2 x tio-i-topp 2008

I år gör jag två tio-i-topp-listor: en för deckare och en för övriga böcker.

Bästa deckare 2008

1. "Skrivet i eld" av Simon Beckett
2. "Dödens mästarinna" av Ariana Franklin
3. "The Brass Verdict" av Michael Connelly
4. "Locked rooms" av Laurie R. King
5. "Terror" av Håkan Östlundh
6. "Skumtimmen" av Johan Theorin
7. "Messenger of truth" av Jacqueline Winspear
8. "Danteklubben" av Matthew Pearl
9. "Den hand som skälver" av Kjell Eriksson
10. "Svarta sinnen" av Ian Rankin

Bästa övriga böcker 2008

"Atonement" ("Försoning") av Ian McEwan

"Att tro på Mister Pip" av Lloyd Jones

"Ursprunget" av Li Li

"No tears for queers" av Johan Hilton

"Jane Austen" av Carol Shields

"The Crimson Petal and the White" av Michael Faber

"Boktjuven" av Markus Zusak

"Ivans återkomst" av Tawni O’Dell

"Shakespeare’s wife" av Germaine Greer

"Silveråldern" av Cao Xuequin

Mitt nyårslöfte är att jag ska låna så många böcker som möjligt på biblioteket under 2009 i stället för att köpa dem. (Jag har redan börjat!)

GOTT NYTT ÅR!

Här ska jag sitta och läsa i sommar!

700 sidor Rebus i ett svep

Nu har jag läst ut min tjocka julhelgsbok "Rebus: The St Leonard's Years" av Ian Rankin. Det är en samlingsvolym med tre av Rankins tidiga 90-talsdeckare: "Strip Jack", "The Black Book" och "Mortal Causes". De här tre Rebus-deckarna är tyvärr ganska tråkiga, framför allt den första, som handlar om en parlamentsledamot som fastnar i en räd på en bordell. Den andra, som bl.a. handlar om en nedslagen poliskollega och en gammal, ouppklarad hotellbrand, är bäst, medan den tredje känns mest daterad, upplagd som den är kring Nordirlandkonflikten (och dessutom ingår datahackers på 486:or och försvunna datadisketter i plotten). Men, men, det är charmiga Edinburgh-beskrivningar och det är ju lite kul att läsa tre i rad för man kommer ihåg alla bipersonerna i form av Rebus trevliga och otrevliga kollegor, dambekanta, m.fl. Rebus eviga fiende Big Ger Cafferty är givetvis med. Betyg: EE+

DN:s jultävling

Med lite hjälp av familj och vänner har jag nu listat ut alla svaren (tror jag!) i DN:s decembertävling "Illustrerade klassiker". Alla ledtrådarna ligger på DN:s hemsida och man har till den 29 december på sig om man vill vara med och tävla om bokpaket!


På julafton gjorde jag också ett försök att lösa SvD:s citattävling med operatema, men den var alldeles för svår...

Nu ägnar jag mig åt att läsa gamla Ian Rankin-deckare i stället!

GOD FORTSÄTTNING!

Lysande, Dickens!

Nere i magasinet i källaren på Uppsala stadsbibliotek hittade jag en 1970-talsutgåva av Charles Dickens "Lysande utsikter" ("Great Expectations"). Den var väl värd att leta rätt på! Jag har nog inte läst Dickens sedan jag var i tonåren. Jag tror att jag då läste och gillade "Oliver Twist", och försökte men inte tog mig igenom "Little Dorrit", men jag kan minnas fel. "Lysande utsikter" handlar i alla fall om Pip, som är föräldralös och växer upp hos sin otäcka syster i en liten by på engelska landsbygden. Systerns man är en snäll smed och Pip skulle nog vara nöjd med att bli smedslärling, bo kvar i byn och gifta sig med grannflickan, om det inte var så att han av en slump kallas till en fin dam för att bli lekkamrat till hennes högfärdiga fosterdotter Estella. Pip blir besatt både av Estella och av det fina liv han får en inblick i. Som tur är får han några år senare en chans att bli en gentleman när en anonym välgörare skänker honom en stor summa pengar. Pip ger sig av till London och lägger sitt gamla, simpla liv bakom sig. Men Estella kan han inte glömma och chansen att hon ska vilja se åt honom ökar förstås när han blivit en fin herre. "Lysande utsikter" är klart värd sin klassikerstatus och jag hade stort nöje av att läsa den! Betyg: EEEE

När Dickens kom till Söderhavet

Berättaren i "Att tro på Mister Pip" av Lloyd Jones heter Matilda och hon är 13 år när historien börjar. Matilda bor på en krigshärjad ö i Stilla Havet. När skolläraren ger sig av träder den ende vite mannen i byn, Mr Watts, in i hans ställe. I brist på andra böcker läser han "Lysande utsikter" av Charles Dickens för barnen och låter dessutom barnens föräldrar och släktingar komma till skolan och berätta om sådant de känner till. Redan efter några få sidor var jag fast i den här boken, som fick mig att både skratta och gråta. Med ett utsökt vackert språk (mycket väl översatt av Olov Hyllienmark) berättar den om fantasins och litteraturens makt och magi, om människors relationer, om saknaden efter försvunna föräldrar, om krigets vansinne och mycket mer. Min enda lilla invändning är att jag tycker att boken tappar lite i koncentration mot slutet, men jag ger ändå högsta betyg! Betyg: EEEEE

P.S. Den här boken skapar givetvis en stark önskan att läsa "Lysande utsikter" också, så nu har jag lånat den på biblioteket!

P.S.2 Här kan man läsa mer om författaren Lloyd Jones och ön Bougainville där boken utspelar sig.

P.S.3 Läs också "En halv gul sol" av Chimamanda Ngozi Adichie.

Bittert besviken på sista Emily-boken

Sista delen i L.M. Montgomerys serie om Emily Starr heter "Emily's Quest" och är, vad jag vet, inte översatt till svenska. Efter att ha läst den på engelska (med härligt Harlequin-kitschig framsida) förstår jag varför. "Emily's Quest" har väldigt lite av charmen och humorn från de tidigare böckerna i serien (eller Anne på Grönkulla-serien). Som erfaren Montgomery-läsare har man förstått från första boken hur det ska gå: Emily blir framgångsrik författare och gifter sig till slut med barndomsvännen Teddy. Tyvärr hade Montgomery inte så mycket annat att fylla boken med, så den är ganska långtråkig. Emily bor kvar med mostrarna på släktgården och reser aldrig längre bort än till närmsta stad. Hon skriver hela nätterna, hon beundrar naturens skönhet, hon trånar efter Teddy, hon sköter lite hushållsarbete, avfärdar några oönskade beundrare och sen händer det inte så mycket mer... Jo, ett tag är hon förlovad med fel man och sedan förlovar sig bästa vännen Ilse också med fel man (gissa vem!), men det ordnar upp sig så att alla gifter sig med rätt person. (Utom Emilys stackars f.d. fästman som försvinner utomlands och ut ur historien.) Åh, vad synd att den här boken inte var bättre! Betyg: EE

P.S. De första delarna heter "Emily of New Moon" och "Emily climbs". På svenska delades de upp på tre delar: "Emily", "Emily och hennes vänner" och "Emily på egna vägar".

Connelly sammanför Haller och Bosch

I Michael Connellys senaste bok "The Brass Verdict" är försvarsadvokaten från "The Lincoln Lawyer" ("I lagens limo"), Mickey Haller, huvudperson. Efter ett års frånvaro från advokatjobbet får han plötsligt ärva en hel praktik med ett trettiotal klienter, inklusive en stenrik Hollywoodprocudent som är åtalad för att ha mördat sin fru och hennes älskare. Det är ju bra för Haller, men anledningen till att han får ärva är tråkigare: hans gamle vän och kollega som ägde byrån har blivit mördad. Polisen, med Harry Bosch i spetsen, utreder mordet och är övertygade om att mördaren är någon av advokatens klienter, som nu alltså är Hallers.

Som vanligt när Connelly skriver är det välskrivet, spännande och skickligt hopkommet. I likhet med "The Lincoln Lawyer" är "The Brass Verdict" mer en rättegångsroman än en deckare. Det är kul att Connelly till slut sammanför Haller och Bosch. De två hör ju ihop på ett sätt som man som läsare känner till om man följt hela Bosch-serien! Det är också lite intressant att se hur Connelly får ihop det när han vill beskriva hur en skicklig försvarsadvokat "vinner" ett mål genom att trixa så att en klient går fri, samtidigt som hans och läsarnas rättvisekänsla inte kan acceptera att en mördare ska gå ostraffad. Lösningen blir lite för mycket "öga för öga" för min smak... Men det är en mindre invändning, eftersom detta är underhållslitteratur och inte ett debattinlägg. Betyg: EEEE

Chick-litt i deckarform

Efter att ha läst gott om chick-litt-författaren Jennifer Weiner på Bokhora.se tog jag mig an "Perfekta hemmafruar". Den handlar om New York-tjejen Kate som inte fattar hur hon plötsligt hamnat med man och tre barn i en förortsvilla i Connecticut. Hon har slutat på sitt journalistjobb och känner sig misslyckad jämfört med de andra, perfekta hemmafruarna i Upchurch. När en av grannfruarna blir mördad och det är Kate som upptäcker kroppen, får hon en anledning att aktivera hjärncellerna igen och försöka ta reda på vad som hänt. Som deckare är historien sådär - den blir rätt tjatig och jämntjock. Men uppblandat med lite humoristisk chick-litt i form av tillbakablickar på singeltiden på Manhattan med bästa väninnan Janie och snygga grannen Evan och Kates halvdana försök att passa in bland hemmafruarna i förorten blir det ganska underhållande. Synd bara att boken är plågsamt dåligt översatt! Ibland så dåligt att man inte förstår vad som menas. Läs den på engelska! (Då heter den "Goodnight Nobody".) Betyg: EEE

Världens tråkigaste bok

Som tur var kunde jag inte vara med på bokcirkeln denna gång heller (Jag ska bli bättre nästa år!!), så jag slapp läsa ut "Theres" av Steve Sem-Sandberg. Jag läste dock till sidan 234, så jag kämpade mig i alla fall i genom halva boken. Detta måste vara en av de tråkigaste böcker jag gett mig i kast med! Enligt framsidans reklamtext tyckte någon på DN att "Theres" var en av de bästa svenska romanerna som kommit ut de senaste 30 åren, så tydligen finns det olika åsikter i denna fråga... "Theres" kom ut 1996 och handlar om Ulrike Meinhof och Röda-Armé-fraktionen. Trots att det inte är ett ämne som intresserar mig särskilt borde det innehålla tillräckligt med spänning för att skapa en läsbar roman, men det har Sem-Sandberg inte lyckats med. Det är inte särskilt vackert språk eller något särskilt intressant formmässigt med denna roman heller. (Den är tillkrånglad i formen, men inte på något sätt som gör den intressantare.) Betyg: E

Underhållande biografi över Klara Johanson

Carina Burman tecknar i "K.J. En biografi över Klara Johanson" en intressant bild av den numera rätt okända journalisten, kåsören, essäisten m.m. Klara Johanson (1875-1948). K.J. var en ovanlig människa på många sätt: hon var en av de första kvinnliga studenterna vid Uppsala universitet, hon försörjde sig efter studietiden på sitt skrivande och hon levde öppet som lesbisk. Som person var hon intelligent och hade humor, men hon var också osällskaplig och ovillig att ingå i kollektiv. Jag tycker mycket om Carina Burmans sätt att skriva och det är det som gör denna biografi så njutbar. Det är också jätteintressant att lära sig mer om det tidiga 1900-talets kvinnliga nätverk. Betyg: EEEE

P.S. Läs också "Kvinnor på gränsen till genombrott" av Ulrika Knutson!

Li Li får Svenska Dagbladets litteraturpris 2008

Grattis till svensk-kinesiska poeten Li Li som får Svenska Dagbladets litteraturpris för diktsamlingen "Ursprunget"! Läs mer här. Jag gav "Ursprunget" högsta betyg i min recension i våras.