I familjen Bennets kök

Många har skrivit moderna varianter och mer eller mindre idiotiska fortsättningar på Jane Austens "Stolthet och fördom", men "Huset Longbourn" ("Longbourn") av Jo Baker är den första version som jag har läst som berättas ur tjänstefolkets perspektiv. Efter att jag hade läst ut den var jag förstås tvungen att läsa om "Stolthet och fördom" och noterade att betjänten ("the footman") nämns en gång, hushållerskan/kokerskan mrs Hill nämns en eller ett par gånger och att det står att Lydia visar upp sin vigselring för de två tjänsteflickorna. Att den ena av dem heter Sarah framgår vid ett annat tillfälle när hon ska hjälpa flickorna Bennet inför någon tillställning. Av dessa rudimentära uppgifter har Baker spunnit en hel historia där den 20-åriga Sarah står i fokus. Den unge mannen James Smith kommer vandrande till gården och blir anställd som betjänt eftersom det ger status att ha en sådan och det är svårt att få tag på manligt tjänstefolk på grund av det pågående kriget. Kan man sin "Stolthet och fördom" känner man helt klart igen sig på Longbourn, men perspektivet är ett helt annat. Jag, som gillar realistiska berättelser om kvinnor på 1800-talet, tyckte om denna version och jag tror nog att Jane Austen också ler i sin himmel.
Betyg: EEEE

Varför kvinnan på omslaget har turnyr vet jag inte. Det var ju empiremodet som gällde på Austens tid och Sarah var antagligen snarare klädd så här.

Sveriges första wallraffare

Ester Blenda Nordström var journalist och den första i Sverige som wallraffade. Sommaren 1914 tog hon jobb som piga på en bondgård i en månad och skrev sedan den intressanta reportageboken "En piga bland pigor". Vi läste den i bokcirkeln Det namnlösa sällskapet i september 2013, men jag har tydligen glömt att skriva en recension här på bloggen. Nordström skriver fantastiska person- och miljöskildringar med mycket humor och respekt, som inte känns ett dugg daterade (förutom i vissa ordval, förstås). Det gäller även hennes andra bok, "Kåtornas folk", som jag nu har läst. Där berättar hon om hur hon sommaren 1915 tog arbete som nomadlärarinna för barnen i en sameby i Lappland.
Betyg: EEEE (gäller båda)

En sydafrikansk farm

Nej, nu orkar jag faktiskt inte längre. Jag ville så gärna läsa något av Nobelprisvinnaren Nadine Gordimer, den kanske mest kända författaren från Sydafrika, och valet föll på "Bevararen" från 1974, för att den nämndes i "Bländad av ljuset". Det började bra och jag blev förtjust i det vackra språket, men någonstans mitt i tappade jag sugen och nu, på sidan 167 (av 252), ger jag upp. Historien om affärsmannen Mehring som skaffar en farm på landet utanför Johannesburg är faktiskt för tråkig.
Betyg: EE
P.S. Läs hellre "Agaat" av Marlene van Niekerk.

Flärdfull fantasi med fröken Fågel

Isabella är en musgrå nioåring med ett tomt hål i bröstet i stället för egen vilja. Men när hon lär känna Mademoiselle Oiseau blir det ändring på det. Mademoiselle är en tjusig, nyckfull och excentrisk kvinna som bor högst upp i ett hus vid avenue des Temps Perdus, mitt i Paris. I hennes lägenhet öppnas hela tiden dörrar till okända rum, där bor otaliga katter och fåglar och på balkongen finns en magisk swimmingpool. I Mademoiselles sällskap utvecklar Isabella en egen vilja, men slutsatsen blir att den ska användas till att välja kläder, parfym och "klacka-skor". Andrea de la Barre de Nanteuils fantasifulla barnbok med Lovisa Burfitts kongeniala illustrationer är läcker som en macaron, och innehåller lika lite substans. Det funkar som Parisnostalgisk underhållning och ögonfröjd, men inte så mycket mer.
Betyg: EEE

