Blodig safari

Jag har alltid tyckt att sydafrikanske deckarförfattaren Deon Meyer påminner om min amerikanske favorit Michael Connelly, så det känns helt rätt att "Blood Safari" ("Den sista safarin")  har en blurb av Connelly. "Blood Safari" handlar om den enstöriga livvakten Lemmer som får i uppdrag att vakta den unga, rika Emma Le Roux, som är på jakt efter sin bror. Brodern har varit försvunnen i 20 år, men en dag tycker Emma att hon ser honom på teve. Om det är han, är han misstänkt för att ha mördat fyra personer i Krugerparken. Lemmer och Emma ger sig ut på jakt efter brodern, men det är någon annan som verkar vara på jakt efter dem. Meyer maxar från start med action, spänning och mysterier, så det är bara att luta sig bakåt, hänga med och låta sig underhållas. Min enda invändning är att slutet känns lite överlastat, men det är en randanmärkning. Extra kul är det att ha varit i Sydafrika och känna igen ord som braai, oe, lekker och biltong.
Betyg: EEEE+

Blodets vältalighet

Nyligen läste jag något klokt (av Lotta Olsson i DN, tror jag) om skillnaden mellan gestaltning och beskrivning och hur viktig gestaltningen är för att en bok ska bli bra. Det fick mig att inse att det var nog i gestaltningen det brast lite i Judith Rocks första deckare om dansläraren och blivande jesuitprästen Charles du Luc, "The Rethoric of Death". Det var lite för mycket beskrivningar och förevisningar och för lite berättande. I andra delen, "The Eloquence of Blood", är det fortfarande många detaljerade, mustiga beskrivningar av 1600-talets Paris, men det känns som om Rock har blivit bättre på gestaltandet. Beskrivningarna är där för historiens skull och inte tvärtom. "The Eloquence of Blood" utspelar sig i jultid och snön faller över ett kyligt Paris. Då hittas en vacker ung kvinna död och jesuiterna blir misstänkta för att ligga bakom mordet. Charles du Luc får sin rektors uppdrag att hjälpa polisen att hitta den verklige mördaren, så att jesuiterna kan rentvås. Som framgått tycker jag bättre om denna andra del än den första och jag kommer absolut att fortsätta följa denna serie! Nästa del kommer i höst.
Betyg: EEEE

Maisie Dobbs i Cambridge

I min glädje över att Jacqueline Winspear fått ordning på sin psykologiskt insiktsfulla hjältinna Maisie Dobbs igen (se här) kastade jag mig över åttonde delen i serien: "A Lesson in Secrets". Jag befarade att det var någon sorts agentroman, eftersom Maisie Dobbs på uppdrag av Secret Service tar ett jobb som filosofilärare på ett privat college i Cambridge. Hennes uppgift är att försöka utröna om det pågår någon aktivitet som inte är "i regeringens intresse", dvs. nazistisk eller kommunistisk. Dock sker det snart ett vanligt hederligt mord och boken är mer pusseldeckare än spionroman. Den politiska situationen i Storbritannien och Europa vid den här tiden (1932) utgör dock en intressant fond till mysteriet. Maisie Dobbs privatliv fortsätter att utvecklas i positiv riktning, men Winspear tar det som tur är ganska lugnt på den fronten.
Betyg: EEEE
P.S. En annan bra deckare som utspelar sig i England vid den här tiden är "Bleeding Heart Square" ("Det blödande hjärtat") av Andrew Taylor.

Solens magiska kraft

Jag läser inte så ofta ungdomsböcker, men nu har jag gjort ett undantag och läst "Solbarnet" av Monika Häägg. Den utspelar sig på bronsåldern och handlar om den 11-åriga flickan Fry. Hon är föräldralös och växer upp som hunsad lillpiga. En dag blir hon oskyldigt anklagad för stöld, vilket blir upptakten till en stor förändring i hennes liv. Det visar sig att hon är ett s.k. solbarn, som har fått magiska krafter av Solgudinnan. Bokens upplägg är klassiskt och kanske inte så nyskapande, men miljö- och personskildringarna är sympatiska och språket flyter. 
Betyg: EEEE
P.S. För den som vill veta mer om hur det går för Fry finns det två delar till: "Månguden" och "Isvintern".

I slavhandelns spår

Eftersom jag gillade "I tystnaden begravd" av Tove Alsterdal så mycket, bestämde jag mig för att läsa hennes debutroman, som heter "Kvinnorna på stranden". Den är en thriller som får mig att tänka på "Bombyx" av Anne Rambach och "The Constant Gardener" av John Le Carré. Huvudpersonen Allys man är en frilansjournalist som är i Paris för att skriva ett reportage om människohandel och slavarbete. När han inte hör av sig blir hon orolig och börjar följa i hans spår för att ta reda på vad som har hänt. Även om thrillers inte är min favoritgenre läste jag ändå denna bok med behållning. Den är underhållande och välskriven och så är det alltid kul med miljöskildringar från Paris!
Betyg: EEE+

