2013 års bästa böcker

I år blir det en 20-i-topp-lista där många av mina favoritförfattare figurerar:

1. "Agaat" av Marlene van Niekerk

2. "The Beggar Maid" (Tiggarflickan) av Alice Munro

3."Wolf Hall" av Hilary Mantel

4. "Bring Up the Bodies" av Hilary Mantel

5. "Drömfakulteten" av Sara Stridsberg

6. "Ru" av Kim Thúy

7. "En storm kom från paradiset" av Johannes Anyuru

8. "Dag" av Björn Runeborg

9. "Egenmäktigt förfarande" av Lena Andersson

10. "Tell the Wolves I'm Home" (Låt vargarna komma) av Carol Rifka Brunt

11. "Bländad av ljuset" av Zoë Wicomb

12. "The Goldfinch" (Steglitsan) av Donna Tartt

13. "Sisterland" av Curtis Sittenfeld

14. "Americanah" av Chimamanda Ngozi Adichie

15. "Häxringarna" av Kerstin Ekman

16. "Springkällan" av Kerstin Ekman

17. "Dear Life" (Brinnande livet) av Alice Munro

18. "The Bellwether Revivals" av Benjamin Wood

19. "I odjurets trädgård" (In the Garden of Beasts) av Erik Larson

20. "The End of Everything" av Megan Abbott

Gott Nytt Läsår!

P.S. Här kan du läsa om 2012 års bästa böcker.

Hårets betydelse

Som mamma till ett barn från Sydafrika har jag varit tvungen att lära mig en del om hur man sköter afrikanskt hår, vilket är en hel vetenskap (se t.ex. här). Jag har också funderat en del på det sorgliga och upprörande i att många kvinnor med afrikanskt hår gör vad som helst, inklusive använder jättestarka kemikalier, för att få sitt hår att bli rakt och "västerländskt". Detta skriver Chimamanda Ngozi Adichie (som skrev "En halv gul sol") mycket om i sin tredje roman, "Americanah". Den handlar om Ifemelu, som växer upp i Nigeria och aldrig har tänkt på sig själv som "svart" förrän hon kommer till USA som student. Hon blir kvar i USA och driver en framgångsrik blogg om hur hon, som ickeamerikansk svart, ser på rasfrågor i USA. Hon har flera långa förhållanden med amerikanska män, men kan aldrig riktigt glömma sin första stora kärlek, Obinze. Efter tretton år bestämmer sig Ifemelu för att återvända hem till Nigeria. "Americanah" är en lika stor läsupplevelse som "En halv gul sol", men inte lika tung. Den enda invändning jag har är att Obinze, och Ifemelus relation till honom, känns idealiserad, lite som den intellektuella kvinnans kärleksdröm. Jag tycker bättre om Adichie när hon är outhärdligt brutal i sin skildring av mänskliga relationer och känslor. Men det är en pytteinvändning på det stora hela! Läs!
Betyg: EEEE+
P.S. För den som VILL läsa om den intellektuella kvinnans kärleksdröm rekommenderar jag Dorothy Sayers deckare om Lord Peter Wimsey i stället!

En tecknad klassiker

Den grafiska romanen "Maus - en överlevandes historia" av Art Spiegelman är en klassiker inom Förintelselitteraturen. Den skrevs (i två delar) på 1970- och 1980-talen och handlar om hur Spiegelmans föräldrar överlevde andra världskriget. Spiegelman ritar judarna som möss och tyskarna som katter. Det hade kunnat bli fånigt, men känns bara självklart. "Maus" väcker tankar hos mig om vilken roll hänsynslöshet spelade för att överleva. Spiegelmans pappa framställs (framställer sig?) inte som hänsynslös, men det framgår att han var en mycket driftig person, en "fixare", och att det bidrog till att han överlevde. Mer otroligt var det att hans fru, Spiegelmans mamma, överlevde, för hon framställs som en skör person med låg livsvilja. Ramhistorien, där pappan berättar sin historia för sonen, visar med tydlighet, men också humor och medkänsla, hur skadad pappan blivit av sina upplevelser. Skildringen av relationen mellan far och son påminner mycket om hur Alison Bechdel skildrar sina knepiga föräldrar i "Fun Home" och "Are You My Mother?".
Betyg: EEEE

