Komma hem

Jag älskade Cilla Naumanns förra roman, "Springa med åror", så jag hade höga förväntningar på hennes senaste, "Bära barnet hem". Den handlar om adoption, vilket också borde göra den särskilt angelägen för mig, som har adopterat. I boken berättar Naumann om sin egen (antar jag) första adoptionsresa till Colombia för att hämta sonen Adam och om Adams och hennes återresa när sonen blivit vuxen. Parallellt berättar Naumann om en fiktiv kvinna, Ana, som också blev övergiven som barn, men som inte blev adopterad. Hon växte upp på ett katolskt barnhem och i vuxen ålder arbetar hon som hemhjälp och barnflicka i en rik familj. Hur det är att resa till ett främmande land för att hämta sitt barn, känslan när man möter sitt barn för första gången, tankarna på den första mamman och på barnets ursprung har jag redan läst många skildringar av. Naumann skriver förstås bra, men för mig kändes den delen av boken inte så intressant. Då tyckte jag bättre om Anas historia, som är gripande och med stor tydlighet visar varför barnhem inte är något hem för barn, inte ens när barnen blir väl omhändertagna där. Tänk dig att vid 18 års ålder ensam slängas ut i världen för att klara dig själv och att då inte veta vad ett hem egentligen är eller hur en familjemiddag går till!
Betyg: EEE+