Två böcker om att bo i Kina

Jag har läst två böcker om hur det är att bo i Kina som västerlänning. Amerikanska Rachel DeWoskins bok "Babes i Beijing" handlar om hennes fem år i Peking under andra halvan av 1990-talet. Hon kom dit direkt efter universitetet och fick jobb på en PR-firma. Mer eller mindre av en slump fick hon också en roll i en kinesisk teveserie om utländska flickor i Kina. Svenska Catarina Lilliehöök, som skrivit "Mei Wenti!", var 36 år när hon kom till Kina 2001 för att läsa kinesiska. Senare kom även hennes man dit för att jobba och de lyckades få hyra ett traditionellt kinesiskt hus i Pekings gamla kvarter. DeWoskin och Lilliehöök skildrar båda hur svårt det är att lära sig kinesiska och hur förvirrade de var i början, både av att inte förstå språket och av kulturella och sociala koder. I båda böckerna finns roliga skildringar av hur det är att som västerlänning börja jobba på ett kinesiskt kontor. Båda är genuint intresserade av den kinesiska kulturen, de lär sig alltmer kinesiska och skaffar sig kinesiska vänner. DeWoskin umgås mycket med unga konstnärer och filmmänniskor, har kinesisk pojkvän och går på barer och klubbar. Lilliehöök skildrar vardagslivet i hutongen (gränden) där hon bor och berättar om sina nyfikna grannar, den obligatoriska hemhjälpen, den knasige hyresvärden och den blinda massösen. I Lilliehööks bok finns också rätt långa skildringar av hennes och makens resor till södra Kina, Tibet, Xinjiang och Mongoliet, men de delarna tycker jag är mindre intressanta. Lilliehööks starka sida är att skildra vardagslivet och alla små kulturkrockar. Mot slutet av boken flyttar Lilliehöök och hennes man till Shanghai och hon får därigenom tillfälle att jämföra Shanghai och Peking. Ingen av böckerna är något litterärt mästerverk, men de ger roliga och intressanta inblickar i hur det är att leva i Kina som västerlänning. Jag blir inte sugen på flytta dit, för det verkar enormt jobbigt, men jag ser fram emot att få resa till Kina en dag! Betyg: EEE (gäller båda böckerna)