Vilsna unga vuxna

Jag trodde att "Ryssar är såna som gillar björkar" av Olga Grjasnowa skulle handla om ryssar, men det gör den mycket lite. Huvudpersonen Masja är visserligen av ryskt ursprung, men hon är uppväxt i Azerbajdzjan och flydde sedan med sin familj till Tyskland, dit de var välkomna tack vare att familjen var judisk. Språkbegåvade Masja är i 20-25-årsåldern, pluggar till tolk och bor med sin (öst)tyska pojkvän Elias i Frankfurt. Hennes f.d. pojkvän är född i Libanon och bor i USA och bästa vännen är född i Tyskland av turkiska föräldrar. Andra halvan av boken utspelar sig i Israel. Det handlar mycket om identitetssökande, tillhörighet, rasism och nationalism. Ämnena intresserar mig och boken är lättläst, men jag kommer hela tiden på mig själv med att önska att jag i stället läste någon annan bok som handlar om de här frågorna. Grjasnowa lyckas varken göra sina personer eller ämnen tillräckligt intressanta.
Betyg: EE
P.S. För den som vill läsa om unga vuxna i Frankfurt rekommenderar jag "Timmen mellan hund och varg". När det gäller unga i Israel skulle jag hellre läsa "Det eviga folket är inte rädda" av Shani Boianjiu.

Hatties sju sorger och åtta bedrövelser

"The Twelve Tribes of Hattie" ("Hatties liv") av Ayana Mathis börjar på 1920 -talet i Philadelphia. Tonåriga Hattie har kommit med sin mor och systrar från sydstaterna och är till en början förundrad över att leva i en stad där svarta kan handla av vita och inte behöver stiga ned i rännstenen och titta i marken så fort det kommer en vit människa på trottoaren. Men livet i Philadelphia är inte bara en dans på rosor. Hattie träffar August när hon är femton, blir med barn och är sedan fast med denna odugling resten av livet. Sammanlagt föder hon elva barn och det är sorg och elände med dem alla. Läsaren får följa familjen fram till 1980 och boken är nästan en novellsamling, eftersom alla kapitel har olika personer i fokus. Att all Hatties energi går till att föda och klä barnen så att inget finns kvar till kramar och ömhetsbetygelser står snart klart. Det är en dyster, men säkert realistisk, skildring av en svart, fattig familjs tillvaro i USA under 1900-talet.
Betyg: EEE

Spökryttare i Normandie

Jag har dragit ut på lyssnandet på "L'armée furieuse" ("Spökryttarna från Ordebec") av Fred Vargas för jag ville inte att den skulle ta slut. Den var perfekt att lyssna på en liten stund varje kväll, för den var lätt att hänga med i, men inte så spännande att man måste sträcklyssna. Och inläst på tydlig, utomordentligt trevlig franska av Thierry Janssen. Jag är vid det här laget välbekant med den excentriska kommissarie Adamsberg och hans medarbetare. I den här boken hamnar de i en liten by i Normandie. Där finns en legend som säger att när en armé av spökryttare passerar på en skogsväg och visar sig för någon människa i byn är det ett förebud om död. Nu har spökarmén blivit sedd av en kvinna och snart börjar folk att dö. Det är givetvis oemotståndligt för Adamsberg. Vargas blandar som vanligt legend med mordhistoria på ett härligt sätt.
Betyg: EEEE+

Barn är också människor

Jag gillar "barnuppfostringsböcker" som har som utgångspunkt att barn också är människor och ska behandlas som sådana. De är inte djur som ska dresseras. Mitt sista bokinköp på ett år blev "Med känsla för barns självkänsla" av Petra Krantz Lindgren och det är en mycket bra bok om samspelet mellan barn och vuxna. Krantz Lindgren utgår från att barns (och vuxnas) beteende alltid har sin grund i ett behov. Kan man identifiera behovet kan man lösa en konfliktsituation på ett sätt som gör båda parter nöjda. Det är absolut inte samma sak som att alltid låta barnet få som det vill! Sen är det kanske inte alltid det lättaste att förstå vilket behov som ligger bakom handlandet i en viss situation, men man kan öva sig i att tänka i sådana banor i alla fall. Många av Krantz Lindgrens tankar och förslag känner jag igen från Ross W. Greene ("Explosiva barn" - min bibel!!), "How to talk so kids will listen and listen so kids will talk" av Adele Faber och Elaine Mazlish (finns inte på svenska), Lars H. Gustafsson ("Lotsa barn" och "Växa - inte lyda") och Jesper Juul ("Ditt kompetenta barn"). Krantz Lindgren skriver dock så lättläst och lätttillgängligt och formulerar sig på sitt eget sätt, att jag inte tvekar att rekommendera denna bok som ett komplement eller ingång till de övriga. Eller som enda bok för den utmattade förälder som inte har tid och ork att läsa någon annan.
Betyg: EEEE+

