Årets knasigaste bok?

"I love Dick" av Chris Kraus är en av de konstigaste romaner jag har läst. Om det nu är en roman. Jag har sett att den beskrivs som "autofiktiv". Historien utspelar sig 1994 och börjar med att den 39-åriga, experimentella filmaren Chris Kraus äter middag med sin make och en av hans bekanta, kulturmannen Dick. Chris blir förälskad i (eller snarare besatt av) Dick och börjar skriva brev till honom och lämna meddelanden på hans telefonsvarare. Hon involverar sin man i något som de rätt snart börjar se som ett gemensamt konstnärligt projekt. De approcherar den ganska oförstående Dick, som visserligen inte har något emot en flört eller ett one night stand, men som varken kan eller vill vara mottagare av Chris passion.  I sina långa brev till Dick börjar Chris snart diskutera konst och konstteori, på ett ganska nördigt sätt, som jag inte kan säga att jag alltid förstår, men som känns trivsamt bekant sedan min studietid i början av 1990-talet, då jag bl.a. läste feministisk konstvetenskap.
Betyg: EEEE

Kärlek och uppror i Karibien

Jag har varit nyfiken på Jamaica Kincaid ett tag och passade på att välja hennes "Annie John" när det blev min tur att välja bok i Det namnlösa sällskapet. Jag trodde att hon var svårläst, men det är hon inte alls! "Annie John" utspelar sig på 1950- och 1960-talen på Antigua, där Kincaid själv växte upp. Läsaren får följa Annie från barndomens kärleksfulla symbios med modern, genom tonårens plågsamma revolt fram till den slutgiltiga separationen från modern. Jag har nog aldrig läst en skildring av tonårsuppror som varit så präglad av sorg som denna! Boken som helhet är dock inte sorglig, utan rolig, gripande och både ton- och formsäker. Kincaid verkar ha full kontroll över varje ord och hon är en mästare på att sätta samman dem. Det här är en av årets bästa böcker för mig och jag kommer absolut att läsa mer av Kincaid!
Betyg: EEEEE
P.S. "Annie John" finns på svenska, men jag rekommenderar läsning på engelska. Språket är inte svårt och romanen är tunn.

Mer historielektion än historieberättande

Jag kämpade mig igenom ungefär halva "The Map of Love" ("Kärlekens väv") av egyptisk-brittiska Ahdaf Soueif innan jag gav upp. Den är inte dålig, men tempot är väldigt långsamt och jag tröttnade lite på det undervisande draget i den. Ramhistorien utspelar sig 1997 då en amerikansk kvinna kommer till Kairo och söker upp en egyptisk kvinna, som hon är avlägset släkt med. Med sig har hon en koffert med dagböcker och annat material som har tillhört hennes släkting Anna Winterbourne, en ung engelska som kom till Egypten 1901 och blev kär i en egyptisk aristokrat. Annas historia är fascinerande, men när hennes berättelse hela tiden avbröts av ramhistorien tappade jag till slut tålamodet. Men jag har ändå lärt mig mer om Egyptens historia av denna halva roman än jag någonsin vetat förut!
Betyg: EE

Norrländska noveller

Efter att ha hört Stina Stoors sommarprat och söndagsintervjun med henne på P1 blev jag sugen på läsa hennes prisade novellsamling "Bli som folk". Men när jag satt med boken i handen kände jag att jag faktiskt hellre ville lyssna på den och som tur var har Stoor själv läst in den på sin fina dialekt. Novellerna utspelar sig bland människor på landet eller på små orter i Västerbotten. Många av historierna utspelar sig i barndomens landskap och handlar om mer eller mindre knepiga relationer, inom och utom familjen. Allt skildrat på ett underfundigt sätt med mycket humor och ömhet. 
Betyg: EEEE+

Ensam är stark?

Therese Bomans förra roman, "Den andra kvinnan", var en av 2014 års stora läsupplevelser för mig. Förväntningarna på den nya romanen, "Aftonland", var därför stora. "Aftonland" handlar om Karolina Andersson, 40-årig professor i konstvetenskap vid Stockholms universitet. Hon har precis separerat från sin sambo sedan många år och är lite vilsen och ganska ensam. Hon navigerar bland intrigerande kollegor och arbetsskygga doktorander på universitetet, kindpussande kulturmänniskor på vernissager och skäggodlande hipstrar på Södermalm, dit hon flyttat efter skilsmässan. Liksom i förra romanen är Bohmans personskildringar trovärdiga och intressanta. "Aftonland" är också full av elaka och pricksäkra iakttagelser av kulturelitens och den ängsliga medelklassens ritualer och vanor. Karolina Andersson kommer, i likhet med huvudpersonen i "Den andra kvinnan", ur östgötsk arbetarklass vilket ger ett tydligt klassperspektiv åt skildringen, förutom det uppenbara genusperspektivet. Det är en rolig roman som jag läste med fascination, men lika drabbande som "Den andra kvinnan" var den inte.
Betyg: EEEE

Iskallt morddrama

"Där gryningen dröjer" är Anna Lihammers tredje deckare om kommissarie Carl Hell och polissyster Maria Gustavsson i 1930-talets Sverige. Den här historien utspelar sig samtidigt som de olympiska spelen går av stapeln i Berlin 1936. En stor del av boken består dock av en tillbakablick på en katastrofal polarexpedition som ägde rum över tjugo år tidigare. Det är en tacksam miljö för ett blodisande psykologiskt drama. Jag gillar också Lihammers sympatiska huvudpersoner. Som helhet blev jag kanske lite mindre överväldigad av denna del jämfört med de tidigare, men det beror nog främst på att nyhetens behag har försvunnit. Lihammer är fortfarande en av de få svenska deckarförfattare som jag tycker är läsvärd!
Betyg:EEEE

Skogarnas folk

"Barkskins" av Annie Proulx (som skrev "Sjöfartsnytt" och "Brokeback Mountain") är en tjock, episk roman, som jag har lyssnat på i en lång och vindlande, amerikansk uppläsning. Den tar sitt avstamp i det sena 1600-talets Kanada. Dit kommer två fattiga fransmän, René Sel och Charles Duquet. De har skrivit på att de ska jobba som skogshuggare ett antal år ute i vildmarken för att sedan få egen mark som ersättning. Sel blir kvar i skogen, gifter sig med en kvinna ur ursprungsbefolkningen och får barn och barnbarn som slits mellan kulturerna. Duquet är en driftig och hänsynslös man, som rymmer från anställningen i skogen, grundar ett trävaruföretag och blir rik. Läsaren får sedan följa de båda männen och deras ättlingar genom århundradena fram till nutid. Gemensamt för släkterna är att deras koppling till skogen består, fast på olika sätt i olika generationer och på olika platser. Jag tyckte mycket om historien, person- och miljöskildringarna. Trots det myllrande persongalleriet var det inte svårt att hänga med.
Betyg: EEEE

Minnen av monster

Jag är ingen fantasyälskare, men Neil Gaiman har ändå stått på min läslista ett tag, eftersom han är en sådan centralfigur i genren och anses hålla hög kvalitet. Det passade mig därför bra att vi skulle läsa "Oceanen vid vägens slut" ("The Ocean at the End of the Lane") i bokcirkeln Det namnlösa sällskapet. Tyvärr fick boken mig inte att ompröva min skepsis till fantasygenren. Historien utspelar sig i England på 1960-talet. Berättaren återvänder i vuxen ålder till byn där han växte upp och börjar minnas saker som hände när han var sju år. Han blev då bekant med en lite äldre flicka, som visade sig ha någon slags övernaturliga krafter. Ett monster i form av en barnflicka dök plötsligt upp i pojkens familj och en ödesdiger kamp mellan onda och goda krafter brakade lös. Jag tolkar boken som att den bland annat handlar om barns utsatthet och maktlöshet gentemot vuxna, men jag skulle hellre läsa en annan typ av bok på det temat. Till den här romanens fördel talar dock att den inte är så tjock och att den är skriven på ett mycket vackert språk.
Betyg: EE+

Maxat mordfall

"Själarnas bok" ("The Book of Souls") är andra delen i James Oswalds deckarserie om kommissarie McLean i Edinburgh. (Första delen heter "Flickoffret" och jag har läst den, men tydligen glömt att skriva om den här på bloggen.) Jag förknippar Edinburgh med Ian Rankins långa deckarserie om kommissarie Rebus, men Oswald skriver en annan sorts deckare. Där Rankin är ganska realistisk och politisk/samhällskritisk är Oswald överdriven, bestialisk och fantasifylld. "Själarnas bok" handlar om en gammal mordhistoria, där mördaren dödade en ung kvinna varje jul. Det sista offret var McLeans flickvän. När döda kvinnor börjar dyka upp på ett liknande sätt dras givetvis paralleller till det gamla fallet. Oswalds deckare är välskrivna och ganska spännande, men jag är inte så förtjust i "extra allt"-stilen. Dessutom var det lite för lätt att lista ut vem mördaren var.
Betyg: EEE