphne och Cecil är länkarna som sammanbinder de olika episoderna med varandra. Under läsningen av de första delarna av boken far bilder från "Brideshead Revisited" ("En förlorad värld"), "Downton Abbey" och "Ett rum med utsikt" genom mitt huvud. Senare kompletteras de med funderingar kring författarens makt, minnets irrvägar, engelska klasskillnader, de båda världskrigens inverkan på brittiskt samhällsliv och hur levnadsvillkoren för homosexuella män har förändrats under 1900-talet. Romanen är skriven på en vacker engelska, som är lite svårare än jag är van vid, vilket är en trevlig utmaning. Det är inga svårigheter att förstå sammanhangen, men då och då slår jag upp ett ord för att kunna ta till mig så många nyanser som möjligt.
Betyg: EEEE+
P.S. Romanen kommer ut på svenska hösten 2012 under titeln "Främlingens barn".

Isländsk pusseldeckare

Isländska Yrsa Sigurðardóttir är en ny deckarbekantskap för mig. Boken jag fick tag i, "Den som gräver en grav", visade sig vara hennes andra deckare med advokaten Þora Guðmundsdóttir i huvudrollen. Historien utspelar sig huvudsakligen på ett nybyggt hotell med nyandlig inriktning utanför Reykjavik. Hotellets ägare kontaktar Þora för att få hjälp att kräva skadestånd av säljarna till fastigheten på grund av ett dolt fel: det spökar! Detta problem överskuggas dock snart av ett mord, som visar sig ha kopplingar till något som hände på 1940-talet. Intrigen är komplex och intrikat konstruerad, om än inte alltför originell. Trots vissa ansatser till modern realism är "Den som gräver en grav" en klassisk pusseldeckare med en nyfiken amatördetektiv som pratar med alla vittnen och misstänkta, hittar ledtrådar och som till och med har en traditionsenlig side-kick (i form av en tysk älskare). Tempot är tyvärr lite segt ibland, men annars är det rolig läsning, inte minst för den som gillar Island och dess landskap. Yrsa Sigurðardóttir är i vart fall ett klart bättre val än Arnaldur Indriðasson för den som vill läsa isländska deckare. 
Betyg: EEEE

Kloka tankar

Jag hade beställt Lena Anderssons textsamling "Förnuft och högmod" på biblioteket, men när den kom hade jag så mycket annat att läsa att jag tänkte lämna tillbaka den oläst. Dock blev jag lite nyfiken när jag såg att texten från Anderssons omtalade sommarprogram om Jesus fanns med, så jag bestämde mig för att läsa det avsnittet i alla fall. Det var så intressant att jag började läsa från början och trots att boken är ganska tjock (450 s) läste jag den på en eftermiddag. (Måste dock erkänna att jag hoppade över teaterpjäserna.) De flesta texterna är krönikor eller artiklar som varit publicerade i olika tidningar och de handlar  om sådant som  förnuft, postkolonialism, religion/ateism och yttrandefrihet. Även om jag inte håller med om allt tycker jag att Andersson för det mesta är väldigt klok, genomtänkt och välformulerad. Och riktigt rolig! Betyg: EEEE+

Kvinnan bakom de odödliga cellerna

"The Immortal Life of Henrietta Lacks" ("Den odödliga Henrietta Lacks") av Rebecca Skloot är något så ovanligt som en populärvetenskaplig bok som fick mig att gråta. Henrietta Lacks var en svart amerikansk kvinna som 1951 dog i cancer. Innan hon dog tog läkarna ett cellprov från hennes cancer och dessa celler visade sig vara väldigt speciella: de gick att odla och slutade aldrig att dela sig. HeLa-cellerna, som de kallas, har använts i medicinsk forskning över hela världen och har bidragit till en mängd viktiga upptäckter, som poliovaccinet och HPV-vaccinet. Henrietta Lacks och hennes familj informerades dock inte ens om att cellprovet hade tagits och det dröjde tjugo år innan de efterlevande fick höra talas om HeLa-cellerna. Vid det laget tjänade biomedicinska företag massor av pengar på HeLa-cellerna medan familjen Lacks varken hade råd med sjukvård eller utbildning. I slutet av 1990-talet sökte Skloot upp familjen och lyckades vinna deras förtroende. I boken berättar Skloot på ett föredömligt engagerande och respektfullt sätt om Henrietta Lacks och hennes familj. Hon skriver också lättfattligt om HeLa-cellerna och den medicinska forskningen där de använts. Betyg: EEEE+

