Carsten Jensens "Vi, de drunknade" fick så lysande recensioner att jag gick ifrån min princip att vänta tills böcker kommer i pocket och köpte den inbunden. Jag har kämpat mig igenom de 700 sidorna och är inte alls särskilt förtjust! Boken handlar om invånarna i den danska sjöfartsstaden Marstal från 1840-talet fram till andra världskriget. Man får följa vissa personer närmare än andra, men det är ingen släktkrönika, även om upplägget påminner om en sådan. Boken har heller inte mycket av skrönans vanliga försonande humor och värme. "Vi, de drunknade" handlar om människans inneboende ondska och våldsamhet och hur detta förs vidare från generation till generation män. Det är en av anledningarna till att jag inte blir så berörd av boken: kvinnorna är ganska osynliga och när de finns med är de mystiska och obegripliga. En kvinna har en lite större roll i boken, men hon skildras hela tiden utifrån, så man förstår aldrig hennes personlighet och bevekelsegrunder riktigt. Boken är alldeles för lång och blir tidvis tråkig, men däremellan finns några spännande avsnitt om långseglingar i Stilla Havet, konvojsegling under andra världskriget m.m. Tyvärr skrivet på ett lite för pretentiöst sätt, där författaren genom uppstyltade meningar vill förmedla sitt budskap om meningen med livet, världens ondska eller vad det nu är han vill säga. Betyg: EE
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar