Stockholmsflickor

Sommarens läsning i bokcirkeln Det namnlösa sällskapet var "Apelsinflickan" av Lena Kallenberg. Den är klassificerad som en ungdomsbok och det känns att den har ett klart undervisande syfte. Boken utspelar sig i Stockholm på 1880-talet och handlar om 15-åriga Signe, som har bott på ett barnhem sedan hon var åtta år. Nu är hon stor nog att ta tjänst som piga och först hamnar hon på en bondgård ute på Värmdö. Snart nog är hon tillbaka i stan och man får följa hennes och väninnans Alices slit för att överleva i en fattigdom som är svår att föreställa sig. Jag gillar att läsa böcker om kvinnors liv på 1800-talet och tycker förstås att det är bra om den här boken blir en ingång till ett intresse för äldre tider, men jag blev inte så förtjust i den själv. Jag tycker att språket är lite för konstlöst - lite för rakt berättat utan någon undertext. Det är kanske för att inte skrämma bort läsovana ungdomar, men gör det mindre njutbart för mig. Jag vill dock ge en eloge till Kallenberg som får till dialogen med korrekta tilltal, vilket inte många nutida författare klarar. Min största invändning mot boken är att den befäster en slags högborgerlig 1800-talsmoral, där en flicka som har sex (eller säljer sex) är förlorad (och straffas för det) och det viktigaste i livet (för en ung kvinna) är att bevara oskulden. Det känns unket och inte så trovärdigt med tanke på att boken utspelar sig i fattig stadsmiljö där folk från hela landet strömmade in och äldre tiders moral löstes upp. Många levde i s.k. Stockholmsäktenskap (dvs. som sambor). Även om uppväxten på ett religiöst barnhem skulle kunna förklara Signes fixering vid dygdighet förklarar det inte varför kompisen Alice från samma barnhem, blir prostituerad. Det framstår som om det är något ofrånkomligt och nedärvt, trots att Alices mor dog när hon var liten. Eller menar författaren att Alices "lösaktighet" beror på hennes röda lockar och hör ihop med hennes livsglädje?
Betyg: EE
P.S. Läs hellre Per Anders Fogelströms Stad-serie och Aino Trosells "Hjärtblad".