P.D. James ohotad på tronen

Efter den plågsamma upplevelsen med Elizabeth George (se nedan) var det en ren fröjd att ge sig i kast med deckardrottningen P.D. James "Fyren", som är så klassisk som en deckare kan bli: En liten grupp människor ur olika samhällsklasser är isolerade på en liten ö utanför Englands sydkust när en av dem dör en misstänkt död... Dit kommer polisintendent Adam Dalgliesh och hans två kollegor för att reda ut mysteriet. För att upprätthålla illusionen om den gammaldags pusseldeckaren har den moderna kriminalteknikens roll minimerats och i stället ligger fokus på detektivens förhör med de olika misstänkta (som givetvis samlas i biblioteket!). James språk är högst njutbart och hon håller uppe tempo och spänning i tillräcklig omfattning. Betyg: EEEE

Jag gillar inte Elizabeth George

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Elizabeth George, men nu tycker jag hon har blivit sämre än någonsin. I "När ingen ser" handlar den medelmåttliga deckarhistorien om unga pojkar som ritualmördas av en psykopat. Språket är undermåligt och relationerna mellan personerna direkt plågsamt dåligt beskrivna. Boken blev något bättre mot (det i och för sig förutsägbara) slutet, vilket möjligen kan vara till tröst för den som plågar sig igenom början. (Observera dock att den är tjock: över 600 sidor.) Betyg: E

Detaljerat om drottning

Biografier är inte min favoritgenre, men efter att ha sett Sofia Coppolas film om Marie-Antoinette blev jag nyfiken på Antonia Frasers biografi över den franska drottningen. Fascinerande nog är många scener i filmen direkt tagna ur boken och således, eventuellt, ur verkligheten. Fraser bygger sin biografi till stor del på samtida ögonvittnesskildringar och hon spekulerar befriande lite. Sammantaget får man bilden av en i sig själv ganska ointressant, politiskt ointresserad, godhjärtad, moderlig och skrämmande dåligt utbildad kvinna som hela sitt liv var en spelpjäs i andras politiska spel. Fraser försvarar henne stenhårt och sliter för att återupprätta hennes heder. Marie-Antoinette sa aldrig det där om att folket kan äta kakor om de inte har bröd (det är en vandringssägen som tillskrivits flera andra drottningar före henne) och hennes enda karaktärsfel verkar ha varit vissa koncentrationssvårigheter (en följd av hennes bristande utbildning, enligt Fraser) och den välkända slösaktigheten (som hon inte var ensam om, som ingick i hennes roll och som också gynnade de samtida hantverkarna och konstnärerna). Boken är välskriven och lättläst. Jag gillar särskilt den första halvan, som handlar om den unga sagoprinsessan som kommer från ett stort hov (det österrikiska i Wien) till ett annat där hon blir den firade stjärnan och medelpunkten. I den andra halvan av boken som utspelar sig under den franska revolutionen fram till avrättningen 1793 får Fraser lite svårare att balansera mellan skildringen av drottningen som människa och hennes roll i det politiska spelet. Och jag undrar vad Fraser egentligen har för människosyn när hon kallar de personer som bosatt sig i det övergivna jätteslottet Tuilerierna i Paris för "mänskliga iglar". Betyg: EEE

Connelly i gammal god stil

Efter att ha läst om hela Harry Bosch-serien av Michael Connelly har jag nu läst den senaste: "Echo Park". Den är helt och hållet i klassisk Connelly-stil: Bosch är tillbaka i Los Angeles-polisen och ska lösa ett av sina gamla fall som han aldrig kunnat glömma. Givetvis gäller det en ung kvinna som blivit mördad. Det är inte nyskapande, men skickligt ihopsnickrat, välskrivet och, som alltid, spännande. Lite obehagligt är dock att Boschs ihärdiga kamp för att ge våldsoffren rättvisa gör honom till varm dödsstraffsförespråkare. Inte så oväntat av en amerikansk kriminalsnut kanske, men det har inte varit uttalat i de tidigare böckerna. Betyg: EEE

Småtrist Nesser

Jag har lyssnat på Håkan Nessers "Människa utan hund" som ljudbok och det långsamma tempot det innebär har kanske bidragit till min uppfattning att detta är en väldigt seg bok. Jag brukar gilla Nesser, men här blev det för mycket ältande i den disharmoniska familjen Hermansson där två familjemedlemmar försvinner utan ett spår med ett dygns mellanrum. Kommissarie Gunnar Barbarotti i den fiktiva staden Kymlinge är i och för sig en sympatisk ny deckarfigur, men det räcker inte. Historien är inte tillräckligt psykologiskt trovärdig för att klara ett så lågt tempo och det ambitiösa språket räcker inte till för att väga upp bristerna. Betyg: EE

Bakom kulisserna på finkrogen

Anthony Bourdain är i första hand köksmästare och inte författare. Det märks i hans "Kitchen Confidential - En kocks bekännelser". Det här är ingen bok man läser för själva läsupplevelsen, utan för den roande och kittlande inblicken i hur det egentligen går till i krogköken på Manhattan (och antagligen i resten av världen också). Översättaren har gjort ett hästjobb med Bourdains slängiga amerikanska talspråk och har lyckats riktigt bra. Betyg: EEE

Till deckare förklädd historielektion

Steven Saylor är ojämn. Hans oförtröttliga ambition att undervisa läsaren om antikens Rom är sig lik, men formerna förändras. Den förra boken jag läste ("Arms of Nemesis") var en klassisk pusseldeckare. I "Catilina's riddle" är deckargåtan enbart en tunn ursäkt för att beskriva ett komplicerat och dramatiskt skede i romersk historia. Det är ganska intressant, men liksom i "Roman Blood "blir det lite segt. Saylor beskriver relationer mellan män, framför allt fäder och söner, på ett utmärkt sätt, men hans kvinnogestalter känns mer schabloniserade. Betyg: EEE

Om en kurdisk mor

Mustafa Can skrev "Tätt intill dagarna" efter sin mors död. Den handlar om hennes sista tid i livet och om hur Can försöker lära känna henne bättre. Det lyckas dock inte så bra och Güllü Can fortsätter att vara en gåta för sin son och för läsaren. Boken är lite spretig och ibland lite väl introvert. Bäst tycker jag om de långa återblickar Can gör på sina föräldrars liv i turkiska delen av Kurdistan och berättelserna om tiden efter att familjen flyttat till Sverige. Can åskådliggör mycket tydligt invandrarens dilemma: att inte höra riktigt hemma någonstans. Jag älskar också Cans fantastiska språk! Betyg: EEE.

P.S. Vi diskuterade den här boken i min bokcirkel och då gav jag den en fyra i betyg, men man är väl inte sämre än att man kan ändra sig...

Prisad barndomsskildring

"Svinalängorna" av Susanna Alakoski handlar om Leena som växer upp i en alkoholistfamilj i Ystad på 70-talet. Det är på många sätt en klassisk skildring av en eländig barndom och man blir förstås berörd av misären och utsattheten. Jag tycker mycket om Alakoskis språk och hennes osentimentala och ofta humoristiska berättarstil. Boken vann Augustpriset förra året. Betyg: EEEE