Vulvor och vaginor

Liv Strömquist är bra på att på ett lättläst och vansinnigt roligt sätt sprida kunskap. I "Kunskapens frukt" har hon tagit sig an det kvinnliga könsorganet. Hon skriver (och ritar) om män som varit för intresserade av detta organ, om skillnaden på vulva och vagina, om synen på könen och könsorganen genom historien, om klitoris verkliga storlek och om den skamfyllda mensen (som hon också sommarpratade om). Jag hoppas att den här serieboken blir obligatorisk på all biologi- och sexualundervisning i svenska skolor!

Betyg: EEEE+

 

En fullträff!

Lena Andersson har gjort det igen! Efter den fantastiska "Egenmäktigt förfarande" har hon skrivit en lika bra fristående fortsättning: "Utan personligt ansvar". Ester Nilsson är tillbaka, lika förälskad och lika blind som i den förra boken. Hon försöker tillämpa erfarenheterna från icke-förhållandet med Hugo Rask när hon inleder bekantskapen med den gifte skådespelaren Olof Sten, men det hjälper inte. Han är hopplöst ambivalent och otroligt skicklig på att hålla liv i Esters förälskelse och hopp om att han ska lämna sin fru. På sitt intelligenta, precisa och mycket roliga sätt beskriver Andersson utförligt en dödsdömd romans och begår njutningsfullt lustmord på den manliga huvudpersonen. Jag undrar om någon någonsin kommer att gå ut och säga "Det är jag som är Olof Sten."? I så fall har han definitivt inte läst boken!
Betyg: EEEEE

En sagobok för pojkar?

"Den store Meulnes" av Henri Alain-Fournier från 1913 är tydligen en fransk klassiker, men jag hade inte hört talas om den förrän jag läste om den i "The Way I Found Her". Den 13-åriga huvudpersonen ägnar där mycket tid och energi åt att översätta "Den store Meulnes" och nu när jag läst den kan jag förstå varför den skulle kunna beröra en lillgammal, naiv och romantisk tonårspojke så mycket. Berättaren i "Den store Meulnes" är en 15-årig skolpojke på den franska landsbygden och den 17-årige Augustin Meulnes blir hans vän och idol. Meulnes försvinner från skolan i tre dagar och kommer tillbaka med en fantastisk historia om en osannolik bröllopsfest på ett förfallet slott där han träffat en underskön flicka och bytt några ord med henne. Jakten på slottet och flickan blir sedan berättelsens drivkraft. Berättelsen är sagoaktig, men samtidigt fast och realistiskt förankrad i franskt 1890-tal, med tåg och cyklar, slaktare och sömmerskor. Berättaren är romantisk och sentimental, så när han beskriver en annan ung man (inte Meulnes) som en "rövarromantisk galenpanna" förstår man hur illa det är! För att uppskatta denna bok måste man klara av passager som dessa: "Min store kamrat hade löpt sin kos och det föll på min lott att stöda och trösta den unga kvinna som varit våra ynglingaårs sagofé och drömprinsessa och hemliga förälskelse." och "Men han kunde inte övervinna sin smärtfyllda längtan att ännu en gång gå förbi Valentines hus. Han slukade det med ögonen och fyllde till bräddarna sin själ med vemod." Jag tyckte trots allt att det var lite underhållande. Jag misstänker att mycket av romanens magi ligger i att den unge författaren dog under första världskrigets första månader, utan att ha hunnit skriva något mer.
Betyg: EEE

En svensk Le Carré

Spionromaner är inte min favoritgenre, men jag gillar Ola Larsmo och är glad för att hans "Förrädare" råkade komma med hem från bibblan. Huvudpersonen Charlie Westerholm är precis klar med studierna i Uppsala när han värvas till "Byrån", dvs. den militära underrättelsetjänsten. Andra världskriget har brutit ut och rädslan för att Sverige ska dras in är stor, särskilt sedan Danmark och Norge ockuperats. Charlie kämpar med att förstå vad som förväntas av honom och vem det är de ska spana på. Han märker att information verkar försvinna och att någon lämnar uppgifter om norska motståndsmän och judiska flyktingar till tyskarna. Långsamt lägger Charlie pusslet som visar vilka förrädarna är. Romanen är mycket välskriven och spännande på ett lågintensivt sätt. Jag utgår från att den bygger på verkliga händelser och är nu sugen att ta en titt på Parlamentariska undersökningskommissionen angående flyktingärenden och säkerhetstjänsts betänkande (SOU 1946:93). Larsmos person- och miljöskildringar är också mycket fina.
Betyg: EEEE+
P.S. Läs också Le Carrés "Mullvaden".

Livet går vidare

Tredje delen av Kristina Sandbergs folkhemstrilogi om hemmafrun Maj, "Liv till varje pris", börjar i mitten av femtiotalet. Barnen börjar bli stora och behöver henne inte lika mycket, så Maj har svårt att fylla dagarna i den stora lägenheten. Hon städar, bakar, lagar mat, planerar middagsbjudningar och oroar sig för mannen och barnen. Läsaren får följa Maj och hennes familj fram till slutet av 1960-talet och det hinner hända en hel del under den tiden, både i deras liv och i världen utanför. Jag tycker mycket om Sandbergs speciella sätt att skriva och blev helt uppslukad av historien. Sandberg får en att känna stor ömhet för personerna, trots att de inte är odelat sympatiska, för hon gör dem mycket mänskliga.
Betyg: EEEEE
P.S. Missa inte de två första delarna: "Att föda ett barn" och "Sörja för de sina".

