Tidlös fransk satir och romankonst

"Rött och svart" ("Le Rouge et le Noir") av Stendhal är en fransk 1800-talsklassiker, som jag har hört talas om så många gånger, men inte kommit mig för att läsa förrän nu. Jag hade ingen aning om vad den handlade om, men det visade sig vara historien om den unge, vackre, ärelystne Julien Sorel, som kommer från en fattig familj på landsbygden. Han har läshuvud och får möjlighet att studera, med avsikten att han ska bli präst. Först hamnar han dock som informator i en adelsfamilj i landsorten, där han blir förälskad i den vackra frun. Även om det är mycket som jag kämpar med att förstå (fransk 1820-talspolitik, oskrivna regler för umgänge mellan könen och klasserna osv.) har jag mycket roligt i Stendhals sällskap. Hans satir över uppblåsta makthavare och korkade snobbar är tidlös!
Betyg: EEEE

Ponder, Texas

"Playing Dead" av Julia Heaberlin handlar om Tommie McCloud. När hennes pappa dör kommer hon tillbaka till den stora gården i Texas där hon växte upp, kanske med avsikten att ta över skötseln. Ett brev från en okänd kvinna som påstår sig vara hennes biologiska mor vänder upp och ned på allt Tommie tagit för givet i livet. Hon ger sig ut på jakt efter sanningen, samtidigt som någon verkar vara på jakt efter henne. En sympatisk hjältinna, en spännande historia, lite romantik och underbara miljöskildringar från Texas landsbygd -  vad mer kan man önska sig när man vill bli underhållen?
Betyg: EEEE

Två halvgamla halvlästa

Halva sommaren kämpade jag med José Saramagos "Blindheten", som vi skulle diskutera i Det namnlösa sällskapet i augusti. Efter halva boken gav jag upp, i förhoppningen att jag ändå hade läst tillräckligt mycket för att kunna hänga med i en diskussion. Boken handlar om hur en mystisk epidemi börjar sprida sig och gör folk oförklarligt blinda. Bland de först drabbade finns en ögonläkare och hans patienter och det är den gruppen människor man får följa i första hand. För att begränsa epidemin beslutar regeringen att isolera de blinda i ett nedlagt mentalsjukhus. Där inne blir det snabbt en kamp på liv och död om de knappa förnödenheterna som skickas in. Det är en dyster historia, som förstås är starkt symbolisk, men den lyckades inte fånga mitt intresse.
Betyg: EE
P.S. Läs hellre "Historien om Lissabons belägring"! Den minns jag som en feel good-roman (bara man kommer över de första obegripliga sidorna).

Joyce Carol Oates är en ojämn författare som jag då och då ger en ny chans i förhoppningen att finna ytterligare ett guldkorn i klass med "Blonde" och "Dödgrävarens dotter". "Foxfire" var inte ett sådant. Den handlar om en grupp tonårstjejer i en amerikansk småstad på 1950-talet. De kommer ur arbetarklassen och kämpar ur ett underläge både på grund av sitt kön och sin klasstillhörighet. Till slut bildar de ett gäng och börjar ta hämnd på de män som de tycker förtjänar det. Det är en bra historia, med utmärkta person- och miljöskildringar, men jag orkade inte med Oates sätt att berätta.
Betyg: EE