Om uppläsarens betydelse för ljudboksupplevelsen

I DN idag (lördag 16 maj 2009) skriver Ingegärd Waarenperä en intressant krönika om vilken stor betydelse uppläsaren har för ljudboken. Hon skriver bl.a. följande om Stina Ekblads inläsning av "Edith" som jag nyligen lyssnat på: "Det finns de som snarare låter sig själva färgas in av boken, som följer dess andning, känner dess puls. När Stina Ekblad läser Ernst Brunners "Edith" fungerar hon med sin totala identifikation som en brännugn, i vilken författaren och föremålet för hans berättelse smälter ihop: man tycker sig höra Edith Södergran själv." Det tycker jag verkligen stämmer!

Lyrik av Nina Burton

Jag är lite för otålig och snabbläsande för att vara en bra lyrikläsare, men ibland försöker jag mig på det trots allt. Nu har jag läst "Ett svar i 24 skärvor" av Nina Burton, eftersom jag tyckte så mycket om hennes faktabok "Den nya kvinnostaden". Jag tycker att det är med poesi som med bildkonst: man behöver inte förstå allt för att kunna njuta av skönheten. Jag känner att man skulle kunna ägna mycket tid och tankemöda åt att analysera de 24 dikterna och man kan också ägna sig åt att hitta samband och syftningar (se recensionen i SvD). Jag nöjer mig med att njuta av det vackra språket. Bäst tycker jag om dikterna "Orden" och "Stranden" och den enda som jag egentligen inte tycker om är den sista, "Vattnet". Betyg: EEEE

Dickens oavslutade

Jag har läst Charles Dickens sista, oavslutade roman "Mysteriet Edwin Drood" ("The mystery of Edwin Drood") mest som en förberedelse inför den nyskrivna "Drood" av Dan Simmons, som ligger och väntar på nattduksbordet. "Mysteriet Edwin Drood" är en slags tidig deckare och frågan hur Dickens hade tänkt sig upplösningen av mysteriet har tydligen ägnats mycket tid och tanke. Själv slås jag av hur modern boken känns för att vara skriven 1870. Den utspelar sig bland en liten krets människor i den lilla staden Cloisterham och den mystiska stämningen byggs långsamt upp innan själva mysteriet inträffar. Som vanligt skildrar Dickens vissa odrägliga personer som rena karikatyrer, vilket kan vara lite underhållande, men till slut känns rätt tröttsamt. Annars gillar jag personskildringen. Betyg: EEE

Lågmält och realistiskt om guvernant i 1800-talets England

Anne Brontë har hamnat i skuggan av sina mer berömda systrar Charlotte ("Jane Eyre") och Emily ("Svindlande höjder"/"Wuthering heights"). Jag har tidigare läst "Främlingen på Wildfell Hall" ("The tenant of Wildfell Hall") när den kom i svensk översättning för några år sedan. Nu har även Anne Brontës debutroman "Agnes Grey" kommit på svenska, men jag läste den på engelska. Jämfört med sina systrar är Anne Brontës stil mycket mer lågmäld och socialrealistisk. "Agnes Grey" handlar om en ung kvinna, som inte är föräldralös eller råkar ut för några särskilt mystiska eller dramatiska händelser. Hon berättar rakt på sak om hur det är att arbeta som guvernant i högfärdiga, ointresserade överklassfamiljer. (Har man jobbat som aupair kan man känna igen sig!) I andra halvan av boken dyker en godhjärtad och klok pastorsadjunkt upp och boken blir då även en gullig kärleksroman med mycket funderande kring vad hans blickar, tonfall och ordval egentligen betyder och vilken promenadväg man ska välja för att ha störst chans att stöta ihop med honom. Betyg: EEEE

Om att döda djur

Hanna Hellquist sällar sig till författarskaran som skriver om sina excentriska pappor. Om man läser Hellquists krönikor i DN känner man redan till hennes djurtokiga pappa och trygga mamma med den allergiska pojkvännen Göran. I "Karlstad Zoologiska" berättar Hellquist i mycket korta kapitel om sin uppväxt. Hennes stil är lättsam och anekdotisk, men ibland bränner det till, som när hon lakoniskt skriver att hon aldrig känt sig trygg med sin pappa. I övrigt blir jag (som var en sådan som var tvungen att rädda alla daggmaskar på skolvägen när det regnat) lätt illa berörd av alla djur som dör. De trampas ihjäl, kläms ihjäl, torkar ihjäl, drunknar, skjuts, äts upp av ormar och blir påkörda. Hellquist skriver bra och jag gillar egentligen hennes stil, men det känns som om hon haft lite svårt att bestämma sig för vilken slags bok hon vill skriva. Det viktiga försvinner lätt bland alla lustiga djuranekdoter. Betyg: EEE

