Om krocket var Englands nationalsport...

Efter att ha återupptäckt Jasper Ffordes humoristiska fantasydeckarserie om litteraturpolisen Thursday Next ville jag läsa den tredje delen ("The Well of Lost Plots"), men den visade sig vara den enda som inte fanns på mitt bibliotek, så det fick bli fjärde delen, "Something Rotten". Som tur är funkar de bra att läsa i oordning också! I den här boken kommer Thursday Next tillbaka från böckernas värld med sin tvåårige son Friday. I släptåg har hon Hamlet, som behöver semester från sin pjäs. Thursdays make Landon är bortraderad av det onda, multinationella företaget Goliath, men hon kämpar för att få honom tillbaka. Boken är lika smart och rolig som de tidigare delarna och avslutas med den mest gastkramande skildring av en krocketmatch som jag någonsin läst.
Betyg: EEEE

Fester och farligheter

Med anledning av att det är 100 år sedan Tove Jansson föddes har hennes barndomsskildring "Bildhuggarens dotter" gått som radioföljetong och jag har passat på att lyssna i SR Play. Det är Tove Jansson själv som läst in boken på 1980-talet när hon var i 70-årsåldern. Hon berättar om uppväxten i den konstnärliga Helsingforsfamiljen, med pappa skulptören och mamma illustratören, om hippor i ateljén, insnöade hus, framkallade farligheter och lika trygga som spännande somrar vid havet. Den som kan sina Muminböcker förstår var mycket av inspirationen kom ifrån, men man behöver inga förkunskaper för att njuta av denna humoristiska och insiktsfulla berättelse av en person som aldrig glömde hur det var att vara barn.
Betyg: EEEE+

Hälsinglandssommar

"Fly" av Elise Karlsson köpte jag enbart av den anledningen att vi åker förbi avtagsvägen till byn Fly på vägen till vårt sommarhus i Hälsingland. Miljön är således välbekant: skogar, åkrar, lanthandeln och vägen till Söderhamn. Tyvärr känner jag mig inte så engagerad av resten av historien som handlar om två (lesbiska) par som hyr ett hus tillsammans. Det uppstår otrohet och svartsjuka, men historien berättas inte på något sätt som berör mig särskilt. Jaha, ett förhållande tar slut. Än sen då? Stilen är ambitiös, men när en berättelse inte intresserar mig har jag en tendens att tycka att språket är pretentiöst...
Betyg: EE

Inspiration till ett köpstopp

Ann-Christin Gramming hade köpstopp 2007 och bloggade om det. 2008 gavs blogginläggen ut som en bok: "Köp inte den här boken!". Jag läste om boken då den kom ut, men inte förrän nu, när jag har inlett ett eget köpstopp, har jag läst den. Och jag har givetvis lånat den på biblioteket! Boken är lättläst och trevlig, men tillför inte så mycket nytt till mina egna tankar om konsumtion och miljö. Gramming var nog en föregångare för sju år sedan och det är ju positivt om hennes tankar känns vedertagna nu!
Betyg: EEE
P.S. Gramming bloggar fortfarande på Köpstoppsbloggen.

Japan eller amerikan?

En av 2012 års bästa böcker var "Vi kom över havet" ("The Buddha in the Attic") av Julie Otsuka. Nu har jag läst hennes debutroman "When the Emperor Was Divine", som nyligen kommit på svenska ("När kejsaren var gudomlig"). Den börjar ungefär där "Vi kom över havet" slutade: med ordern om att alla amerikaner med japanskt ursprung skulle interneras efter Pearl Harbor 1941. Våren 1942 packar en kvinna i Berkeley ned familjens tillhörigheter i kartonger, gräver ned bordssilvret i trädgården och ger bort katten till grannen. Tillsammans med sina två barn, som är födda i USA och bara pratar engelska, kommer hon att tillbringa de kommande tre åren i ett läger av svarta baracker i en saltöken i Utah. Hennes man sitter i ett annat läger. Otsukas säregna berättarstil känns igen och hon berättar om USA:s förnedrande behandling av vissa av sina medborgare på ett imponerande återhållet och finstämt sätt.
Betyg: EEEE

Glömda minnen

Jag har en tendens att glömma att skriva om böckerna som vi läser i bokcirkeln Det namnlösa sällskapet, vilket är särskilt ironiskt då vi nyligen läste en bok som handlar om minnen: "W eller minnet av barndomen" av Georges Perec. Vartannat kapitel handlar om Perecs barndom. Han diskuterar vad han minns och inte, men även i det han presenterar som fakta finns det uppenbara fel, som han inte kommenterar. Man kan alltså inte lita på någonting! Det är ändå en hemsk och berörande berättelse om en uppväxt i en fransk, judisk familj under andra världskriget. Vartannat kapitel bygger på en historia som Perec uppger sig ha hittat på som barn. Den handlar om ön W, där livet är helt uppbyggt kring idrott. Berättelsen, som till en början tråkar ut mig, blir mer och mer absurd tills man förstår kopplingen till andra världskriget och koncentrationslägren. En fascinerande, men besynnerlig bok!
Betyg: EEE
P.S. Läs också "Hemligheten" av Philippe Grimbert.

Eskapism för bokälskare

För ganska många år sedan läste jag första delen i Jasper Ffordes humoristiska fantasydeckarserie om litteraturpolisen Thursday Next, "The Eyre Affair" ("Var är Jane Eyre?"). Som jag minns det blev jag lite besviken och uppenbarligen inte sugen på att läsa mer om Next. Men nu behövde jag lite verklighetsflykt och gav Fforde en ny chans med del 2, "Lost in a Good Book" ("Uppslukad") och denna gång var upplevelsen mer positiv. Serien utspelar sig på 1980-talet i en parallell värld som är ganska lik den vi lever i, men där man bland annat kan resa i tiden och ta sig in i böcker. Det är härlig, intelligent underhållning med massor av litterära referenser till allt från Arthurlegenden till Beatrix Potter.
Betyg: EEEE
P.S. Läs också "The End of Mr Y" av Scarlett Thomas.

Otäckt på riktigt

Jag brukar inte läsa skräcklitteratur, men nu har jag läst en bok som gjort mig rädd och det är en faktabok: "Förgiftad - om kemikalierna i vardagen och det osynliga hotet mot vår hälsa" ("Slow Death by Rubber Duck") av kanadensarna Rick Smith och Bruce Lourie. Boken kom ut 2009 (på svenska 2010) men är fortfarande tillräckligt aktuell för att vara mycket läsvärd. På ett lättillgängligt sätt går Smith och Lourie igenom några av de vanligaste farliga kemikalierna, var de finns och hur man kan undvika dem. De utsätter sig själva för olika saker, som att äta tonfisk (kvicksilver) och använda parfymerade, bakteriedödande hygienprodukter (ftalater och triklosan) och mäter sedan halterna av gifter i blodet. Vad gäller vissa av ämnena verkar det som om EU har legat före USA och Kanada med förbud och det har också hänt en del under åren sedan boken skrevs, men annat känns fortfarande skrämmande aktuellt. Visste du t.ex. att en kanariefågel dör om den är i samma rum som en överhettad teflonpanna och att det finns massor av barnleksaker som är gjorda av hormonstörande och cancerogena plaster? Mitt kök är nu rensat på det mesta av plast, jag steker min mat i en gammal, hederlig gjutjärnspanna och sonens mjuka plastleksaker har åkt ut. På mitt kylskåp sitter en lista ur boken på vilka plaster som är förhållandevis ofarliga (förpackningar som är märkta 1 PET, 2 HDPE, 4 LDPE och 5 PP) och de som bör undvikas (övriga).
Betyg: EEEE
P.S. För den som vill ha mer aktuell kunskap om svenska förhållanden kom Naturskyddsföreningen nyligen med en intressant rapport: Allt du (inte) vill veta om plast

Vilsna unga vuxna

Jag trodde att "Ryssar är såna som gillar björkar" av Olga Grjasnowa skulle handla om ryssar, men det gör den mycket lite. Huvudpersonen Masja är visserligen av ryskt ursprung, men hon är uppväxt i Azerbajdzjan och flydde sedan med sin familj till Tyskland, dit de var välkomna tack vare att familjen var judisk. Språkbegåvade Masja är i 20-25-årsåldern, pluggar till tolk och bor med sin (öst)tyska pojkvän Elias i Frankfurt. Hennes f.d. pojkvän är född i Libanon och bor i USA och bästa vännen är född i Tyskland av turkiska föräldrar. Andra halvan av boken utspelar sig i Israel. Det handlar mycket om identitetssökande, tillhörighet, rasism och nationalism. Ämnena intresserar mig och boken är lättläst, men jag kommer hela tiden på mig själv med att önska att jag i stället läste någon annan bok som handlar om de här frågorna. Grjasnowa lyckas varken göra sina personer eller ämnen tillräckligt intressanta.
Betyg: EE
P.S. För den som vill läsa om unga vuxna i Frankfurt rekommenderar jag "Timmen mellan hund och varg". När det gäller unga i Israel skulle jag hellre läsa "Det eviga folket är inte rädda" av Shani Boianjiu.

Hatties sju sorger och åtta bedrövelser

"The Twelve Tribes of Hattie" ("Hatties liv") av Ayana Mathis börjar på 1920 -talet i Philadelphia. Tonåriga Hattie har kommit med sin mor och systrar från sydstaterna och är till en början förundrad över att leva i en stad där svarta kan handla av vita och inte behöver stiga ned i rännstenen och titta i marken så fort det kommer en vit människa på trottoaren. Men livet i Philadelphia är inte bara en dans på rosor. Hattie träffar August när hon är femton, blir med barn och är sedan fast med denna odugling resten av livet. Sammanlagt föder hon elva barn och det är sorg och elände med dem alla. Läsaren får följa familjen fram till 1980 och boken är nästan en novellsamling, eftersom alla kapitel har olika personer i fokus. Att all Hatties energi går till att föda och klä barnen så att inget finns kvar till kramar och ömhetsbetygelser står snart klart. Det är en dyster, men säkert realistisk, skildring av en svart, fattig familjs tillvaro i USA under 1900-talet.
Betyg: EEE

Spökryttare i Normandie

Jag har dragit ut på lyssnandet på "L'armée furieuse" ("Spökryttarna från Ordebec") av Fred Vargas för jag ville inte att den skulle ta slut. Den var perfekt att lyssna på en liten stund varje kväll, för den var lätt att hänga med i, men inte så spännande att man måste sträcklyssna. Och inläst på tydlig, utomordentligt trevlig franska av Thierry Janssen. Jag är vid det här laget välbekant med den excentriska kommissarie Adamsberg och hans medarbetare. I den här boken hamnar de i en liten by i Normandie. Där finns en legend som säger att när en armé av spökryttare passerar på en skogsväg och visar sig för någon människa i byn är det ett förebud om död. Nu har spökarmén blivit sedd av en kvinna och snart börjar folk att dö. Det är givetvis oemotståndligt för Adamsberg. Vargas blandar som vanligt legend med mordhistoria på ett härligt sätt.
Betyg: EEEE+

Barn är också människor

Jag gillar "barnuppfostringsböcker" som har som utgångspunkt att barn också är människor och ska behandlas som sådana. De är inte djur som ska dresseras. Mitt sista bokinköp på ett år blev "Med känsla för barns självkänsla" av Petra Krantz Lindgren och det är en mycket bra bok om samspelet mellan barn och vuxna. Krantz Lindgren utgår från att barns (och vuxnas) beteende alltid har sin grund i ett behov. Kan man identifiera behovet kan man lösa en konfliktsituation på ett sätt som gör båda parter nöjda. Det är absolut inte samma sak som att alltid låta barnet få som det vill! Sen är det kanske inte alltid det lättaste att förstå vilket behov som ligger bakom handlandet i en viss situation, men man kan öva sig i att tänka i sådana banor i alla fall. Många av Krantz Lindgrens tankar och förslag känner jag igen från Ross W. Greene ("Explosiva barn" - min bibel!!), "How to talk so kids will listen and listen so kids will talk" av Adele Faber och Elaine Mazlish (finns inte på svenska), Lars H. Gustafsson ("Lotsa barn" och "Växa - inte lyda") och Jesper Juul ("Ditt kompetenta barn"). Krantz Lindgren skriver dock så lättläst och lätttillgängligt och formulerar sig på sitt eget sätt, att jag inte tvekar att rekommendera denna bok som ett komplement eller ingång till de övriga. Eller som enda bok för den utmattade förälder som inte har tid och ork att läsa någon annan.
Betyg: EEEE+

Köpstopp på böcker!

