Döden checkar in

I fjärde delen i deckarserien om franskkanadensiska kriminalaren Armand Gamache, "Ett förbud mot mord" ("The Murder Stone"), har Louise Penny faktiskt flyttat sig en liten bit från den idylliska byn Three Pines där de tidigare delarna utspelar sig. Det är sommar och Armand och hans fru Reine-Marie kommer till ett lyxigt, litet hotell vid en sjö mitt ute i skogen för sin sedvanliga semestervecka. På hotellet har även en stor, rik och grälsjuk familj tagit in för att fira något slags familjejubileum. Det går förstås som man kan ana: någon i familjen blir mördad och Gamache får rycka in. I början blir jag lite irriterad på att Gamache beskrivs som så oändligt lugn, trygg, kärleksfull och klok (på ett ganska klichéfyllt sätt dessutom), men när deckarhistorien tar fart bryr jag mig mindre om det. Och det kan ju vara lite skönt med en polis som inte är frånskild, ensam och halvalkoholiserad som omväxling! Man behöver heller inte vara orolig: Penny kan förstås inte låta bli att få in Three Pines på ett hörn och hennes skildringar av mat är lika aptitretande som alltid.
Betyg: EEEE

Passagerarfartyg ur pojkperspektiv

I bokcirkeln "Det namnlösa sällskapet" har vi läst "Kattens bord" av Michael Ondaatje (som skrev "Den engelske patienten"). Det var en överraskande trevlig upplevelse! Romanen utspelar sig på 50-talet och handlar om den 11-årige Michael, som ensam ska resa med ett passagerarfartyg från Sri Lanka (då Ceylon) till England. Resan tar tre veckor, under vilka mycket hinner hända. Michael lär känna två andra pojkar och tillsammans upptäcker de skeppet från för till akter och från brygga till lastrum. Bokens titel kommer av att de vid måltiderna är placerade vid kattens bord, som tydligen är bordet längst bort från kaptenens. Vid detta bord sitter en brokig skara människor, som läsaren också får lära känna. Ett passagerarfartyg är en fantasieggande miljö och boken hade lätt kunnat bli ett lättsamt pojkäventyr, men Ondaatje gör något mer av sin historia, framför allt genom att följa personerna framåt i tiden och låta deras öden vävas in i varandras. Det är skickligt konstruerat, mycket välskrivet och härligt underhållande.
Betyg: EEEE+
P.S. För fler härliga skildringar av livet på forna tiders passagerarfartyg rekommenderar jag "The Game" och "Dreaming Spies" av Laurie R. King och "Vinterträdet" av Ellen Mattsson.

På randen till en revolution

Jag läser sällan äventyrsromaner, men en recension i DN fick mig att bli nyfiken på "Järnskallen" av Nils Håkanson. Den utspelar sig 1917. Ute i världen rasar det stora kriget och i Sverige är det brödköer, upplopp och risk för revolution. En maskerad man, herr Agnefit, samlar en grupp udda människor för att de ska utreda ett mord. Det är en svensk-baltisk adelsman utskickad av den ryska underrättelsetjänsten, en ung borgerlig kvinna som kan asiatisk kampsport och som utklädd i grön paljettdräkt hoppar mellan taken i Gamla Stan, en dansk ingenjör som är ett tekniskt geni och en sliten, alkoholiserad kvinna som är expert på bedrägerier och förklädnader. Tillsammans med ytterligare flera personer dras de in i en spännande historia som berättas på ett utmärkt språk och med bra tempo. Miljöskildringarna från Stockholm och andra ställen är fantastiska och jag gillar att huvudpersonerna får vara mänskliga och felbara. Till och med den mystiske herr Agnefit  tvekar och är osäker ibland.
Betyg: EEEE

2 x Tyler

Amerikanska Anne Tyler är en av mina favoritförfattare. Hon påminner mig om Alice Munro (en annan favorit!) men hon skriver romaner, inte noveller. Tylers romaner handlar alltid om ganska vanliga människors vanliga liv och de utspelar sig alla i Baltimore. 

Hennes senaste roman, "A Spool of Blue Thread" ("Den blå tråden"), handlar om familjen Whitshank. Den består av föräldrarna Abby och Red och deras fyra vuxna barn. Som alla familjer har de sina givna roller och konflikter, sina vanor och traditioner, sina myter och hemligheter. I tillbakablickar får läsaren veta hur Abby och Red möttes och hur Reds föräldrar på sin tid möttes. Jag tycker om Tylers sätt att beskriva människors liv och relationer utan någon större dramatik, men ändå oavbrutet fascinerande och intresseväckande. Det här är en av hennes bästa!
Betyg: EEEEE

 När jag hade läst ut "A Spool of Blue Thread" var jag sugen på mer Tyler och tog fram "Och var hör du hemma?" ("Digging to America") som stått oläst i min bokhylla i flera år. Jag tror att jag köpte den för länge sedan därför att den har adoptionstema. Den handlar om två mycket olika familjer som knyts samman genom att de får sina döttrar samma dag. En dag i augusti 1997 anländer två små flickor från Sydkorea till Baltimores flygplats, där de möts av sina nya föräldrar. Jin-Ho kommer till den uramerikanska, stora och bullriga familjen Donaldson och Susan kommer till den mer stillsamma familjen Yazdan, som har sitt ursprung i Iran. Familjerna bestämmer att träffas varje år och fira "ankomstdagen". Boken handlar förstås en del om hur adoptivfamiljer kan förhålla sig till sina barns ursprungsländer, men mest handlar den om hur det är att byta land i vuxen ålder. Det är Susans farmor, Maryam, som är den egentliga huvudpersonen i denna roman, som jag också tyckte mycket om.
Betyg: EEEE+

Komma hem

Jag älskade Cilla Naumanns förra roman, "Springa med åror", så jag hade höga förväntningar på hennes senaste, "Bära barnet hem". Den handlar om adoption, vilket också borde göra den särskilt angelägen för mig, som har adopterat. I boken berättar Naumann om sin egen (antar jag) första adoptionsresa till Colombia för att hämta sonen Adam och om Adams och hennes återresa när sonen blivit vuxen. Parallellt berättar Naumann om en fiktiv kvinna, Ana, som också blev övergiven som barn, men som inte blev adopterad. Hon växte upp på ett katolskt barnhem och i vuxen ålder arbetar hon som hemhjälp och barnflicka i en rik familj. Hur det är att resa till ett främmande land för att hämta sitt barn, känslan när man möter sitt barn för första gången, tankarna på den första mamman och på barnets ursprung har jag redan läst många skildringar av. Naumann skriver förstås bra, men för mig kändes den delen av boken inte så intressant. Då tyckte jag bättre om Anas historia, som är gripande och med stor tydlighet visar varför barnhem inte är något hem för barn, inte ens när barnen blir väl omhändertagna där. Tänk dig att vid 18 års ålder ensam slängas ut i världen för att klara dig själv och att då inte veta vad ett hem egentligen är eller hur en familjemiddag går till!
Betyg: EEE+