Där hav möter land

Som jag skrivit tidigare gillar jag engelska Elly Griffiths deckare. Nu har jag läst tredje delen om rättsarkeologen Ruth Galloway: "Huset vid havets slut". Den börjar med att några arkeologer, som undersöker erosionen på stränderna i Norfolk, hittar människoskelett som frilagts av havet. Galloway är nybliven mamma, men kallas ändå in som expert, och tillsammans med kommissarie Harry Nelson försöker hon ta reda på hur gamla benen är och hur de hamnat på stranden. Spåren visar sig leda tillbaka till andra världskriget, då rädslan för en tysk invasion var stor i den här delen av England. Jag gillar fortfarande Griffiths sätt att skriva och framför allt hennes person- och miljöskildringar. Hon verkar också ha övat upp sin förmåga att konstruera en deckarintrig, för den här gången var lösningen inte lika lättgissad som i de tidigare böckerna. (Jag brukar inte anstränga mig för att lista ut vem som är mördaren, så om jag kommer på det är det för att det är alldeles för uppenbart.)
Betyg: EEEE

Blunts blodiga återkomst

Kanadensiska Giles Blunt är en av mina favoritdeckarförfattare, men när det inte kom någon ny deckare efter "The Fields of Grief" ("När du läser detta") tappade jag honom ur sikte. Nu har jag till min stora glädje upptäckt att han har kommit ut med en till bok i serien om småstadspoliserna John Cardinal och Lise Delorme: "Fader Död" ("Crime Machine"). Den nyblivne änklingen Cardinal  ägnar sig åt att försöka lösa gamla mordfall när ett ett makabert dubbelmord inträffar utanför staden. Blunt tar ut svängarna ordentligt i sin blodiga historia och håller spänningen uppe, samtidigt som han skildrar sina huvudpersoner trovärdigt och med respekt och ömhet.
Betyg: EEEE

Besviken på Bauer

Belinda Bauer fick till en fullträff med sin debutdeckare "Blacklands". Det ledde förstås till att jag hade stora förväntningar på uppföljaren "Skuggsida" ("Darkside"). Den utspelar sig i samma lilla by i kanten av Exmoor i sydvästra England och Steven Lamb från "Blacklands" dyker upp i en biroll. Huvudpersonerna i "Skuggsida" är byns poliskonstapel Jonas Holly och den osympatiska kriminalaren Marvel, som dyker upp i byn när ett mord begås. Som van deckarläsare tycker jag att själva mordgåtan är ointressant och att polisutredningen förefaller orealistiskt inkompetent utförd. Själva upplösningen känns som om den är tagen från någon av Agatha Christies sämre böcker (även om den gör lite mer anspråk på psykolgisk realism) och den gör att jag känner mig lurad. Mest krut lägger Bauer på att beskriva Hollys och i viss mån Marvels privata problem, samt på skildringen av det kalla och snöiga hedlandskapet. Språket är kanske bra, men det är svårt att bedöma på grund av slarvig översättning och många korrekturmissar. (Det börjar oroväckande med ett korrfel på första bokstaven...) Betyg: EE

Ointressant kärlekshistoria

Jag vill verkligen gilla "Ghost Light" ("Spökljus") av Joseph O'Connor, men det går tyvärr inte. Boken börjar i 1950-talets London där Molly Allgood, en äldre, alkoholiserad skådespelerska, kämpar för att behålla livet och värdigheten. Hon ser tillbaka på sin ungdom i Dublin, då hon hade ett kärleksförhållande med dramatikern John Synge. Berättelsen har verklighetsbakgrund, vilket jag tycker är det mest intressanta med den. O'Connor misslyckas nämligen, i mina ögon, helt med att göra historien engagerande och trovärdig. Jag orkade inte ens läsa hela boken utan hoppade över en lång bit.
Betyg: EE
P.S. Boken har fått fina recensioner, så andra tycker uppenbarligen inte som jag om denna bok.
P.S. 2 Läs hellre O'Connors utvandrarroman "Hoppets stjärna", men strunta i uppföljaren "Guvernörens hustru".

Pirater i Portugal

"Pirate King", Laurie R. Kings senaste bok i serien om Mary Russell, är egentligen mer äventyrsroman än deckare. Med sedvanlig humor berättar Russell om hur det gick till när hon hösten 1924 hamnade som allt-i-allo på en stumfilmsinspelning av den komiska operan "Piraterna i Penzance" i Lissabon och Marocko. Hennes roll är bland annat att hjälpa regissören att få till den realism han eftersträvar. När filmskaparen i stället för skådespelare anlitar vad han tror är lokala fiskare för att spela piraterna, får han dock mer realism än han hade tänkt sig. Mitt i äventyret dyker förstås Mary Russells make Sherlock Holmes också upp. Jag har alltid roligt i Russells och Holmes sällskap, men "Pirate King" är inte den bästa boken i serien. Beskrivningen av hur en filmsinspelning gick till på 1920-talet är dock både kul och intressant och som vanligt är Kings miljöskildringar fina. Jag gillar också att King ger mig anledning att läsa på om vad "Piraterna i Penzance" egentligen är för en opera (Något som jag undrat sedan jag såg "Pretty Woman".) och om den portugisiske poeten Fernando Pessoa.
Betyg: EEE+