Blodbad i Georgia

Det var nog inte riktigt bra att läsa två Lee Child-deckare så tätt efter varandra... Efter "Hetta" störtade jag mig rakt in i den första Jack Reacher-deckaren, "Dollar" ("Killing Floor"), och nu är jag övermätt på tortyr, blodiga dödsfall, explosioner och eldsvådor. I "Dollar" kommer ensamvargen Jack Reacher till en liten stad i Georgia, som verkar onaturligt prydlig och välskött. Där händer aldrig något, så när en man hittas död blir utbölingen Reacher förstås direkt misstänkt. Han dras in i en otrolig historia som inte tar slut förrän många, många människor är döda. I "Hetta" kändes våldet "befogat" ur någon slags hämnd-/rättvisefantasisynpunkt. I "Dollar" blir det bara för mycket. Det känns också att det är en debutbok, för berättandet är ibland lite stolpigt, ofokuserat och för utdraget. När den sista twisten kommer tänker jag inte "Wow, vad spännande!" utan "Nej, jag orkar inte mer, kan det inte ta slut snart?"  Nu måste jag rensa min nedblodade hjärna med en totalt oblodig pusseldeckare eller en realistisk relationsroman eller nåt.
Betyg: EEE

Psykfallens skola

Om man har blivit väldigt förtjust i den första boken man läser av en ny favoritförfattare är det tyvärr nästan oundvikligt att bli lite besviken på den andra. Den är kanske egentligen lika bra, men nyförälskelsens yra och nyhetens behag är borta. Så blev det för mig när jag läste Cornelia Reads andra bok, "The Crazy School". I den har Madeline Dare och hennes man lämnat Syracuse och flyttat till en annan del av New England, där Madeline får jobb på en internatskola för ungdomar med psykiska problem och rika föräldrar. Read ägnar mer energi åt att beskriva skolan, dess sektledarliknande grundare, knasiga lärare och problemtyngda elever än åt deckargåtan, som inte presenteras förrän efter halva boken. Den humoristiska och ironiska stilen känns igen, men dämpas lite av det allvarliga temat. "The Crazy School" är bra, men lika bra som "A Field of Darkness" är den trots allt inte.
Betyg: EEEE

En modern cowboy

I mitt projekt att prova på nya deckarförfattare har turen nu kommit till Lee Child. Han har skrivit en lång serie deckare/thrillers med den f.d. militärpolisen Jack Reacher i huvudrollen. Eftersom femte delen, "Hetta" ("Echo Burning"), fanns som e-bok på biblioteket blev det den jag läste. Som en modern cowboy liftar den rättrådige men våldsamme Reacher planlöst omkring i amerikanska södern. I Texas blir han upplockad av en vacker kvinna med ett problem: hennes rike man slår henne, men hon kan inte lämna honom eftersom hon inte har några egna pengar och de har ett barn tillsammans. De bor tillsammans med makens fientligt inställda familj på en isolerad ranch. Reacher kan förstås inte motstå att hjälpa en dam i nöd och han tar arbete som hästskötare på gården. Trots cowboyimagen kan Reacher inte ett skvatt om hästar, men han får som tur är hjälp av husets sexåriga dotter när han blir tillsagd att sadla en häst. Trots att de är lika våldsamma gillar jag Jack Reacher mycket bättre än hans engelska deckarkollega Jack Caffery i Mo Hayder-deckaren jag nyligen läste (se nedan). Kanske för att han har en schysst inställning till kvinnor (även om den är lite gammaldags chevaleresk), för att han bara utövar våld mot män som verkligen förtjänar det och för att han inte är polis som missbrukar sin makt. Till skillnad från Hayder är Child en författare jag verkligen kan tänka mig att återvända till!
Betyg: EEEE
P.S. Den karga Texasmiljön och cowboyandan får mig att tänka på Cormac McCarthys "Dessa vackra hästar".
P.S. 2 För den som vill läsa fler deckare i Texasmiljö rekommenderar jag Julia Heaberlin.