Esperanto och kometskräck i Wien 1910

Först tyckte jag att det var en väldigt gubbig roman (kvinnorna är få och har små roller), men sen blev jag ändå rätt charmad av Henrik B. Nilssons debutroman "Den falske vännen". Särskilt den första tredjedelen tycker jag jättemycket om. Jag gillar språket, de fina och underfundiga formuleringarna, skildringarna av Wien under kometens år 1910 och av huvudpersonen: den pensionerade förlagsredaktören Hermann Freytag. Han är en riktig loser: gammal, ensam, övergiven av sin hustru, fattig, bakåtsträvande och med en medelmåttig karriär bakom sig. Hans enda framgång är att han har varit den store författaren Boris Barsch redaktör och att det bara är han, Freytag, som duger som redaktör nu när Barsch lämnat ifrån sig ännu ett nästan oläsligt manuskript. Samtidigt börjar Freytag studera esperanto för den förtjusande lärarinnan Rosita och blir bekant med en av de andra eleverna: en elegant italienare som visar ett förvånansvärt stort intresse för Barsch outgivna manuskript. Det är en skickligt hopkommen berättelse som Nilsson skrivit, men den är lite för långdragen och lite för komplicerad. Det är många, långa beskrivningar av Wien och andra platser, av måltider och sammankomster, samt diskussioner om litteraturen, redaktörens roll, modernismens framväxt m.m. Dessutom berättas en parallellhistoria om intrigerna vid påvevalet 1903 baklänges. Jag tyckte att det blev lite segt i mitten. En bra redaktör hade kanske kunnat skära ner texten lite... Betyg: EEE