Ferrantes flickor ger mersmak

Så kom den då äntligen: "Min fantastiska väninna" ("Mi amica geniale") av Elena Ferrante. Det är den första delen i den s.k. Neapelkvartettten om väninnorna Lila och Elena. Till hajpen hör att serien redan blivit en succé i Storbritannien och USA och att författaren är en pseudonym. Själva boken då? Den börjar på 1950-talet. Flickorna bor grannar i en fattig del av Neapel, börjar skolan tillsammans och blir vänner. De är båda intelligenta, men det är bara Elena som får möjlighet att studera vidare. Runt flickorna finns kvarterets andra invånare: arbetare, affärsinnehavare, hemmafruar, änkor, kommunister, folkskollärare. Maffians närvaro anas, men så länge flickorna själva är oskuldsfullt ovetande sätts inget uttryckligt på pränt. Det tog ett tag för mig att komma in i boken, men när jag väl gjorde det blev jag förtjust och precis så förtrollad som många andra blivit. Skildringen av flickorna, deras vänskap och deras omgivning är originell och engagerande. Översättningen av Johanna Hedenberg flyter mycket bra. Tyvärr måste vi svenskar nu vänta till november på nästa del!
Betyg: EEEE+
P.S. Läs också "Stål" av Silvia Avallone, om Elenas och Lilas sentida efterföljare Anna och Francesca.

2 x Mina

Jag hade missat skotska Denise Minas två senaste deckare i Alex Morrow-serien, så det var en lycka när jag hittade båda på biblioteket! De heter "The Red Road" och "Blood salt water".

I "The Red Road" knyts händelser från natten då prinsessan Diana dog 1997 ihop med nutid. En ung, utsatt kvinna hamnade i svåra situationer och begick fruktansvärda handlingar. I nutid är hon barnflicka hos sonen till försvarsadvokaten som räddade henne den gången.
Betyg: EEE+

Det roligaste med "Blood, salt, water" är att den utspelar sig på ett ställe där jag faktiskt har varit en gång på en tågluff i början av 90-talet: det lilla samhället Helensburgh utanför Glasgow. Historien rör sig bland fina villor, affärsinnehavare och småkriminella på orten.
Betyg: EEE+

Denise Mina skriver fortfarande bra och välkonstruerade deckare, men hon är inte alls lika originell som hon var i början av sin karriär, med Garnethill-trilogin, som det banbrytande mästerverket. Det är lite synd.

Flickan i fängelset

Jag fortsätter att ta mig igenom Charles Dickens produktion genom att lyssna på engelska skådespelerskans Mil Nicholsons (helt ideella!) utmärkta inläsningar, som går att strömma via bibliotekets hemsida. Nu var det dags för "Little Dorrit". Huvudpersonen heter egentligen Amy och är ännu en av Dickens änglalika unga kvinnor. Den milda och goda Amy är dotter till en fin man, som har hamnat i fängelse på grund av sina skulder. Han tar sig aldrig därifrån, så hans tre barn får växa upp i fängelset. Det är tur att många av Dickens bipersoner skildras lite mer realistiskt och humoristiskt med mänskliga fel och brister, för annars skulle historierna stå en upp i halsen. Dickens syn på medelålders, ogifta, självständiga kvinnor är inte nådig, men hans fruktansvärt elaka skildringar av dem (både i "The Old Curiosity Shop" och den här) känns mest patetiska idag. Som alltid hos Dickens är det många personer och historier som vindlar sig runt varandra och som alltid tycker jag att det är mycket underhållande! "Little Dorrit" tar 36 timmar att lyssna på och då blev jag ändå lite ledsen när den tog slut.
Betyg: EEEE
P.S. Sent omsider har jag även kommit mig för att se filmen "The invisible woman" om den medelålders Dickens och hans unga älskarinna Ellen Ternan. Välspelad och vacker - missa inte den!

 

På vandring i glömskans rike

Av Kazuo Ishiguro har jag tidigare läst "Återstoden av dagen" och "Never let me go". De utspelar sig i ett ganska realistiskt 1900-tal. I sin senaste roman, "The buried giant" ("Begravd jätte") förflyttar Ishiguro läsaren till ett sagolikt 500-tal där det existerar drakar, jättar och oknytt. Kung Artur är död sedan länge och kelter och saxare lever fredligt sida vid sida, tack vare en mystisk glömska som gör att ingen minns att folken tidigare varit fiender. Huvudpersonerna i boken är något i romaner så ovanligt som ett äldre, mycket kärleksfullt par: Beatrice och Axl. De minns plötsligt att de har en vuxen son och ger sig ut på vandring till byn där de tror att han bor. Som i en äkta saga eller riddarhistoria träffar de på ett antal människor på sin väg, bl.a. den siste riddaren kring det runda bordet. Jag är ingen fantasyläsare vanligtvis, men jag gillar Ishiguros poetiska, eftertänksamma sätt att skriva och tyckte mycket om den här stämningsfulla, fantasieggande historien.
Betyg: EEEE