Från den 1 juni 2014 och ett år framåt har jag köpstopp (se Rapport från ett köpstopp). Det innebär även köpstopp för böcker. Hur ska det gå kan man fråga sig, men jag är inte så orolig. Jag har en hel hylla full med olästa böcker, som jag nu förhoppningsvis kommer att komma mig för att läsa. Jag har ett stort antal e-böcker nedladdade till läsplattan och jag har ett jättebra bibliotek på promenadavstånd. Om man till det lägger alla bokälskande vänner och släktingar som jag kan låna böcker av ska det nog inte gå någon nöd på mig! Men jag inser att jag inte kan vara med i jobbets bokcirkel i höst för den går ut på att var och en köper en bok, som övriga sedan kan låna. Kanske kan jag låna böckerna på bibblan och ändå få vara med på de intressanta diskussionerna?

Emmas olästa-böcker-hylla

I familjen Bennets kök

Många har skrivit moderna varianter och mer eller mindre idiotiska fortsättningar på Jane Austens "Stolthet och fördom", men "Huset Longbourn" ("Longbourn") av Jo Baker är den första version som jag har läst som berättas ur tjänstefolkets perspektiv. Efter att jag hade läst ut den var jag förstås tvungen att läsa om "Stolthet och fördom" och noterade att betjänten ("the footman") nämns en gång, hushållerskan/kokerskan mrs Hill nämns en eller ett par gånger och att det står att Lydia visar upp sin vigselring för de två tjänsteflickorna. Att den ena av dem heter Sarah framgår vid ett annat tillfälle när hon ska hjälpa flickorna Bennet inför någon tillställning. Av dessa rudimentära uppgifter har Baker spunnit en hel historia där den 20-åriga Sarah står i fokus. Den unge mannen James Smith kommer vandrande till gården och blir anställd som betjänt eftersom det ger status att ha en sådan och det är svårt att få tag på manligt tjänstefolk på grund av det pågående kriget. Kan man sin "Stolthet och fördom" känner man helt klart igen sig på Longbourn, men perspektivet är ett helt annat. Jag, som gillar realistiska berättelser om kvinnor på 1800-talet, tyckte om denna version och jag tror nog att Jane Austen också ler i sin himmel.
Betyg: EEEE

Varför kvinnan på omslaget har turnyr vet jag inte. Det var ju empiremodet som gällde på Austens tid och Sarah var antagligen snarare klädd så här.

Sveriges första wallraffare

Ester Blenda Nordström var journalist och den första i Sverige som wallraffade. Sommaren 1914 tog hon jobb som piga på en bondgård i en månad och skrev sedan den intressanta reportageboken "En piga bland pigor". Vi läste den i bokcirkeln Det namnlösa sällskapet i september 2013, men jag har tydligen glömt att skriva en recension här på bloggen. Nordström skriver fantastiska person- och miljöskildringar med mycket humor och respekt, som inte känns ett dugg daterade (förutom i vissa ordval, förstås). Det gäller även hennes andra bok, "Kåtornas folk", som jag nu har läst. Där berättar hon om hur hon sommaren 1915 tog arbete som nomadlärarinna för barnen i en sameby i Lappland.
Betyg: EEEE (gäller båda)

En sydafrikansk farm

Nej, nu orkar jag faktiskt inte längre. Jag ville så gärna läsa något av Nobelprisvinnaren Nadine Gordimer, den kanske mest kända författaren från Sydafrika, och valet föll på "Bevararen" från 1974, för att den nämndes i "Bländad av ljuset". Det började bra och jag blev förtjust i det vackra språket, men någonstans mitt i tappade jag sugen och nu, på sidan 167 (av 252), ger jag upp. Historien om affärsmannen Mehring som skaffar en farm på landet utanför Johannesburg är faktiskt för tråkig.
Betyg: EE
P.S. Läs hellre "Agaat" av Marlene van Niekerk.

