Roligt om ryska romaner

Amerikansk-turkiska litteraturvetaren Elif Batuman är specialiserad på rysk litteratur och i den lämpligt betitlade boken "Besatta - äventyr med ryska böcker och människorna som läser dem" delar hon med sig av sin passion. Man får kanske veta lite mer än man trodde att man ville om obskyra ryska författare och gammaluzbekisk poesi men all kunskap slinker lätt ned, inbakad som den är i en mängd dråpliga anekdoter från forskarvärlden. Superkändisarna Tjechov, Tolstoj och Dostojevskij finns förstås också med. Även om jag inte är lika fascinerad av rysk litteratur som Batuman blir jag som bokälskare ändå alltid glad av att läsa om någon annan som också älskar litteratur!
Betyg: EEEE

Kartritarens död

Jag älskade de första delarna i den originella deckarserien om Maisie Dobbs av Jacqueline Winspear. Sedan kom det några delar som jag inte tyckte höll samma höga klass. (Alla recensioner kommer upp om man klickar på etiketten Winspear nedan.) Nu har jag läst sjunde delen, "The Mapping of Love and Death" och kan med glädje meddela att Winspear är uppe på banan igen! Våren 1932 blir privatdetektiven Maisie Dobbs anlitad av ett välbeställt amerikanskt par. Deras son tog värvning för engelsmännen under första världskriget och tjänstgjorde som kartritare vid fronten i Frankrike. 1917 rapporterades han som saknad. Nu, 1932, har hans kvarlevor hittats och med dem en dagbok och en bunt kärleksbrev. Föräldrarna vill veta vem kvinnan som skickade breven är. Maisie Dobbs inser dock snart att det finns ett annat stort mysterium som också bör undersökas. Även om jag inte blev lika berörd av denna bok som av de första i serien har den en välkonstruerad intrig, det är välskrivet och den sympatiska huvudpersonens privatliv utvecklas också på ett spännande sätt.
Betyg: EEEE

Tystnaden i Tornedalen

Äntligen! En svensk deckare som jag gillar! Jag hade nästan gett upp, men efter att ha läst något positivt någonstans gav jag "I tystnaden begravd" av Tove Alsterdal en chans. Huvudpersonen Katrine bor i London, men kommer hem för att ta rätt på sin dementa mammas lägenhet i Stockholm. Av papper hon hittar förstår hon att mamman äger ett hus i Tornedalen och att någon är beredd att betala mycket pengar för huset. Mamman har aldrig velat prata om sin uppväxt och Katrine hade ingen aning om att huset fanns. Katrine bestämmer sig för att resa dit och se huset med egna ögon. När hon kommer upp får hon veta att en gammal man i granngården nyligen har blivit mördad. Katrine börjar nysta i sin egen släkthistoria samtidigt som den pensionerade polismannen i byn bedriver lite privatspaning och försöker hjälpa polisen att lösa mordet på grannen. Jag har inga invändningar: det är välskrivet, spännande, psykologiskt trovärdigt, miljö- och personskildringarna är utmärkta och deckarhistorien är ambitiös och skickligt konstruerad. Betyg: EEEE+

Arbetets döttrar

Av en slump har jag läst två böcker efter varandra som båda handlar om unga flickor i arbetarklassmiljö. Men där slutar likheterna.

"Sågverksungen" av Vibeke Olsson är första delen i en trilogi om Bricken Eriksson, sågverksarbeterska i Svartvik utanför Sundsvall. I maj 1879 är Bricken nästan 11 år och mycket stolt över sitt arbete som ströflicka på Dicksons sågverk. Hennes lön behövs, för hennes fars och de andra arbetarnas löner har sänkts. Våren 1879 fick sågverkspatronerna tre miljoner kronor i lån av staten för att klara krisen i träbranschen, men i stället för att höja lönerna till den tidigare nivån firade de med en bankett på hotell Knaust. Det blev den tändande gnistan som utlöste Sundsvallstrejken, en av de första större arbetsnedläggelserna i Sverige. Eftersom jag skrev en PM om Sundsvallsstrejken när jag läste ekonomisk historia 1991 (se flik ovan) tycker jag att ämnet för Olssons bok är högst intressant. Genom Brickens ögon får vi följa strejkens förlopp och konsekvenser. Bricken är enda barnet och hennes föräldrar är hårt arbetande, nyktra och skötsamma. De har det därför jämförelsevis bra, men de har ändå inte råd med mjölk till kvällsgröten varje dag. Värre är det för de familjer som har massor av barn eller där fadern super upp lönen och slår fru och barn. Jag tycker om Olssons sätt att skriva - hon hittar ett tonfall som känns naturligt och hon gör historien engagerande. Och så tycker jag, som alltid, om att läsa om flickors och kvinnors liv på 1800-talet!
Betyg: EEEE+
P.S. Läs också "Hjärtblad" av Aino Trosell.