Köpstopp på böcker!

Från den 1 juni 2014 och ett år framåt har jag köpstopp (se Rapport från ett köpstopp). Det innebär även köpstopp för böcker. Hur ska det gå kan man fråga sig, men jag är inte så orolig. Jag har en hel hylla full med olästa böcker, som jag nu förhoppningsvis kommer att komma mig för att läsa. Jag har ett stort antal e-böcker nedladdade till läsplattan och jag har ett jättebra bibliotek på promenadavstånd. Om man till det lägger alla bokälskande vänner och släktingar som jag kan låna böcker av ska det nog inte gå någon nöd på mig! Men jag inser att jag inte kan vara med i jobbets bokcirkel i höst för den går ut på att var och en köper en bok, som övriga sedan kan låna. Kanske kan jag låna böckerna på bibblan och ändå få vara med på de intressanta diskussionerna?

Emmas olästa-böcker-hylla

I familjen Bennets kök

Många har skrivit moderna varianter och mer eller mindre idiotiska fortsättningar på Jane Austens "Stolthet och fördom", men "Huset Longbourn" ("Longbourn") av Jo Baker är den första version som jag har läst som berättas ur tjänstefolkets perspektiv. Efter att jag hade läst ut den var jag förstås tvungen att läsa om "Stolthet och fördom" och noterade att betjänten ("the footman") nämns en gång, hushållerskan/kokerskan mrs Hill nämns en eller ett par gånger och att det står att Lydia visar upp sin vigselring för de två tjänsteflickorna. Att den ena av dem heter Sarah framgår vid ett annat tillfälle när hon ska hjälpa flickorna Bennet inför någon tillställning. Av dessa rudimentära uppgifter har Baker spunnit en hel historia där den 20-åriga Sarah står i fokus. Den unge mannen James Smith kommer vandrande till gården och blir anställd som betjänt eftersom det ger status att ha en sådan och det är svårt att få tag på manligt tjänstefolk på grund av det pågående kriget. Kan man sin "Stolthet och fördom" känner man helt klart igen sig på Longbourn, men perspektivet är ett helt annat. Jag, som gillar realistiska berättelser om kvinnor på 1800-talet, tyckte om denna version och jag tror nog att Jane Austen också ler i sin himmel.
Betyg: EEEE

Varför kvinnan på omslaget har turnyr vet jag inte. Det var ju empiremodet som gällde på Austens tid och Sarah var antagligen snarare klädd så här.

Sveriges första wallraffare

Ester Blenda Nordström var journalist och den första i Sverige som wallraffade. Sommaren 1914 tog hon jobb som piga på en bondgård i en månad och skrev sedan den intressanta reportageboken "En piga bland pigor". Vi läste den i bokcirkeln Det namnlösa sällskapet i september 2013, men jag har tydligen glömt att skriva en recension här på bloggen. Nordström skriver fantastiska person- och miljöskildringar med mycket humor och respekt, som inte känns ett dugg daterade (förutom i vissa ordval, förstås). Det gäller även hennes andra bok, "Kåtornas folk", som jag nu har läst. Där berättar hon om hur hon sommaren 1915 tog arbete som nomadlärarinna för barnen i en sameby i Lappland.
Betyg: EEEE (gäller båda)

En sydafrikansk farm

Nej, nu orkar jag faktiskt inte längre. Jag ville så gärna läsa något av Nobelprisvinnaren Nadine Gordimer, den kanske mest kända författaren från Sydafrika, och valet föll på "Bevararen" från 1974, för att den nämndes i "Bländad av ljuset". Det började bra och jag blev förtjust i det vackra språket, men någonstans mitt i tappade jag sugen och nu, på sidan 167 (av 252), ger jag upp. Historien om affärsmannen Mehring som skaffar en farm på landet utanför Johannesburg är faktiskt för tråkig.
Betyg: EE
P.S. Läs hellre "Agaat" av Marlene van Niekerk.

