Kärlek till språket i originell berättelse

Berättaren i Lorrie Moores "A Gate at the Stairs" heter Tassie Keltjin och är en 20-årig collegestudent i Mellanvästern. Hon letar extrajobb som barnflicka och får anställning hos Sarah och Edward, som ska adoptera ett barn. Det är berättelsens ena huvudspår. Det andra spåret handlar om Tassies familj hemma i småstaden Dellacrosse: pappa ekolantbrukaren, den judiska, halvblinda mamman och lillebrodern Robert som går sista året på high school. Boken börjar väldigt bra och påminner mig ännu mer om Tawni O'Dell och Curtis Sittenfeld än vad Lisa Tucker gjorde. Moore skriver med mycket humor och hon älskar att leka med språket. Hon är också bra på att beskriva detaljer och det finns mycket att känna igen sig i. En bit in i boken blir jag dock lite fundersam: det känns mer som en collegestudents dagbok än som en roman som vill berätta en historia och jag undrar om det inte ska hända något mer. Det gör det till slut och Moore knyter ihop berättelsens olika spår, men då är det för sent och jag blir inte övertygad. Jag uppskattar Moores försök att berätta sin historia på ett annorlunda sätt och för att hon inte tar till lättköpta deckar-/thrillergrepp för att skapa spänning, men jag tycker det är synd att det blir på bekostnad av berättelsens täthet. Betyg: EEE+