"Den hand som skälver" är åttonde delen i Kjell Erikssons deckarserie med Uppsalapolisen Ann Lindell i huvudrollen och det är en av de allra bästa! Huvudingredienserna är ett försvunnet kommunalråd, en mördad nazist och en avsågad kvinnofot. Kommunalrådet Sven-Arne Persson gick ut från ett sammanträde 1993 och har inte setts till sedan dess. Men en dag blir han igenkänd på gatan i den indiska staden Bangalore av en gammal granne. Samtidigt håller Lindells kollega Berglund på att återhämta sig från en operation och fördriver tiden med att fundera på ett över tio år gammalt olöst mord på en gammal man, som visar sig ha varit nazist under andra världskriget. Ann Lindell å sin sida undersöker var den avsågade kvinnofoten kan komma från och upptäcker att väldigt många ensamstående män på gårdarna i Roslagen har både vedkap och motorsåg. Som jag skrivit förut är det extra roligt att läsa Kjell Erikssons böcker när man känner till Uppsala, för miljöerna är exakt beskrivna. Men oavsett det kan man njuta av den spännande historien och fina språket. Betyg: EEEE+
Samma dag som jag hade läst ut "Den hand som skälver" fick jag fortsättningen, "Svarta lögner, rött blod" i ett paket från Ordfront förlag. Vilket sammanträffande! Jag vet fortfarande inte hur de fått tag på min adress, men den här gången kunde jag inte bli riktigt irriterad på dem för att de skickar böcker jag inte har beställt (
läs mer här), för den här ville jag ju jättegärna läsa... Den är tyvärr inte lika bra som "Den hand som skälver". Den börjar med att Ann Lindell äntligen träffar en ny man (efter Roslagsbonden Edvard som hon haft svårt att komma över). Han heter Anders Brant och är journalist och sexatlet. Det vill sig dock inte bättre än att han försvinner iväg på en resa samtidigt som hans telefonnummer dyker upp i fickan på ett mordoffer. Ann Lindell vet förstås inte vad hon ska tro och trasslar till det för sig genom att inte berätta med en gång att hon känner Brant. Det är ett bra upplägg, men jag blir alltför irriterad på både Lindell och Brant för att riktigt kunna uppskatta boken. Det är kanske inget fel på psykologin; bara att personerna är så olika mig att det känns helt osannolikt hur de ältar och velar och har sig. Det roligaste är slutet (vad gäller Lindells och Brants kärlekshistoria, alltså) som är inspirerat av "Jane Eyre"! Sammanfattningsvis är det för mycket personliga relationsproblem och för lite härlig, spännande deckarhistoria! Miljöskildringarna, som denna gång även är från Brasilien, är som alltid bra. Boken kommer ut den 7 oktober.
Betyg: EEE