Flärdfull fantasi med fröken Fågel

Isabella är en musgrå nioåring med ett tomt hål i bröstet i stället för egen vilja. Men när hon lär känna Mademoiselle Oiseau blir det ändring på det. Mademoiselle är en tjusig, nyckfull och excentrisk kvinna som bor högst upp i ett hus vid avenue des Temps Perdus, mitt i Paris. I hennes lägenhet öppnas hela tiden dörrar till okända rum, där bor otaliga katter och fåglar och på balkongen finns en magisk swimmingpool. I Mademoiselles sällskap utvecklar Isabella en egen vilja, men slutsatsen blir att den ska användas till att välja kläder, parfym och "klacka-skor". Andrea de la Barre de Nanteuils fantasifulla barnbok med Lovisa Burfitts kongeniala illustrationer är läcker som en macaron, och innehåller lika lite substans. Det funkar som Parisnostalgisk underhållning och ögonfröjd, men inte så mycket mer.
Betyg: EEE

Blodbad i Georgia

Det var nog inte riktigt bra att läsa två Lee Child-deckare så tätt efter varandra... Efter "Hetta" störtade jag mig rakt in i den första Jack Reacher-deckaren, "Dollar" ("Killing Floor"), och nu är jag övermätt på tortyr, blodiga dödsfall, explosioner och eldsvådor. I "Dollar" kommer ensamvargen Jack Reacher till en liten stad i Georgia, som verkar onaturligt prydlig och välskött. Där händer aldrig något, så när en man hittas död blir utbölingen Reacher förstås direkt misstänkt. Han dras in i en otrolig historia som inte tar slut förrän många, många människor är döda. I "Hetta" kändes våldet "befogat" ur någon slags hämnd-/rättvisefantasisynpunkt. I "Dollar" blir det bara för mycket. Det känns också att det är en debutbok, för berättandet är ibland lite stolpigt, ofokuserat och för utdraget. När den sista twisten kommer tänker jag inte "Wow, vad spännande!" utan "Nej, jag orkar inte mer, kan det inte ta slut snart?"  Nu måste jag rensa min nedblodade hjärna med en totalt oblodig pusseldeckare eller en realistisk relationsroman eller nåt.
Betyg: EEE

Psykfallens skola

Om man har blivit väldigt förtjust i den första boken man läser av en ny favoritförfattare är det tyvärr nästan oundvikligt att bli lite besviken på den andra. Den är kanske egentligen lika bra, men nyförälskelsens yra och nyhetens behag är borta. Så blev det för mig när jag läste Cornelia Reads andra bok, "The Crazy School". I den har Madeline Dare och hennes man lämnat Syracuse och flyttat till en annan del av New England, där Madeline får jobb på en internatskola för ungdomar med psykiska problem och rika föräldrar. Read ägnar mer energi åt att beskriva skolan, dess sektledarliknande grundare, knasiga lärare och problemtyngda elever än åt deckargåtan, som inte presenteras förrän efter halva boken. Den humoristiska och ironiska stilen känns igen, men dämpas lite av det allvarliga temat. "The Crazy School" är bra, men lika bra som "A Field of Darkness" är den trots allt inte.
Betyg: EEEE

