Innan européerna kom till Tasmanien kan nog tillvaron för ursprungsbefolkningen där beskrivas som paradisisk: grupper av människor i paradisdräkt vandrade omkring i landskapet och levde som jägare och samlare. Sedan kom engelsmännen med sin "civilisation" och sina infektionssjukdomar. På 1850-talet fanns bara en liten spillra av ursprungsbefolkningen kvar. I romanen "English Passengers" av Matthew Kneale får en pompös och bokstavstroende kyrkoherde på landet i England vid den tiden en idé: han är övertygad om att Edens lustgård ligger i Tasmaniens okända inre. Eftersom det är upptäcktsresornas tidevarv lyckas han hitta en rik man som är villig att finansiera en expedition som ska bevisa prästens snurriga teologisk-geologiska teori. Med sig får han två skeptiska deltagare: en läkare som ser resan som en chans att samla in bevis för sin egen, lika snurriga, men ännu obehagligare teori: att den anglosaxiska "rasen" är överlägsen alla andra, och en ung botanist, om helst bara vill supa och sova. En otursförföljd sjökapten, som hade tänkt sig en liten smugglartur på Engelska kanalen, får det årslånga uppdraget att forsla den grälande expeditionen till Australien och tillbaka. Parallellt får man följa tasmaniern Peevay, som de senaste decennierna ruvat på hämnd mot engelsmännen för utrotningen av hans folk. Kneale berättar sin tragiska historia med engelsk, underskruvad humor och härlig äventyrskänsla, vilket gör läsningen av denna originella roman till ett nöje. Jag inser också att jag för första gången får läsa om hur det faktiskt kan ha varit i straffkolonierna dit England skickade alla sina oönskade element.
Betyg: EEEE
P.S. Romanen verkar inte finnas på svenska, men här står det i alla fall lite om den i SvD.
