Död och dekadens

"The Vesuvius Club" av Mark Gatiss börjar bra. Societetsmålaren Lucifer Box berättar om sitt liv som depraverad dandy i London i början av 1900-talet och om sitt andra liv som hemlig agent och lönnmördare i hans majestät konungens tjänst. Det är en udda och rolig deckare, med charmiga skildringar av sekelskiftets London och Neapel. Jag läser med förtjusning, fram till slutet när historien blir helgalen i en James Bond-stil som jag har lite svårt för. Än värre är att den blir rasistisk och då tappar den tjusningen helt för mig. Det stör mig också att alla kvinnor i boken är antingen karikatyrer och/eller monster. Det känns som om Gatiss har ansträngt sig för att skriva in ett antal kvinnliga personer i sin historia, men inte förmått skildra dem på ett trovärdigt sätt. Männen är för all del också karikatyrer till viss del, men de känns ändå mer mänskliga.
Betyg: EE

Skrivet i sepia

Jag blev nyfiken på romanen "All the Light We Cannot See" av Anthony Doerr efter att ha hört att den blivit en storsäljare i USA. Den utspelar sig i Frankrike och Tyskland under andra världskriget, men handlar inte om förföljelsen av judar, till skillnad från de flesta andra böcker jag läst om perioden. Läsaren får parallellt följa två personer: den blinda, franska flickan Marie-Laure och den tyska pojken Werner. Marie-Laure flyr tillsammans med sin pappa från Paris när tyskarna invaderar staden och de hamnar i Saint-Malo i Bretagne. Werner är ett föräldralöst, tekniskt geni, som blir antagen till en nazistisk elitskola. Det är en vacker och underhållande historia som berättas i korta, medryckande kapitel, men den är alldeles för romantisk och orealistisk för min smak. Trots alla hemskheter som beskrivs är allt som höljt i en slöja av sepia och blir aldrig riktigt berörande. Och boken lider allvarligt av den amerikanska oförmågan att förstå att "less is more".
Betyg: EEE

Flickan från höghusen

Malin i "Du vet väl om" (tidigare publicerad under titeln "Du vet väl om att du är värdefull") av Stefan Lindberg är ännu en ensam, ung kvinna som fastnat på en mellanstation på väg ut i livet. (Pia-Lisa i "Precis som att börja om" är en annan.) Malin har vuxit upp med sin ensamstående, arbetsskadade mamma i en lägenhet på en liten ort där alla känner alla. Nu är hon drygt tjugo, jobbar på Ica Maxi och umgås med de gamla skolkompisarna. En av dem drömmer om att plugga i Göteborg, men dras in i en frikyrka. Den andra väninnan är förutbestämd att bo kvar på hemorten, gifta sig och skaffa ville, vovve och Volvo (samt barn och sommarstuga). Malin verkar inte veta vad hon vill. Hon inleder ett förhållande med sin chef och det är historiens röda tråd. Jag gillar Lindbergs skildring av den nutida småstadens klasskillnader och av den sjaskiga otrohetsaffären, men har lite svårt att förstå mig på huvudpersonen. Jag får aldrig grepp om varför hon gör som hon gör.
Betyg: EEEE
P.S. Läs också "Den andra kvinnan" av Therese Bohman.

En flicka växer upp

Pia-Lisa i Ninni Holmqvists roman "Precis som att börja om" växer upp på 1960-talet med mamma översättaren, pappa konsertpianisten, den överlägsna storasystern och den varmhjärtade barnflickan. De bor i ett stort hus på landet i Skåne. Den första delen av boken handlar om barnet Pia-Lisas syn på världen och familjen. I den senare delen av boken är Pia-Lisa en ung vuxen i 1970-talets Malmö. Hon hyr en billig lägenhet, jobbar timmar på sjukhuset för att spara ihop till en långresa och under tiden utforskar hon sin konstnärliga ådra och sin sexualitet. Då händer det saker som gör att det förgångna dras upp igen och Pia-Lisa blir tvungen att omvärdera sin syn på händelser i barndomen. Jag tyckte mycket om den här romanen, särskilt den första delen. Holmqvist låter personerna ha både goda och dåliga sidor som kommer fram allteftersom och jag gillar att hon får läsarens sympatier och antipatier att växla under läsandets gång.
Betyg: EEEE
P.S. Det här var ännu en bok om en ensam ung kvinna på väg ut i livet! Förra året läste jag en rad sådana (se här) och började undra om det är en litteraturtrend eller kanske en genre som jag inte upptäckt förut.

Klättring mot döden

Manda Scott är en till deckarförfattare vars namn jag sett någonstans (förmodligen DN) och sen läst den bok som fanns att tillgå på stadsbiblioteket utan att veta så mycket mer. Den här gången blev det "Stronger than Death" från 1997 som är tredje delen med psykiatrikern (psykologen?) Kellen Stewart i huvudrollen. När man läser om Manda Scott (här) står det att hon är veterinär, författare och klättrare. Det förklarar de många och långa passager i boken som handlar om klättring och om djur. Särskilt klättringssekvenserna var alldeles för långa och tråkiga för min smak. Annars är det en ganska originell deckare som utspelar sig i Glasgow inom ett kompisgäng i 40-årsåldern som hållit ihop sedan de gick läkarutbildningen tjugo år tidigare. Nästan ingen av dem lever ett vanligt heterofamiljeliv och det är befriande att läsa en bok där homosexualitet inte är ett undantag utan normen, utan att det egentligen är det som boken handlar om. Den handlar förstås om ett (nej, flera) mord!
Betyg: EEE

Får man hata en överlevare?

"Att falla" av Michel Laub utspelar sig i Brasilien. Berättaren ser tillbaka på tiden när han som tonåring gick på en judisk skola där den enda icke-judiska eleven blev gravt mobbad och till slut svårt skadad. Parallellt berättar han om och försöker förstå sin farfar som överlevde Förintelsen och sen ville börja ett nytt liv i Brasilien efter kriget. Som så många överlevare var han dock svårt traumatiserad av sina upplevelser och han klarade inte av att vara en bra far till sin son, som kom att hata fadern. "Att falla" är en tät och välskriven historia som berättas på ett ovanligt sätt.
Betyg: EEEE

En osynlig kvinna

Eftersom Stef Penneys förra deckare, "The Tenderness of Wolves", utspelade sig i Kanada på 1860-talet utgick jag från att nästa bok, "The Invisible Ones", också gjorde det. Jag blev därför lite förvånad när den visade sig handla om romer i Storbritannien på 1980-talet! Huvudpersonen Ray Lovell är privatdetektiv och får i uppdrag att leta efter en försvunnen romsk kvinna, Rose Janko. Problemet är att hon försvann för sex år sedan och att det inte finns minsta spår efter henne. Lovell närmar sig hennes ursprungsfamilj och den familj hon giftes in i, men ingen kan ge särskilt mycket information. Vartannat kapitel i boken berättas av Lovell och vartannat av den fjortonåriga JJ Smith. Jag blev inte alls lika förtjust i den här boken som i Penneys förra. Jag är lite trött på lillgamla berättare och deckarhistorien är rätt seg.
Betyg: EEE

I ingenjör Andrés fotspår

Jag trodde att Bea Uusmas tjocka bok "Expeditionen. Min kärlekshistoria" skulle ta lång tid att läsa, men det gick på en kväll. I den vackert formgivna boken (den illustrerade utgåvan) är det gott om bilder, kartor och andra illustrationer och texten i sig är inte svår. Den berättar om hur Uusma blev besatt av Andrés försök att nå Nordpolen med luftballong 1897. Ballongen störtade efter några dagar och de tre expeditionsmedlemmarnas kroppar hittades inte förrän 1930. Man vet dock fortfarande inte säkert vad de dog av. Uusma berättar personligt, både om expeditionen och om sin egen besatthet av den, och det är underhållande läsning, men kanske inte så omtumlande som jag förväntade mig av denna omtalade bok.
Betyg: EEE+

Ett oälskat barns berättelse

I adoptionssammanhang får man lära sig mycket om den viktiga anknytningen mellan barn och föräldrar och om hur man kan utveckla den. På senare tid tycker jag att det har börjat uppmärksammas mer och mer att anknytningen kan brista även i familjer där barn och föräldrar har biologiska band till varandra. Så är det uppenbarligen i Åsa Grennvalls drabbande och mycket läsvärda grafiska roman "Deras ryggar luktade så gott". Den handlar om Jenny, som när hon själv får barn, alltmer börjar inse att hennes egen (obefintliga) relation till föräldrarna är ovanlig - andra unga föräldrar får hjälp och stöd av mor- och farföräldrar. I tillbakablickar skildras Jennys uppväxt i en till det yttre välmående och välfungerande familj, där det inte finns någon närhet eller kärlek mellan familjemedlemmarna. Det är en mörk skildring av en fruktansvärd uppväxt, som ändå till slut ger några små ljusglimtar av hopp genom att den vuxna Jenny hittar en terapeut som inte skuldbelägger henne och att det verkar som om hon förmår att ge sina egna barn den närhet hon själv aldrig fick.
Betyg: EEEE+