Flärdfull fantasi med fröken Fågel

Isabella är en musgrå nioåring med ett tomt hål i bröstet i stället för egen vilja. Men när hon lär känna Mademoiselle Oiseau blir det ändring på det. Mademoiselle är en tjusig, nyckfull och excentrisk kvinna som bor högst upp i ett hus vid avenue des Temps Perdus, mitt i Paris. I hennes lägenhet öppnas hela tiden dörrar till okända rum, där bor otaliga katter och fåglar och på balkongen finns en magisk swimmingpool. I Mademoiselles sällskap utvecklar Isabella en egen vilja, men slutsatsen blir att den ska användas till att välja kläder, parfym och "klacka-skor". Andrea de la Barre de Nanteuils fantasifulla barnbok med Lovisa Burfitts kongeniala illustrationer är läcker som en macaron, och innehåller lika lite substans. Det funkar som Parisnostalgisk underhållning och ögonfröjd, men inte så mycket mer.
Betyg: EEE

Blodbad i Georgia

Det var nog inte riktigt bra att läsa två Lee Child-deckare så tätt efter varandra... Efter "Hetta" störtade jag mig rakt in i den första Jack Reacher-deckaren, "Dollar" ("Killing Floor"), och nu är jag övermätt på tortyr, blodiga dödsfall, explosioner och eldsvådor. I "Dollar" kommer ensamvargen Jack Reacher till en liten stad i Georgia, som verkar onaturligt prydlig och välskött. Där händer aldrig något, så när en man hittas död blir utbölingen Reacher förstås direkt misstänkt. Han dras in i en otrolig historia som inte tar slut förrän många, många människor är döda. I "Hetta" kändes våldet "befogat" ur någon slags hämnd-/rättvisefantasisynpunkt. I "Dollar" blir det bara för mycket. Det känns också att det är en debutbok, för berättandet är ibland lite stolpigt, ofokuserat och för utdraget. När den sista twisten kommer tänker jag inte "Wow, vad spännande!" utan "Nej, jag orkar inte mer, kan det inte ta slut snart?"  Nu måste jag rensa min nedblodade hjärna med en totalt oblodig pusseldeckare eller en realistisk relationsroman eller nåt.
Betyg: EEE

Psykfallens skola

Om man har blivit väldigt förtjust i den första boken man läser av en ny favoritförfattare är det tyvärr nästan oundvikligt att bli lite besviken på den andra. Den är kanske egentligen lika bra, men nyförälskelsens yra och nyhetens behag är borta. Så blev det för mig när jag läste Cornelia Reads andra bok, "The Crazy School". I den har Madeline Dare och hennes man lämnat Syracuse och flyttat till en annan del av New England, där Madeline får jobb på en internatskola för ungdomar med psykiska problem och rika föräldrar. Read ägnar mer energi åt att beskriva skolan, dess sektledarliknande grundare, knasiga lärare och problemtyngda elever än åt deckargåtan, som inte presenteras förrän efter halva boken. Den humoristiska och ironiska stilen känns igen, men dämpas lite av det allvarliga temat. "The Crazy School" är bra, men lika bra som "A Field of Darkness" är den trots allt inte.
Betyg: EEEE

En modern cowboy

I mitt projekt att prova på nya deckarförfattare har turen nu kommit till Lee Child. Han har skrivit en lång serie deckare/thrillers med den f.d. militärpolisen Jack Reacher i huvudrollen. Eftersom femte delen, "Hetta" ("Echo Burning"), fanns som e-bok på biblioteket blev det den jag läste. Som en modern cowboy liftar den rättrådige men våldsamme Reacher planlöst omkring i amerikanska södern. I Texas blir han upplockad av en vacker kvinna med ett problem: hennes rike man slår henne, men hon kan inte lämna honom eftersom hon inte har några egna pengar och de har ett barn tillsammans. De bor tillsammans med makens fientligt inställda familj på en isolerad ranch. Reacher kan förstås inte motstå att hjälpa en dam i nöd och han tar arbete som hästskötare på gården. Trots cowboyimagen kan Reacher inte ett skvatt om hästar, men han får som tur är hjälp av husets sexåriga dotter när han blir tillsagd att sadla en häst. Trots att de är lika våldsamma gillar jag Jack Reacher mycket bättre än hans engelska deckarkollega Jack Caffery i Mo Hayder-deckaren jag nyligen läste (se nedan). Kanske för att han har en schysst inställning till kvinnor (även om den är lite gammaldags chevaleresk), för att han bara utövar våld mot män som verkligen förtjänar det och för att han inte är polis som missbrukar sin makt. Till skillnad från Hayder är Child en författare jag verkligen kan tänka mig att återvända till!
Betyg: EEEE
P.S. Den karga Texasmiljön och cowboyandan får mig att tänka på Cormac McCarthys "Dessa vackra hästar".
P.S. 2 För den som vill läsa fler deckare i Texasmiljö rekommenderar jag Julia Heaberlin.