Kan Dalziel dö?

Inte kan väl Reginald Hill göra som Colin Dexter (som skrev om kommissarie Morse) och låta sin huvudperson dö? "The Death of Dalziel" ("Dalziels död") börjar i alla fall med att Dalziel hamnar i koma efter ett sprängattentat och det är osäkert om han kommer att överleva. En chockad Peter Pacoe får därför ensam sköta jakten på ett gäng moderna tempelriddare, som för ett eget, blodigt korståg mot den islamistiska fundamentalismen i Storbritannien. Hill skriver som vanligt mycket bra, med mycket humor och lärda blinkningar. Betyg: EEEE

Gangsters här och där

Jag gillar Donna Leons deckare som utspelar sig i ett Venedig bortanför turiststråken. I "Mäktiga vänner" hittas en ung, hederlig (!) byggnadsinspektör död på en byggarbetsplats och kommissarie Brunetti tror inte att det var en olycka. Han börjar nysta i en härva som visar sig involvera ockrare, narkotikahandlare och korrumperade stadstjänstemän. Som vanligt i Leons böcker målas en dyster bild av det italienska samhället upp, där korruption och nepotism är vardagliga och ofrånkomliga företeelser. Tack vare Brunettis charm och sympatiska familjeliv blir det inte outhärdligt att läsa. Leons böcker är utgivna på 23 språk, men inte på italienska. Är det för att Donna Leon inte vill bli kändis i sin hemstad (vilket antyds i DN idag, se nedan) eller för att det hon skriver är alltför kontroversiellt? Betyg: EEE+

P.S. I DN idag (24/10) finns det ett resereportage om Brunettis Venedig och en intervju med Donna Leon. Dessutom en intressant artikel på utrikessidorna om att maffian är störst bland Italiens företagsjättar. "Den organiserade brottsligheten omsätter redan mer än landets petrokemiska industri, ledande försäkringsbolag och biljätten Fiat." Och då är bara "vit" verksamhet inräknad - inte inkomster från prostitution, narkotika och vapenhandel!

"Alla" på tåget, tunnelbanan och bussen läser "Snabba cash" av Jens Lapidus så jag köpte den också. Efter ca 60 sidor lade jag den dock ifrån mig. Jag blir bara illa till mods av historien och stör mig på det korthuggna, osköna språket. Andra säger att den är jättespännande, men en deckare/thriller/spänningsroman som inte lyckats fånga mitt intresse efter 60 sidor tänker jag inte lägga min tid på. Det finns så många andra böcker att läsa. Betyg: E

Om Lessing som kattskildrare

Jag är vare sig Lessingexpert eller -fantast, men jag tycker det är jätteroligt att hon får Nobelpriset i litteratur! Jag har bara läst två av hennes böcker: "Martha" (första delen i serien Våldets barn) och "Rufus" (som handlar om en katt). Så här skrev Carl Otto Werkelid i Svenska Dagbladet igår (12/10-07):

"Direkt sur på Akademien kan man bli av att den inte alls nämner en av Doris Lessings främsta förmågor - den som skildrar relationen till djur, en vansklig litteratär syssla där många misslyckats. Hennes texter om katter är suveräna, de har mystikens klarhet och intuition, de underordnar sig, är enkla, sökande, iakttagande men ibland nästan mirakulösa där de når skikt hos läsaren utan försvar."

Om "Rufus" skriver han: "Rufus må vara liten till omfånget medan den innehållsligt är en stor berättelse - om tillit, hjälplöshet, ansvar, skuld." Så djupa tankar tänkte inte jag när jag läste den, men jag tyckte om den!

"Martha" läste jag för några år sedan. Den gjorde ganska starkt intryck på mig, inser jag i efterhand, men jag blev just då inte så förtjust att jag fortsatte med de andra i serien. Tydligen ska den sista delen, "Staden med fyra portar", vara bäst. Jag blir också nyfiken på "Den femte sanningen" som verkar ha betytt så mycket för min mammas generation.

P.S. Katten ovan är inte Rufus utan min katt Signe.

Jag har läst memoarer!

Jag har ännu inte kommit upp i memoaråldern (som antagligen börjar när intressanta jämnåriga personer - och då menar jag inte sportstjärnor och dokusåpakändisar - börjar skriva), men någon gång slinker det ändå med något från den genren i bokhögen. Jane Fonda fick fina recensioner för sin "Mitt liv så här långt" och jag köpte den på bokrean i våras, men först nu har jag alltså läst den. Och jag gillar den! Fonda skriver bra och hon har levt ett intressant liv som hon förmår reflektera över på ett klokt sätt. Hon berättar om sin berömda pappa Henry Fonda, om mamman som tog livet av sig när Jane var 12 år gammal, om den älskade brodern Peter (som också blev skådespelare, känd från bl.a. "Easy Rider"), att hon var bulimiker upp i 40-årsåldern och vad som egentligen hände i Vietnam (hon kallas ju Hanoi Jane). Det vore kul att se lite fler av hennes filmer! Betyg: EEEE

Bounty - myteristens återkomst

Val McDermid skriver bra spänningsromaner av skiftande slag: oerhört morbida och blodiga deckare, som "Sjöjungfrun sjöng sin sång" och "Under ingrodda ärr" (i Tony Hill/Carol Jordan-serien), och humoristiskt hårdkokta i serien om Kate Branningan (t.ex. "Blå gener" och "Crackjakt"). Nu har hon börjat skriva i en ny genre: den litteraturhistoriska deckaren. "Bounty" påminner ganska mycket om "The Stranger House" men utan övernaturliga inslag. "Bounty" utspelar sig också i engelska Lake District. Under kraftiga sommarregn spolas ett tvåhundra år gammalt mosslik upp. Litteraturvetaren och Wordsworthkännaren Jane Gresham tror att det kan vara Fletcher Christian, myteristen från Bounty, som i hemlighet skall ha återvänt hem till Lake District och till barndomsvännen William Wordsworth. Lösningen på gåtan kan finnas i ett förlorat verk av Wordsworth, som Jane måste leta rätt på, men någon annan verkar vara beredd att döda för att hinna före henne. Det är lite långsökt, lite krystat och lite omotiverat mordiskt (i nutid alltså), men ganska charmigt ändå, om man gillar stilen. Betyg: EEE