Åsa Larsson i fortsatt god form

Jag gillar Åsa Larssons välskrivna deckare och "Till dess din vrede upphör" håller samma goda klass som de tidigare. Jag är egentligen inte så förtjust i deckare där de döda själva får berätta, men det stör mig inte alltför mycket i denna bok. Mordet är riktigt otäckt: två ungdomar som dyker i en istäckt sjö dödas genom att den enda vaken täcks över medan mördaren står och väntar tills offren drunknat. Historien i övrigt är inte jätteoriginell. Det jag gillar Larsson mest för är det njutbara språket och de fina, psykologiskt trovärdiga människoskildringarna. Betyg: EEEE

Både vackert och lärorikt om Edith Södergran

Jag har lyssnat på "Edith" av Ernst Brunner som ljudbok i fin uppläsning av Stina Ekblad. Brunner har doktorerat på Edith Södergran (1892-1923), vilket förklarar hans stora kunskaper om henne och hennes liv. "Edith" är en roman, men jag antar att den skildrar yttre fakta i hennes liv någotsånär korrekt. Boken handlar egentligen inte särskilt mycket om Södergrans banbrytande modernistiska poesi, så vill man veta mer om den får man läsa någon annan bok. i "Edith" låter Brunner Södergran själv berätta om sitt liv och den tid och de platser hon levde på: Sankt Petersburg, den lilla orten Raivola på karelska näset och sanatorierna i Schweiz. Det som förundrar mig mest är att Södergran lyckades skriva så mycket under sitt korta liv, särskilt som hon var sjuk i tuberkulos sedan tonåren. Boken är skriven på ett mycket vackert språk som passar bra för lyssning. Betyg: EEEE

Esperanto och kometskräck i Wien 1910

Först tyckte jag att det var en väldigt gubbig roman (kvinnorna är få och har små roller), men sen blev jag ändå rätt charmad av Henrik B. Nilssons debutroman "Den falske vännen". Särskilt den första tredjedelen tycker jag jättemycket om. Jag gillar språket, de fina och underfundiga formuleringarna, skildringarna av Wien under kometens år 1910 och av huvudpersonen: den pensionerade förlagsredaktören Hermann Freytag. Han är en riktig loser: gammal, ensam, övergiven av sin hustru, fattig, bakåtsträvande och med en medelmåttig karriär bakom sig. Hans enda framgång är att han har varit den store författaren Boris Barsch redaktör och att det bara är han, Freytag, som duger som redaktör nu när Barsch lämnat ifrån sig ännu ett nästan oläsligt manuskript. Samtidigt börjar Freytag studera esperanto för den förtjusande lärarinnan Rosita och blir bekant med en av de andra eleverna: en elegant italienare som visar ett förvånansvärt stort intresse för Barsch outgivna manuskript. Det är en skickligt hopkommen berättelse som Nilsson skrivit, men den är lite för långdragen och lite för komplicerad. Det är många, långa beskrivningar av Wien och andra platser, av måltider och sammankomster, samt diskussioner om litteraturen, redaktörens roll, modernismens framväxt m.m. Dessutom berättas en parallellhistoria om intrigerna vid påvevalet 1903 baklänges. Jag tyckte att det blev lite segt i mitten. En bra redaktör hade kanske kunnat skära ner texten lite... Betyg: EEE

Rejält besviken på "Igelkottens elegans"

Jag hade sett fram emot att läsa "Igelkottens elegans" av Muriel Barbery och blev glad när förlaget Sekwa erbjöd sig att skicka den till mig. Tyvärr blev jag väldigt besviken när jag började läsa. Boken handlar om två personer som bor i samma hus i ett tjusigt Pariskvarter: den 12-åriga Paloma och den medelålders portvaktstanten Renée. Paloma är överintelligent och brådmogen och tänker ta livet av sig på sin 13-årsdag. Renée är självlärd inom filosofi, konst, litteratur m.m. och gör allt för att dölja sin bildning för omgivningen. Båda är totalt osannolika personligheter. Jag har nu läst 128 sidor och de två huvudpersonerna har ännu inte mötts och eftersom jag nu tänker sluta läsa vet jag inte vad som händer när de väl gör. Jag hoppas något händer för hittills har det mest varit djupa tankar (författaren är filosofilärare och det märks) och överklassförakt. Jag är ingen överklasskramare men den här boken får mig att tänka "Ja, men de är ju människor de också!!". Alla de rika och tjusiga invånarna i husets paradvåningar framställs som karikatyrer och schabloner. Enligt Tidningen Vi skildras människorna i huset med "en underbar humor", men den går mig spårlöst förbi. Betyg: E