En modern cowboy

I mitt projekt att prova på nya deckarförfattare har turen nu kommit till Lee Child. Han har skrivit en lång serie deckare/thrillers med den f.d. militärpolisen Jack Reacher i huvudrollen. Eftersom femte delen, "Hetta" ("Echo Burning"), fanns som e-bok på biblioteket blev det den jag läste. Som en modern cowboy liftar den rättrådige men våldsamme Reacher planlöst omkring i amerikanska södern. I Texas blir han upplockad av en vacker kvinna med ett problem: hennes rike man slår henne, men hon kan inte lämna honom eftersom hon inte har några egna pengar och de har ett barn tillsammans. De bor tillsammans med makens fientligt inställda familj på en isolerad ranch. Reacher kan förstås inte motstå att hjälpa en dam i nöd och han tar arbete som hästskötare på gården. Trots cowboyimagen kan Reacher inte ett skvatt om hästar, men han får som tur är hjälp av husets sexåriga dotter när han blir tillsagd att sadla en häst. Trots att de är lika våldsamma gillar jag Jack Reacher mycket bättre än hans engelska deckarkollega Jack Caffery i Mo Hayder-deckaren jag nyligen läste (se nedan). Kanske för att han har en schysst inställning till kvinnor (även om den är lite gammaldags chevaleresk), för att han bara utövar våld mot män som verkligen förtjänar det och för att han inte är polis som missbrukar sin makt. Till skillnad från Hayder är Child en författare jag verkligen kan tänka mig att återvända till!
Betyg: EEEE
P.S. Den karga Texasmiljön och cowboyandan får mig att tänka på Cormac McCarthys "Dessa vackra hästar".
P.S. 2 För den som vill läsa fler deckare i Texasmiljö rekommenderar jag Julia Heaberlin.

Apokalypsen i Engelsfors

De är nu fyra tonårshäxor kvar i Engelsfors och världens räddning hänger på dem. Hur ska det gå? Jag har otåligt väntat på att "Nyckeln" skulle komma som e-bok, så att jag skulle få gå in i den magiska Engelsforsvärlden igen. Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren avslutar sin trilogi lika snyggt som den började. Det är njutningsfull sträckläsning som tar slut för fort!
Betyg: EEEE

Osexig snut i Bristol

Jag har ett litet projekt där jag provar att läsa deckare av omtalade författare som jag av någon anledning inte har läst förut. Nu blev det "Ritual" av Mo Hayder, för den fanns som e-bok på biblioteket. Mo Hayder har skrivit en serie deckare med polisen Jack Caffery i huvudrollen, men den här är den första där Caffery har lämnat London för Bristol. Den andra huvudpersonen är Flea Marley, som jobbar som polisdykare. Hon är en intressant person, men Caffery blir jag mest irriterad på. Han är en sån där knepig deckare som är våldsam, har svårt att följa regler och har en tvivelaktig inställning till kvinnor. I efterordet läser jag att författaren och många av hennes läsare tycker att han är sexig. Det tycker inte jag. Deckarhistorien i övrigt är ok, men det känns inte som om Mo Hayder är en författare som jag kommer att återvända till.
Betyg: EEE

En frånvarande mor

I bokcirkeln Den röda boken har vi läst "Vi ses på Place de la Sorbonne" av Justine Lévy. Den snabblästa romanen är Lévys debutbok som hon skrev bara 20 år gammal och liksom "Inget allvarligt" har den självbiografisk bakgrund. Den handlar om 18-åriga Louise som ska träffa sin mamma på ett café på Place de la Sorbonne. Mamman dröjer och Louise får gott om tid att tänka tillbaka på sin uppväxt med en omogen och ansvarslös mamma. Det är en ganska hemsk berättelse, men Lévy skriver den med precis rätt tonfall, utan att bli jobbigt sentimental eller indignerad.
Betyg: EEEE
P.S. Nu vill jag också läsa "En ovärdig dotter", som är tredje boken om Louise och hennes komplicerade familj.

Jag läste boken på planet till Paris (så kort är den!) och satte mig sen och tog en kaffe på Café L'Escritoire där den utspelar sig.

Lapptäcken och förrymda slavar

"The Last Runaway" ("Den sista fristaden") av Tracy Chevalier handlar om en ung kväkarkvinna, Honor Bright, som 1850 emigrerar från England till USA. Hon hamnar i Ohio, där hon kämpar för att finna sig till rätta. Chevalier ("Flicka med pärlörhänge") skriver ganska okonstlat, även om jag tycker att språket glimrar till ibland. Men den här bokens värde ligger inte i stilen utan i innehållet! Skildringarna av tyg, hattar, lapptäcken och sömnadsarbete är utsökta och fascinerande. Dessutom får man vet en hel del om kväkarna, "den underjordiska järnvägen" som hjälpte slavar att rymma från Södern till Kanada och om livet på en amerikansk bondgård.
Betyg: EEEE
P.S. Läs också "Remarkable Creatures" ("Okända väsen") av samma författare!
P.S. 2 För den som gillar kärleksfulla skildringar av tyger och textilt skapande kan jag rekommendera "Spill" av Sigrid Combüchen. (En roman som har många andra kvaliteter också!) 

