Bland slavar och migranter

Den italienske journalisten Fabrizio Gatti verkar ha gjort det till sin specialitet att wallraffa som invandrare i Italien, för att kunna beskriva de omänskliga förhållandena och brotten mot mänskliga rättigheter. En del av hans bok "Bilal. På slavrutten till Europa" (som kom ut på italienska 2007) handlar om hur han hoppar i vattnet från en klippa på den italienska ön Lampedusa, ropar på hjälp, blir uppdragen och säger sig vara kurden Bilal som kommit med båt. Han blir då satt i den ökända "buren" och kan initierat skildra hur illa människorna där blir behandlade. Senare reser han till Syditalien och tar jobb som tomatplockare, vilket gör att han kan skildra de slavliknande förhållanden som råder för arbetarna där. Men innan Gatti blir Bilal har han genomkorsat Sahara på samma sätt om hundratusentals (miljoner?) afrikaner har gjort: på en överlastad lastbil i 40-gradig hetta. Ingen har någonsin förut sett en vit person på denna rutt. Längs vägen träffar han och lär känna människor, frågar om deras bakgrund och deras drömmar. Han försöker också hjälpa några av dem som blivit strandade i små ökenstäder när militär, polis eller andra rånare har tagit deras sista pengar och de inte kan ta sig varken vidare eller tillbaka hem. Längs hela vägen blir människor misshandlade och utnyttjade, sexuellt eller som gratis arbetskraft, och det verkar vara turen eller slumpen som avgör vem som kommer fram till Libyen och slutligen Europa och vem som slutar som slav i en oas, som skelett i öknen eller som fiskmat på Medelhavets botten. Gatti döljer inte sitt engagemang och sin frustration över att bara kunna hjälpa en liten bråkdel av alla dessa utsatta människor. Gatti tar sig också till Tunisien och träffar människosmugglare som för stora pengar sätter folk i skruttiga båtar och skickar iväg dem mot Lampedusa. Gatti sitter själv i en sådan båt, men i sista stund kliver han av och gör aldrig den farliga resan över havet. En del av boken består av de mejl Gatti får från två bröder som flytt från Liberia och vill ta sig till Europa eller Kanada för att slutföra sina universitetsutbildningar, men som fastnar i Libyen. Allra sist i boken återvänder Gatti till öknen och söker efter de människor som han träffade där och sedan aldrig hörde av igen. Det är en oerhört välskriven, angelägen och drabbande bok som Gatti har skrivit.
Betyg: EEEE+

Nyöversatt Dostojevskij

I bokcirkeln Det namnlösa sällskapet ger vi oss då och då på klassiker och nu föll valet på nyöversättningen av Fjodor Dostojevskijs första bok, "En underjordisk dagbok" (förut hette den "Anteckningar från ett källarhål"). Den är mycket mindre till formatet än hans senare romaner, vilket nog var en förutsättning för att jag skulle läsa ut den. Och då hoppade jag ändå över ett antal sidor i den första delen, som är en lång filosofisk utläggning utan någon handling. Den andra delen är en tragikomisk berättelse där den (relativt) fattige, socialt kantige huvudpersonen tvingar sig på gamla skolkamrater, gör ett avigt försök att "rädda" en prostituerad kvinna och för en märklig kamp mot sin egen tjänare. Det är läsbart och lite underhållande, men inte så mycket mer. Bäst i hela boken tycker jag om efterordet, som sätter in boken och författaren i ett historiskt sammanhang. Dostojevskij hör nog till de klassikerförfattare som man gör bäst att läsa i tonåren (då jag läste "Bröderna Karamazov" och "Idioten"). Mitt försök för några år sedan att läsa "Brott och straff" lyckades ju inte heller.
Betyg: EE

Kommissarien och vampyrerna

Fred Vargas deckare är inte lika någon annans. Efter "I de eviga skogarna" och "Budbäraren" har jag läst "Okänd kontinent". I den numera välbekanta stilen, som är en säregen blandning av saga och polisdeckare, berättas om hur kommissarie Adamsberg dras in i en historia som börjar på Highgate-kyrkogården i London, fortsätter med ett bestialiskt mord i en fin Parisförort och fortsätter till en vampyrhemsökt by i Serbien. Jag gillar inte övernaturliga inslag i deckare, men jag har inget emot Vargas sätt att ta ett tema ur legender och sagor och göra det mesta av det. Det här är den Vargas-deckare jag gillat bäst hittills.
Betyg: EEEE

Bridget is back!