María Margarita växer upp i ett gruvsamhälle i Norra Chile på 1960-talet. Där finns inga nöjen förutom en biograf. Problemet är att Marías familj är så fattig att de bara har råd med en biobiljett. Därför får María och hennes bröder tävla om vem som är bäst på att återberätta filmerna de har sett. Det visar sig att María har en stor talang för detta och snart roar hon inte bara sin familj utan många besökare också. "Filmberätterskan" av Hernán Rivera Letelier är en kort (100 s.) och lättläst roman, som trots vissa mörka inslag känns som en liten bagatell som inte berörde mig särskilt mycket.
Betyg: EEE

Om det blir fullt på kyrkogården

I bokcirkeln "Det namnlösa sällskapet" har vi läst "En lycklig liten ö" av Lars Sund. Den utspelar sig i den finska skärgården, i ett litet samhälle där alla känner alla på gott och ont. Livet på ön vänds upp och ned när döda människor börjar flyta iland och ingen vet vilka de är eller var de kommer ifrån. Någonstans måste de ju begravas och det blir allt fullare på öns kyrkogård. Då börjar vissa öbor att protestera. När man beskriver den här boken låter det som om det är någon slags deckare eller skräckroman, men det är det inte. Det är en roman som med mycket humor och igenkänning tar upp det svåra ämnet främlingsfientlighet. Det blir ofta mästrande och/eller patetiskt när författare gör det, men Lars Sund lyckas, trots eller tack vare sin humor, att diskutera ämnet på ett sympatiskt sätt. Jag gillar också Sunds berättarstil, där han byter perspektiv och ibland låter berättaren/författaren tala direkt till läsaren. Slutligen är miljö- och personskildringarna ömsinta och träffsäkra. Jag blev glad av att läsa den här boken! Betyg: EEEE+ 

Heathcliff + Catherine = SANT!

Inspirerad av den nya filmen (som jag inte sett) tog jag och läste om klassikern "Wuthering Heights" ("Svindlande höjder") av Emily Brontë. Jag läste den för första gången för länge sedan (kanske i 20-årsåldern?) och minns att jag blev besviken, eftersom jag inte tyckte lika mycket om den som om "Jane Eyre" eller Jane Austens böcker. Nu när jag läste om den var jag mer beredd på vad som väntade och kunde uppskatta  den våldsamma och passionerade historien om kärleken mellan Heathcliff och Catherine lite mer. Det är dock verkligen ingen feel good-historia: alla personerna (de är inte så många) är mer eller mindre osympatiska och deras osunda relationer utspelas i en klaustrofobisk miljö som inskränks till två hus ute på de vilda hedarna i Nordengland. Det som slår mig är också hur unga huvudpersonerna är och att det här kanske i första hand är en bok för deppiga och vilt romantiska tonåringar? Själv föredrar jag fortfarande Jane Austens förnuftiga hjältinnor som blir kära i den som är kär i dem och som dessutom har ett fint gods eller åtminstone ett pastorat! Betyg: EEE+

Njutbart om njutningslystnad

I "History of a Pleasure Seeker" av Richard Mason får vi möta Piet Barol. Han är en begåvad, stilig och charmig ung man av tämligen enkelt ursprung. Året är 1907 och Piet får anställning som informator i en av Amsterdams rikaste familjer. Piet njuter oerhört av sitt nya lyxiga liv, som inkluderar rinnande varmt vatten till badet och utsökt mat lagad av husets franska kock. Men han måste också använda sitt omdöme och inte låta njutningslystnaden ta överhanden när han navigerar mellan husets invånare och tar ställning till de inviter han får från olika håll. De privilegier han åtnjuter kan förstås tas ifrån honom omedelbart om han tar ett felsteg och förargar sin arbetsgivare. Piets ställning mittemellan herrskapet och tjänstefolket gör att skildringen av det stora huset ger lite av samma känsla som teveserien Downton Abbey och filmen Gosford Park. Det är något som jag gillar skarpt! Dessutom tycker jag om den lättsinniga och tillåtande stämningen i boken. Det är en annorlunda, underhållande bok som gör en på gott humör! Betyg: EEEE
P.S. Boken kommer att komma på svenska i maj 2012 under titeln "En lycksökares historia".

Utanför mallen

Jan Y Nilsson är en erkänd men fattig poet som bor på en husbåt i Helsingborgs hamn. Hans förläggare, som hela tiden publicerat Jan Y:s diktsamlingar trots att det varit en förlustaffär, lyckas övertala honom att han ska skriva en deckare. Den är nu nästan färdigskriven och såld till ett antal länder. Det enda som saknas är en underskrift på kontraktet och de sista 50 sidorna på boken. Men det verkar vara någon som till varje pris vill stoppa utgivningen... Björn Larsson ironiserar över hela genren i "Döda poeter skriver inte kriminalromaner" och det är kul med en svensk deckare som inte är skriven enligt mallen. Dock är det lite för slarvigt skrivet, lite för tråkigt och lite för gubbigt för att jag ska tycka att det är riktigt lyckat. Betyg: EEE

Mörka strömmar på Island

Jag har inte läst  Arnaldur Indriðason på ett tag, eftersom "Vinterstaden" från 2007 gjorde mig besviken. Nu har jag gett honom en ny chans med "Mörka strömmar" från 2010. I den är det Elínborg som är huvudperson, medan hennes chef (och tidigare huvudperson) Erlendur är bortrest. Deckarhistorien handlar om en ung man som hittas mördad i sin lägenhet i centrala Reykjavík. Av spåren att döma har en kvinna varit i lägenheten på mordnatten, men polisen har svårt att ta reda på vem hon är. Som vanligt hos Indriðason är det miljöskildringen som är bäst. Själva deckarhistorien är lite seg och långsökt och boken är inte tillräckligt spännande för att jag ska ha överseende med det. Minst tycker jag om "kringsnacket", i detta fall det som handlar om Elínborgs förhållande till sin tonårsson. Det är beskrivet på ett sätt som jag inte tycker känns naturligt. Betyg: EE+