En bortglömd kvinna

Christina Lilliestierna (1923-2000) var en uppburen journalist och krigsreporter, som bland annat skrev reportage från krigen i Algeriet och Kongo på 1960-talet. På 1970-talet drog hon sig tillbaka till nordvästra Spanien där hon ägnade sig åt att skriva romaner, som fick fina recensioner. Sedan blev hon bortglömd. Nu har journalisten Chris Forsne skrivit en bok om Lilliestierna: "Jag är skapad för stormen och striden och regnet". Forsne har haft tillgång till dagböcker och brev och har intervjuat människor som stod Lilliestierna nära. Forsne skriver personligt och kopplar då och då ihop sitt eget liv med Lillestiernas. Sådant kan lätt bli lite pinsamt, men Forsne gör det tämligen smakfullt. Lilliestierna levde ett komplicerat och händelserikt liv som förstås är tacksamt att skildra. Som feminist är jag självklart för att framstående kvinnor som glömts bort av historien ska återupptäckas. Under läsningen av Forsnes bok kan jag ändå inte låta bli att då och då undra varför just Lilliestierna ska ägnas en hel bok. Om hennes texter nu var så bra att hon är värd att återupptäckas, borde det inte ske genom en nylansering av det hon själv skrev?  Det här känns som Forsnes privata projekt, som jag inte är helt övertygad om är av så stort allmänintresse.
Betyg: EEE
P.S. Läs hellre Ester Blenda Nordströms böcker som kommit i nyutgåva.

På väg mot skönheten

Berättaren i Therese Bohmans "Den andra kvinnan" är en namnlös, ung kvinna i Norrköping. Hon kommer från en arbetarfamilj, men har upptäckt skönheten i konsten och litteraturen och är på väg in i en akademisk, borgerlig värld. Hon har dock gjort ett litet uppehåll på vägen och arbetar under tiden i sjukhusets personalrestaurang. Där träffar hon Carl Malmberg, en medelålders, gift överläkare, och hon går med öppna ögon in i ett förhållande med honom. Jag tyckte väldigt mycket om den här boken. Bohman tecknar ett mycket detaljerat och fint porträtt av sin på en gång medvetna och naiva huvudperson. Man förstår hennes personlighet och varför hon gör de val hon gör. Även personerna runt omkring henne är mycket trovärdiga och mänskliga. (Be)dömandet av deras handlingar lämnas dock till läsaren.
Betyg: EEEEE

Sött till de söta

I "Det sötaste vi har" fortsätter vetenskapsjournalisten Ann Fernholm sitt sakliga korståg mot sockret. Hon började med den utmärkta "Ett sötare blod". Nu är hon inriktad på barnen och vad allt sockret gör med deras kroppar. På ett pedagogisk och lättläst sätt berättar hon varför socker (och vitt mjöl) är så skadligt för oss människor och då särskilt för de som växer. I boken får man också en hel del recept och tips på hur man skär ned på sockret i sin egen familj.
Betyg: EEEE

Infernaliskt på internat

Med ett undantag har jag tyckt mycket om irländska Tana Frenchs deckare. (Klicka på etiketten French nedan för att se vad jag skrivit om henne tidigare.) Hennes femte bok heter "The Secret Place" och den är väldigt koncentrerad i tid och plats: den utspelar sig under en dag på en katolsk internatskola för flickor. Ett år tidigare blev en tonårspojke från en närbelägen pojkskola mördad på flickskolans område. Polisen kom ingen vart, men nu får man en ny chans när någon satt upp ett kort på mordoffret med orden "Jag vet vem som mördade honom" på skolans anslagstavla. Berättaren är en ung polis som genom den nya ledtråden får en chans att visa att han duger som mordutredare. Vartannat kapitel utgörs av hans berättelse om dagen på internatskolan, om förhören med skolflickorna och om samarbetet med den knepiga kvinnliga kollegan. Vartannat kapitel utgörs av tillbakablickar där man får följa alla inblandades väg fram till mordet. Fram träder en historia om vänskap, kärlek, maktspel, könsroller och psykologi. Det är mycket skickligt och mycket vackert berättat. Jag önskar bara att French hade låtit bli det lilla övernaturliga inslaget.
Betyg: EEEE+
P.S. Läs också "Dare Me" av Megan Abbott. För den som gillar att läsa om tonårsflickor med övernaturliga krafter rekommenderar jag "Cirkeln"; "Eld" och "Nyckeln" av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren.

Lyckad men olycklig?

Jag började läsa Taiye Selasis "Komma och gå" på engelska ("Ghana Must Go") och blev förtjust i språket, men tyckte att det var lite för svårt, så när det blev min tur att välja bok i bokcirkeln valde jag den för att få läsa boken på svenska och diskutera den. Boken börjar med att den framstående kirurgen Kweku Sai går ut i sin trädgård i Accra i Ghana och dör av en hjärtattack. Inne i huset ligger hans unga andra hustru och sover. I USA finns hans fyra vuxna barn och hans f.d. hustru (tror i alla fall Kweku). I återblickar ur de olika familjemedlemmarnas perspektiv växer bilden av en på det hela taget lyckad men ändå olycklig familj fram. Frågan är om Kwekus död kan leda till någon slags frid och försoning för de övriga. Jag blev tyvärr väldigt besviken på den här boken. Jag gillade språket, som är poetiskt och nyskapande utan att förirra sig över den tunna prettolinjen och bli fånigt. Däremot tyckte jag att historien är svåruthärdlig och det överskuggade efter ett tag totalt det fina språket. Jag irriterade mig på personernas beteende och blev inte alls engagerad i deras öden. Den här boken funkade alltså inte för mig, men många andra har tyckt mycket om den.
Betyg: EE
P.S. Läs hellre "En halv gul sol" och "Americanah" av Chimamanda Ngozi Adichie.