Jag är väldigt kinkig och krävande när det gäller svenska deckare, vilket har lett till att jag nästan slutat läsa sådana, men då och då ger jag någon en chans. Efter att ha sett en
fin recension har jag därför läst "En osynlig" av Pontus Ljunghill. Upplägget är inte så originellt: en hängiven polisman offrar allt för att lösa ett mord på en liten flicka och när det inte lyckas förföljer fallet honom under resten av karriären. Polismannen i det här fallet heter John Stierna och mordet på den lilla flickan Ingrid Bengtsson äger rum i Stockholm 1928. Tjugofem år senare går Stierna i pension, men han förföljs fortfarande av tankarna på mordet som aldrig blev uppklarat. En journalist söker upp honom och får honom att berätta om fallet. Första halvan av boken tyckte jag om: skildringen av 1920-talets Stockholm är fin och beskrivningen av polisarbetet gör mig intresserad. Tyvärr håller det inte boken igenom. Detaljer, som felaktigt använda pluralformer på verb, får mig att fundera på hur mycket annat som är felaktigt. Inte fanns det väl kopiatorer på 1920-talet? Kunde en ensamstående mor som arbetade på café verkligen leva på det sätt som Ingrids mor gör? Hur sannolikt är det att en mördare analyserar sitt eget psyke? Hur tilltalade folk egentligen varandra före du-reformen? Att sådana frågor upptar mina tankar är ett tecken på att deckarhistorien inte är tillräckligt spännande och när jag väl börjat irritera mig tycker jag att hela historien och dess huvudperson blir alltmer patetisk och ointressant.
Betyg: EE+
P.S. Nu när jag läser om recensionen inser jag att recensenten sett samma brister som jag i boken, men att de inte förstört läsupplevelsen för honom på samma sätt som för mig. Jag måste nog bli mer uppmärksam vid min läsning av recensioner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar