Thursday Next går in i 2000-talet

Det är härligt att upptäcka en ny favoritserie som redan är skriven, så att man inte måste vänta ett år eller mer mellan delarna utan kan forsa igenom dem hämningslöst! Jag har således kastat mig över femte delen i Jasper Ffordes humoristiska fantasydeckarserie om Thursday Next: "First Among Sequels". I den har det gått 14 år sedan vi sist träffade Thursday (i "Something Rotten") och det är nu 2002. Litteraturpolisen har lagts ned och Thursday förefaller leva ett normalt liv med man, tre barn och en tam dront. Hon har till och med ett vanligt jobb på en mattläggarfirma. Fast mattfirman är förstås bara en fasad: egentligen jobbar hon både som frilansande specialpolis i "verkligheten" och som agent för Jurisfiction i bokvärlden. Det är lite körigt, för hon har fått två nya adepter, som båda är litterära versioner av henne själv, minotauren försöker fortfarande mörda henne och så måste hon få upp sin 16-åriga son Friday ur sängen innan världen går under på fredag. (Det har att göra med de där jobbiga tidsresorna som man får huvudvärk av att tänka på.) Boken slutar med en rejäl cliffhanger, så nu måste jag förstås så snart som möjligt läsa nästa del: "One of our Thursdays is Missing".
Betyg: EEEE 

Värmebölja i storstadsdjungeln

I mitt projekt att läsa omtalade, men för mig nya, deckarförfattare har jag nu nått fram till Ed McBain. Det låter kanske osannolikt, men jag hade inte läst något av honom tidigare. Han skrev mer än 50 deckare i sin serie om det 87:e polisdistriktet och varför jag hade skrivit upp just titeln "Hetta" från 1981 vet jag inte. (Förmodligen har Lotta Olsson på DN skrivit om den, för från henne får jag många av mina boktips.) I "Hetta" kommer en kvinna hem från en resa och hittar sin man död på vardagsrumsgolvet och kriminalaren Steve Carella kallas in. Det ser ut som ett självmord, men varför har mannen stängt av luftkonditioneringen trots att det är värmebölja? Det är snabbläst och helt okej underhållning, men inte så mycket mer. Jag förstår att McBain var en föregångare i polisdeckargenren (och inspirerade t.ex. Sjöwall-Wahlöö) och det är kul att ha läst något av honom, men det känns inte som om jag nödvändigtvis måste ta mig igenom de övriga 54 delarna i serien...
Betyg: EEE

Änglamakerskor och barnvakter

Vid det här laget känns det som om arkeologen Ruth Galloway i Norfolk är en gammal god vän och det finns inget trivsammare än att öppna en ny bok om henne. Elly Griffiths sjätte bok om Galloway heter "The Outcast Dead" och handlar om kvinnor som sköter eller missköter barn. Polisen Harry Nelson utreder ett fall med en kvinna som misstänks ha dödat alla sina tre barn. Galloway gräver ut en galgbacke och hittar ett skelett som verkar vara den mytomspunna Madam Hook, som på 1800-talet tog emot utomäktenskapliga barn som mödrarna inte kunde ta hand om. Men var hon en änglamakerska som vanvårdade barnen till döds eller tvärtom en ovanligt ömsint och kärleksfull fostermor?
Betyg: EEEE

Flavia och frimärksmysteriet

Flavia de Luce i "The Sweetness at the Bottom of the Pie" ("Den bittra pajens sötma") av Alan Bradley är ett till sånt där osannolikt klokt och lillgammalt barn (som Lewis i "The Way I Found Her"), men som huvudperson i en deckare är hon ganska originell. Hon är 11 år och besatt av kemi, särskilt gifter. Som tur är finns det ett fullt utrustat laboratorium på den engelska herrgård där hon bor med sina två storasystrar och sin världsfrånvända, frimärkssamlande pappa. Det är 1950, så både tid och miljö är i full Agatha Christie-klass. När en okänd man dör i trädgården och hennes pappa blir misstänkt för mord måste förstås Flavia gripa in och lösa mysteriet, som inbegriper ett mycket ovanligt frimärke från 1800-talet, en paj som ingen vill äta och en trolleriklubb på en snobbig pojkskola. Bradleys person- och miljöskildringar är bra och jag gillar den humoristiska stilen, men tempot sackar lite i denna debutdeckare. Det hindrar dock inte att jag gärna vill läsa mer om den färgstarka Flavia!
Betyg: EEE+