I spåren av en skandal

I "Spår" berättar Lena Sundström historien om hur tre journalister avslöjade hur två egyptier avvisats från Sverige, trots den överhängande risken för att de skulle bli torterade. Dessutom visade det sig att amerikanska agenter varit närvarande på svensk mark och genomfört avvisningen på ett hänsynslöst och kränkande sätt. Avvisningen skedde 2001. De tre journalisterna började gräva i saken några år senare och belönades till slut med Stora Journalistpriset för sin bedrift. Sundström berättar historien på ett sätt som gör den mer spännande än de flesta deckare och så att man förstår vilken otrolig skandal det var. Det gör hon utan att ta till ett sådant där indignerat tonfall, som är så jobbigt att läsa. Det är mästerligt!
Betyg: EEEE+

Trösterikt om terapi

"Från kaos till sammanhang" (2000) av Elisabeth Cleve är en klassiker i adoptionssammanhang, men jag har inte kommit mig för att läsa den förrän nu. Boken handlar om den adopterade pojken Douglas som kommer till Cleve för att gå i psykoterapi när han är sju år gammal. Han har farit mycket illa i den tidiga barndomen och har fått diagnosen ADHD. Allt runt Douglas blir kaos och både familjen och skolsituationen håller på att haverera. I sju år kommer Douglas till Cleve två gånger i veckan och tillsammans får de så småningom lite bättre ordning på Douglas inre. Ur kaoset framträder en omtänksam, insiktsfull, generös och tämligen normal ung man, som går ut i livet med mycket bättre förutsättningar än någon hade kunnat tro. Det är en skakande och rörande berättelse, som inger visst hopp. Tyvärr är det väl få behövande barn förunnat att få gå i så långvarig terapi...
Betyg: EEEE

En favoritstad, ett favoritmuseum, en favorittavla

Jag har aldrig varit något stort fan av "Den hemliga historien" och läste inte Donna Tartts andra roman "Den lille vännen". Nu har jag dock läst hennes nya, tredje roman "The Goldfinch" ("Steglitsan") och funnit att den var underbar! Den handlar om Theo Decker, som en dag när han är 13 år går in på the Metropolitan Museum i New York med sin mamma. En bomb detonerar och Theo kommer ut därifrån utan sin mamma men med PTSD och en ovärderlig 1600-talstavla. Romanen följer sedan Theos väg in i och ut ur sorgen och mot vuxenlivet. Jag älskar miljö- och personskildringarna och dras in i historien på ett sätt som jag aldrig gjorde med "Den hemliga historien". Precis på slutet tappar historien tyvärr lite fokus och tempo, men det goda helhetsintrycket står sig ändå.
Betyg: EEEE+

Svulstigt om sinnliga njutningar

Jag läste aldrig ut "Igelkottens elegans" av Muriel Barbery, utan la den irriterat ifrån mig när jag kommit ungefär halvvägs. Bokcirkelns val av Barberys "Smaken" ("La Gourmandise") möttes därför inte av någon större entusiasm från min sida... Men jag tog mig i alla fall igenom den boken, vilket underlättades av att den är kort och lättläst. Jag blev nämligen inte mer förtjust i den än i "Igelkotten". "Smaken" handlar om en osympatisk restaurangkritiker som ligger för döden i sin tjusiga Parislägenhet. Runt honom tassar den hunsade hustrun, de vuxna barnen som hatar honom, hemhjälpen med flera. Vartannat kapitel består av kritikerns tillbakablick på sitt liv och hans kamp för att minnas den där speciella smaken som han längtar efter nu på sin dödsbädd. I vartannat kapitel berättar personer i hans omgivning (inklusive katten och en Venus-statyett) om sin syn på den odräglige karlen. Beskrivningarna av mat är många och så utförliga och svulstiga att jag blir mer äcklad än sugen. Inte min typ av bok, helt enkelt!
Betyg: EE

Munros bästa?

Den som följer min blogg lär ha noterat att jag älskar Alice Munro och nu undrar jag om jag inte har läst hennes bästa: "The Beggar Maid" ("Tiggarflickan"). Det är den mest romanlika av hennes novellsamlingar i och med att alla novellerna handlar om samma person: Rose. Rose kommer från en arbetarfamilj, men får chansen att studera och gör därmed en klassresa. Hon gifter sig med en rik man (Det är han som förtjust kallar henne för tiggarflicka.) och får ett barn, men väljer sedan karriären som radiojournalist och skådespelare framför familjen. Som alltid har Munro i den här boken absolut gehör för mänskliga relationer, människors tillkortakommanden och klass- och könsaspekter. Det är en ren njutning att läsa!
Betyg: EEEEE