Rapsodisk Dickensdebut

När mina medhavda böcker tog slut under påsklovet gjorde jag en räd i min mammas bibliotek och kom ut med "Pickwickklubben" av Charles Dickens i fin utgåva från 1927. Jag fick bara med mig första bandet, så denna recension gäller enbart de första 430 sidorna av denna tegelstensdebut. "Pickwickklubben" utspelar sig på 1820-talet och handlar om ungkarlen Samuel Pickwick och hans tre vänner som ger sig ut på små turer i Londons närhet i syfte att till sin klubb rapportera om dessa upptäcktsfärder, som vore de på de mest avlägsna och exotiska  platser. Som många av Dickens romaner skrevs Pickwickklubben som följetong och det märks: den är ganska rapsodisk och  fragmentarisk. I den humoristiska och satiriska huvudberättelsen finns ett antal sentimentala bihistorier fyllda med moralkakor insprängda. "Pickwickklubben" blir därför inte någon Dickensfavorit för mig, men den är så pass underhållande att jag ändå kommer att läsa andra bandet när jag får tag på det.
Betyg: EEE+
P.S. Klicka på etiketten Dickens nedan för att se vad jag skrivit om några andra romaner av samma författare.

Sorgeliga saker hända

Med stor förväntan kastade jag mig över andra delen i Vibeke Olssons sågverksserie, "Bricken på Svartvik". (Första delen heter "Sågverksungen".) Bricken har hunnit bli 14 år och arbetar som ribbkaperska, men annars är det mesta sig likt. Så pass likt att jag ett tag undrade om hela boken inte skulle ge något mer än den första delen. Men sen tog handlingen fart och jag blev uppslukad av Brickens liv och hennes små och stora bekymmer, sorger och glädjeämnen. Även om hennes liv i 1880-talets Sundsvall var mycket olikt en nutida svensk tonårings är tonårstidens funderingar och våndor sig också lika. Olsson skildrar allt på sitt tonsäkra sätt och jag läser med stort nöje och engagemang. Betyg: EEEE+

De första kändisarna på Mallorca

Inför en resa till Mallorca senare i vår ville jag läsa den kanske mest kända boken om denna ö: "En vinter på Mallorca" av George Sand (pseudonym för Aurore Dudevant). Hon tillbringade vintern 1838-39 på Mallorca tillsammans med sina två barn och sin älskare Frédéric Chopin. Bilden hon ger av den för henne exotiska ön är inte så ljus, men underhållande. De har svårt att hitta någonstans att bo, men till sist får de hyra in sig på klostret Valldemosa. Insprängt mellan skildringar av det dåliga vädret, den konstiga maten, de otrevliga människorna och de ofarbara vägarna, får man fina beskrivningar av arkitekturen och naturen. Ibland blir det lite långrandigt, men boken är bara på 150 sidor, så den går fort att läsa.
Betyg: EEE
P.S. Den som vill läsa mer om George Sand rekommenderas "Paris på de älskandes tid" av Knut Ståhlberg. (Kortrecension finns under fliken Emmas bokrecensioner 2000 - 2002 ovan.)

Palestinsk släktkrönika

I "Morgon i Jenin" av Susan Abulhawa får man följa den palestinska familjen Abulheja från 1940-talet och framåt. Familjen fördrivs från sin gård och tvingas flytta till ett med tiden alltmer permanent flyktingläger i Jenin. Genom skildringen av enskilda personers livsöden får läsaren mer kunskap om Israel-Palestina-konflikten. Den skildras förstås ur ett palestinskt perspektiv, men författaren låter även några israeler framträda som goda och mänskliga. Den här boken påminner mig om "Flyga drake" på så sätt att den ger intressant information om ett land och en konflikt, men jag tycker inte så mycket om sättet den gör det på. Historien känns i vissa delar alltför konstruerad, relationerna mellan människorna orealistiska och språket, som försöker vara poetiskt, snubblar farligt nära att vara patetiskt. Jag blir förstås berörd av hemskheterna jag får läsa om, men på samma sätt som i "Sarahs nyckel" känner jag mig lite känslomässigt manipulerad, vilket jag inte tycker om.
Betyg: EEE