Minnen av skratt och sorg

Jag gillar Anne Tylers romaner, som är välskrivna och lättlästa. Senast läste jag "The Patchwork Planet" och nu har vi läst "Påminnerskan" ("Noah's Compass") i bokcirkeln Det namnlösa sällskapet. "Påminnerskan" handlar om 60-åriga Liam, som blir uppsagd från sitt lärarjobb, flyttar till en ny lägenhet och blir nedslagen av en inbrottstjuv första natten i det nya hemmet. Han vaknar upp på sjukhus och minns inget av attacken. Han träffar på Eunice, som arbetar som "påminnerska" - ett slags assistent som håller reda på möten och människor åt en upptagen affärsman med dåligt minne. Liam blir fascinerad av Eunice och kontakten med henne får honom att tänka tillbaka på sitt liv, minnas sorger och glädjeämnen och reda ut relationerna till sina närmaste. Jag gillar att Tyler skriver om vanliga människors ganska vardagliga liv på ett sätt som är berörande och underhållande. Bra underlag för diskussioner i bokcirkeln gav boken också!
Betyg: EEEE

Mord på rue St Jacques

Om jag tyckte att det var lite för mycket beskrivningar av olika danser i förra delen av Judith Rocks deckarserie om 1600-talsjesuiten Charles du Luc, kan jag verkligen inte klaga på det nu, för i fjärde delen, "The Whispering of Bones", är det ingen dans alls. I stället för att undervisa i dans och retorik på pojkskolan Louis le Grand är det nämligen meningen att du Luc ska ägna sig åt sina teologiska studier, men ett mord kommer förstås i vägen. Det var extra kul att läsa denna Pariskildring på plats i staden och jag kunde förstås inte låta bli att gå förbi Lycée Louis le Grand på rue St Jacques! Det är fortfarande en elitskola, men den drivs inte längre av jesuiter.
Betyg: EEEE

New England noir möter Den store Gatsby

Finns det en genre som heter New England noir? Det finns i alla fall en hel massa deckare som utspelar sig i New England (se etiketter nedan för exempel). "A field of darkness" av Cornelia Read är en av de bättre i genren och jag beklagar att jag inte upptäckt henne förrän nu! Den utspelar sig 1988 och huvudpersonen Madeline Dare bor i den trista industristaden Syracuse med sin man. Madeline kommer från en "fin" familj på Long Island och har en komplicerad relation till sina föräldrar och släktingar. När hennes kusins namn oväntat dyker upp börjar hon intressera sig för ett gammalt olöst mord på två unga kvinnor. Det utvecklas till en välavvägd och oemotståndlig blandning av psykopatdeckare, småhumoristisk noir och "The Great Gatsby". Jag vill ha mer!
Betyg: EEEEE

Kärleksört och längtans blåa blomma

"Den som jag trodde skulle göra mig lycklig" av Uppsalaförfattaren Christina Wahldén är en roman om verkliga personer: främst Lisa Stina, som var Carl von Linnés äldsta dotter, och Daniel Solander, en av Linnés lärjungar. En knoppande kärlekshistoria mellan dem avbryts genom att Solander reser till London och inte kommer tillbaka. I stället ger han sig av med kapten Cook på en jordenruntresa och är med om att "upptäcka" Australien. Hemma i Uppsala gifter sig Lisa Stina med en annan, men hon flyr snart från det våldsamma äktenskapet och ägnar sig i stället åt trädgårdsodling. Hon har ett stort intresse och begåvning för botanik, men eftersom hon är kvinna är det inte hon som får möjlighet att gå i faderns fotspår. Jag tyckte mycket om denna finstämda, poetiska, feministiska och antikoloniala berättelse, som förutom att följa Lisa Stina och Daniel, berättas ur en gammal, aboriginsk kvinnas perspektiv.
Betyg: EEEE
P.S. "Trädgården" är en annan roman som handlar om Linné, men den tyckte jag inte om, bland annat för att kvinnorna där var helt frånvarande.