Den enda s.k. chicklitt som jag någonsin gillat är Helen Fieldings böcker om Bridget Jones ("Bridget Jones dagbok" och "Bridget Jones - the Edge of Reason"). Till min stora glädje har Fielding kommit med en tredje bok om Bridget: "Bridget Jones - Mad About the Boy". Och nu kan genren kanske inte ens kallas chicklitt, när Bridget är 50+? Förutom att vara i medelåldern med allt det innebär i form av läsglasögon, teknikproblem och åldersnojor har hon ganska små barn och en 20 år yngre toyboy. (Ja, som avslöjats i tidningarna har Fielding haft ihjäl Mark Darcy!) Mycket igenkänning (inte just i toyboydelen, kanske...), härlig brittisk humor, lite romantik och mycket feelgood är precis vad man behöver ibland!
Betyg: EEEE

Fler döda än hos Shakespeare

Sådärja, nu har jag testat att läsa en deckare av bästsäljarförfattaren Linwood Barclay. Valet föll på "Trust your eyes" ("Tro dina ögon"). Den utspelar sig i delvis i New York City och delvis i en liten stad i norra delen av staten New York. Den börjar med att en kartbesatt man med psykiska problem upptäcker ett mord på nätet. Han förmår sin bror att undersöka saken och en vanvettig historia tar sin början. Jag har inte varit med om så många mord i en och samma historia sen jag såg någon av Shakespeares tragedier. Det är förstås skickligt konstruerat, men lite för överdrivet och blodigt för min smak.
Betyg: EEE
P.S. För spännande och otroliga deckarhistorier i New England-miljö rekommenderar jag hellre John Verdon.

Konsten att beveka skuldens gudar

"The Gods of Guilt" är Michael Connellys femte deckare om försvarsadvokaten Mickey Haller (halvbror till Connellys andra huvudperson Harry Bosch). Titeln syftar på jurymedlemmarna, som Haller ägnar mycket tid åt att beveka. Han har fått i uppdrag att försvara en internethallick som står anklagad för att ha mördat en prostituerad kvinna. Haller blir snart övertygad om sin klients oskuld och dras in i ett farligt spel när spåren leder honom mot en hänsynslös person som egentligen borde stå på de godas sida. Det är, som alltid hos Connelly, spännande och underhållande.
Betyg: EEEE

Kokbok att sträckläsa

Lotta Lundgren från teveprogrammet Historieätarna har redan tidigare gett ut en kokbok, "Om jag var din hemmafru", baserad på bloggen med samma namn. Nu har hon kommit med en ny bok, "Tio lektioner i matlagning", som inte är en vanlig kokbok, även om den innehåller en del recept. I stället är det en bok om hur man lagar mat, vilka redskap man behöver, hur man känner igen bra råvaror, hur man filear fisk osv. Allt skrivet med lika mycket sakkunskap som humor. Det är alltså inte i första hand en kokbok att slå upp recept i utan en bok att läsa från pärm till pärm.
Betyg: EEEE

Sture Bergwall och sekten

Dan Josefsson tar med "Mannen som slutade ljuga" vid efter Hannes Råstam i att berätta historien om hur seriemördaren Thomas Quick skapades. Det var i psykoterapi baserad på teorier om bortträngda minnen (i kombination med starka mediciner) som Sture Bergwall/Thomas Quick erkände en mängd mord som han inte hade begått. Josefsson utgav sig för att vara en anhängare av dessa (sedan många år vederlagda) teorier och fick möjlighet att intervjua psykologer och andra som var inblandade i Bergwalls erkännanden. Fram träder bilden av en sekt, med en okänd, äldre kvinna i Stockholm som sektledare: Margit Norell. Hon handledde Bergwalls terapeuter och styrde i praktiken verksamheten på Säters sjukhus. Det är en otrolig och fascinerande historia.
Betyg: EEEE

Överväldigande kärlek i krigstid

"Barnmorskan" av Katja Kettu handlar om Vindöga som blir förälskad i SS-officeren Johannes. Det är 1944 i nordligaste Finland, på gränsen till Norge och Sovjetunionen. Vindöga tar jobb som sjuksköterska i ett tyskt fångläger bara för att få vara nära sin älskade. Den här boken har fått fantastiska recensioner, men jag kan konstatera att den inte var riktigt i min smak. Jag tyckte om att läsa om en tid och en plats som jag inte kände till så mycket om, men jag blev inte särskilt berörd av historien. Språket är livfullt och spännande, men det blir för mycket med upphackad kronologi, frossande i kroppsvätskor och -övningar, okända termer, insprängda inslag av (obegriplig) spionhistoria och så den ödesmättade, överväldigande kärlekshistorien på det.
Betyg: EEE