Den försvunna flickvännens återkomst

I mitt projekt att läsa omtalade deckarförfattare som jag hittills lyckats undgå har turen nu kommit till Harlan Coben. Valet föll på "Spelaren" ("Deal Breaker"), första delen i Cobens serie om sportagenten Myron Bolitar. Flickvännen till en av Bolitars fotbollsstjärnor försvann ett år tidigare, men när det verkar som om hon dykt upp igen blir Bolitar indragen i en utredning värdig den värsta privatdeckare. Det är en helt okej deckare (och bra översatt), men inget som får mig att göra vågen. Det är antagligen orättvist av mig att bedöma Coben efter en nästan 20 år gammal bok, men någonstans måste man ju börja. Jag ska kanske ge honom en chans till med något nyare?
Betyg: EEE

Drömbok av en drömman?

Det är bäst att jag erkänner på en gång: jag är lite kär i Barack Obama. Så jag vet inte hur opartisk jag kan vara när jag recenserar hans självbiografiska bok "Dreams from my father" ("Min far hade en dröm"), skriven på 1990-talet och återutgiven 2004. (Man kan fråga sig varför jag inte läst den förrän nu, men det var kanske för att den som spar hon har?) Vad ska jag säga; mannen är inte bara snygg, smart och rolig - han kan skriva och han har något intressant att berätta också! Som vit mamma till ett brunt barn tycker jag att det är särskilt intressant att läsa om hans uppväxt som svart i en vit familj i USA. Boken handlar mycket om rasrelationerna i USA och man förstår snart att det är en fråga som ligger Obama varmt om hjärtat. Boken blir dock en aning seg i mitten när mycket utrymme ägnas åt hans arbete i fattiga, svarta kvarter i Chicago. Jag tycker bäst om skildringen av barndomen på Hawaii och i Indonesien och om berättelsen om resan som Obama gör till Kenya för att träffa sin farmor och andra släktingar.
Betyg: EEEE

Värdelöst vetande eller musikalisk allmänbildning?

Det är kul med faktaböcker som är så välskrivna att man slukar dem fast man inte ens visste att man var intresserad av ämnet. "Girls like us. Carole King, Joni Mitchell, Carly Simon - and the Journey of a Generation" av Sheila Weller är en sådan bok! Den enda av de tre sångerskorna och låtskrivarna som jag egentligen lyssnat på är Joni Mitchell. (Några favoritlåtar är "Both sides now", "Chelsea morning" och "Carey".) Carly Simon förknippade jag bara med 80-talshitten "Coming around again" tills jag hörde Kate Hudson misshandla "You're so vain" i en romantisk komedi för några år sedan. Carole King var bara ett namn som jag kände igen. Men nu vet jag desto mer och har dessutom lyssnat på många av de låtar som nämns i boken på Spotify. Weller sätter in de tre artisternas liv och verk i ett politiskt och socialt sammanhang och trycker på att alla tre slog igenom i en tid när kvinnorollen var stadd i stark förändring, från begränsad hemmafru till självförverkligande människa. Weller menar att King, Mitchell och Simon bidrog till den utvecklingen. I efterhand kan jag tycka att boken består av väldigt många, väldigt långtgående tolkningar av till synes väldigt enkla poplåtar (Då syftar jag inte på Joni Mitchells låtar.), men det är så bra skrivet att när jag läste det hade jag inga invändningar. Jag väljer att se det som att jag har ökat min musikaliska allmänbildning (och inte mitt värdelösa vetande)!
Betyg: EEEE
P.S. Visste ni att det är Mick Jagger som körar på "You're so vain"? Och att den handlar om Warren Beatty (och Jack Nicholson och eventuellt några till)?
P.S. 2 Vem är James Taylor? Han var tydligen den tidens stora rockstjärna som alla var kära i, men jag hade aldrig hört talas om karln.

Fåfänga killar?